AFKLÄMMA a3v~kläm2a, v. -er, -klämde, -klämt, -klämd. vbalsbst. -ANDE, -KLÄMNING.
Etymologi
[jfr d. afklemme, nnt. afklemmen, t. abklemmen]
Lind(1738, under abklemmen). Avklämd. Lundell(1893).
1) gm klämning frånskilja. Han fick halfva fingret afklämdt i dörren. Dähnert 145(1746). Dalin(1850).
2) gm klämning stycka l. afbryta; klämma i tu. Han fick sitt finger afklämdt på midten. Dalin(1850). — oeg. (Svenskarna vilja ej) Komme til .. (danskarnas) Herredage / Ther the få theris hals aff klemme. Svart Gensv. K (”I”) 3 a(1558).
