publicerad: 1936
KLÄMMA kläm3a2, v. -er, klämde, klämt, klämd (p. pf. -mbd(-), n. -mpt HB 2: 331 (1597: klembde, pl.), Visb. 3: 288 (1655: klämpt, n.), Cavallin Herdam. 2: 188 (cit. fr. 1709: klembder); kländ PolitVis. 11 (c. 1611)). vbalsbst. -ANDE, -NING, KLÄMSEL (se avledn.); -ARE (se avledn.); jfr KLÄM, sbst.1
Ordformer
(kläma, -er osv. 1614—1639. klämma (klemma), -er osv. 1541 osv.)
Etymologi
[fsv. klämma, motsv. d. klemme; av mnt. klemmen, sätta hårdt åt ngn; jfr mnl. clemmen, fasthålla, knipa, klämma, nt. o. holl. klemmen, pressa, knipa ihop m. m., fsax. clemmian (i antclemmian, biclemmian), fht. biklemmen, sammantrycka, mht. o. t. klemmen; av germ. klammian, kausativ till feng. climman, knipa, klättra, l. denominativt av fht. klam, klamma, t. klamm, klamme (jfr KLAM). — Jfr KLAMMER, sbst.1, KLOT, sbst.1, KLUMSIG, KLÄM, sbst.1, KLÄMMA, sbst.]
1) från en l. flera sidor utöva tryck på (ngn l. ngt); särsk. dels: medelst ett grepp (av handen l. ett värktyg o. d.) l. en omfattning o. d. pressa l. trycka samman (ngn l. ngt), dels: medelst en pressande rörelse från visst håll trycka mot l. på (ngn l. ngt); trycka l. pressa ihop (ngn l. ngt); hårdt trycka (ngn l. ngt mellan l. mot ngt); trycka samman (ngn l. ngt med ngt); äv. med obj. (i förb. med prep.-uttr. inledt av ur l. från) betecknande det som gm klämningen avlägsnas; äv. intr. med bestämning inledd av prep. på, betecknande föremålet för trycket l. hoppressandet; stundom i förb. med predikatsfyllnad l. adverbiell bestämning betecknande resultatet av klämmandet; jfr BEKLÄMMA 1. OPetri MenFall M 4 b (1526; i bild). Sostratus Sycionius, hvilken, när han blott tog vti sins vederparts hand, strax klämde henne i stycken. Bliberg Acerra 417 (1737). Det kan icke skada, at något litet klämma på bölden, så at goret rinner ut. Posten 1768, s. 238 (i bild). Prästen (hade) under en ceremonie klämt blod utur oblatet. CAEhrensvärd Brev 1: 39 (1781). Då hon med venstra handen klämde på kuvertet för att undersöka, hvad detta kunde innehålla. Strindberg Hafsb. 233 (1890). Man har .. sökt att genom yttre tryck, klämning, rullning eller valkning af spenarna få ut mjölken ur dessa. LAHT 1908, s. 9. Bergman JoH 132 (1926). — särsk.
a) (numera knappast br.) (kramande) omfamna (ngn), krama. Hon mig flyger i famnen, / Fattar om Halsen och .. / Innerli-hiertelig-kärliga klämmer. SColumbus Vitt. 127 (1669). Stiernstolpe Blumauer 3: 59 (1814).
b) i fråga om påträngande rörelse o. d.: hårdt omfatta l. omsluta (ngn l. ngt); från flera sidor öva tryck på (ngn l. ngt), pressa ihop (ngn l. ngt); äv. i mer l. mindre oeg. l. överförd anv., särsk. om krigsrörelse varigm den fientliga styrkan (kringrännes o.) pressas (samman) från två l. flera sidor; äv. bildl.; förr äv. i p. pf. i adjektivisk anv.: beträngd; inklämd. G1R 25: 496 (1555). At vndsättia the 6000 klämde Ryssar, som aff Oförstånd och Ståltsinnigheet hafwa begifwit sigh vthur theras fördeel. Widekindi G2A 308 (c. 1676). Kör bort dem (dvs. pojkarna) med stafven, ty eljest / Blifver du illa klämd af den samlade svärmen. Adlerbeth HorSat. 14 (1814). Der himlens hvalf af norrskenslågor flammar, / Och dalar klämmas mellan vilda fjell. Tigerschiöld Dikt. 1: 66 (1888). Siwertz Varuh. 75 (1926; bildl.). — särsk. [tidigast användt av ETegnér efter motsv. uttr. i d. (Oehlenschläger Palnatoke 54 (1809: Vi har den Maade, / At klemme ham (dvs. Bue) blandt Skiolde, naar han fnyser)); jfr isl. bera skjǫldu at e-m, (från flera sidor) med sköld tränga inpå ngn (för att därmed oskadliggöra ngn l. taga ngn till fånga)] bildl. i uttr. klämma (ngn l. ngt) mellan sköldar(na), hårdt ansätta l. pressa (ngn l. ngt), tukta, hårdt hantera o. d.; äv.: bringa (ngn l. ngt) i en beträngd situation. Lifvet är en strid från början, ungdomen dess Berserksgång. / Klämmas skall hon (dvs. ungdomen) mellan sköldar, tills det vilda mod är tömdt. Tegnér (WB) 5: 130 (1820). (Man tror) att det är så nyttigt för ungdomen att klämma den mellan sköldar. Verd. 1885, s. 192. Liberalismen har blivit allt hårdare klämd mellan sköldarna här i landet. DN(A) 1932, nr 228, s. 2. SvD(A) 1934, nr 111, s. 4.
c) (föga br.) dep. (med reciprok bet.): trängas, knuffas. CFDahlgren 1: 113 (1829). Ett väldigt stimm af folk som strömmar samman / Och trängs och kläms i nådens trånga port. Rydberg Faust 5 (1876).
d) i sht tekn. om maskindel o. d.: sluta för hårdt omkring (ngt), tryckande omfatta (ngt o. värka hindrande på ngts funktion o. d.), hindrande gripa om (ngt); äv. om arbetsmaterial som bearbetas med värktyg o. d.: hindrande gripa om (instrument o. d.); jfr 2. Den utborrade formen skyddar veftapparne (i ångmaskinen) för klämningar. TT 1875, s. 204. Ericsson Ur. 93 (1897). Att passa ihop kulor och ringar, så att de smyga sig väl intill varandra utan vare sig glappningar eller klämningar. AffärsmÅb. 1920, s. 199.
e) (numera föga br.) under starkt tryck l. med våld införa (ngt i l. inom ngt där det eg. icke får rum), pressa in, klämma in (ngt i l. inom ngt); särsk. med avs. på kropp l. kroppsdel o. d.; äv. i mer l. mindre bildl. anv. Prisad vare Herren, som ej klämt skönheten inom några bestämbara gränser! Wallin Bref 100 (1847; bildl.). Vi måste lemna fridens mjuka kläder / Och klämma gammal kropp i hårda stålet. Hagberg Shaksp. 3: 225 (1848).
f) (hårdt) pressa l. tränga (ngn l. ngt åt ett visst håll); äv. refl.: trycka sig, pressa sig (åt ngt visst håll); äv. (med saksubj.) i oeg. l. bildl. anv. 4Mos. 22: 25 (Bib. 1541). (Henricus hade) stött sijn kötzlige modher, och klämdt henne mot sängen. ConsAcAboP 1: 38 (1641). Til at betäcka och skydda Drottningen för kölden, klämma .. (bina) sig så tätt til och omkring henne, at de synes vara en enda kropp. Triewald Bij 68 (1728). Kläm dig intill väggen, Basia .. och inte ett ljud, om lifvet är dig kärt. Topelius Sommarsjö 1: 22 (1897). Både rövare och fångar sutto genomvåta klämda intill varandra. Gripenberg Howard KinRövare 180 (1927). — särsk. skjutk. oeg., i uttr. klämma kornet (åt ngndera sidan), vid siktning förskjuta siktkornet i siktskåran (åt ngndera sidan). Billmanson Vap. 238 (1882). KulsprI 1923, s. 130.
g) (utom i fackspr. ngt vard.) med kraft trycka l. stöta l. slå (ngt i l. mot ngt); äv. (starkt vard.) slå till, ”drämma till” (ngn ngnstädes). Strömborg Runebg 1: 47 (1880). Hedenstierna Svenssons 15 (1903). Hela tiden under gåendet klämde han käppen häftigt mot den frusna jorden. Janson Ön 168 (1908). Han tog litern .. och klämde mej i hufvet, så jag stöp som ett svin. Engström Äfv. 61 (1908). Hela foten klämmes (vid grenhopp) i golvet. IdrBibl. 2: 44 (1918).
2) [eg. specialanv. av 1] om ngt hårdt l. tungt l. trångt o. d. som åstadkommer ett tryck l. en friktion mot ngt: trycka, pressa; skava; särsk. om klädesplagg (i sht skodon) som sitta för trångt; ofta med bestämning inledd av prep. på l. över för att beteckna stället där trycket utövas; äv. med personobj.; äv. abs. Skon klämmer (över vristen). Een Steenskerfwa, som är infallen i Skoon, klämer. Schroderus Comenius 84 (1639). Han ville skiära up sine stöflor, som suto så hårt åt at de klämde honom. VRP 9/12 1736. Rocken klämmer mig. Weste (1807). Strindberg SvÖ 1: 409 (1883). IdrBibl. 4: 62 (1918). — särsk. i vissa ordspråksliknande talesätt som beteckna var felet ligger l. den ”ömma punkten” sitter o. d., t. ex. var är det skon klämmer?, veta (känna) var skon klämmer, den känner (vet) bäst var skon klämmer som har den på o. d. VDAkt. 1671, nr 16. Ingen weet bättre hwar skoen klämmer än dhen honom uppå hafwer. Därs. 1711, nr 379. Aha, klämmer skon der? Jolin Smädeskr. 30 (1863). Siwertz Sel. 1: 163 (1920).
3) i fråga om sjukdom, illabefinnande, ångest o. d. som yttrar sig i ett tryck över (l. en sammansnörning av) viss kroppsdel: trycka, pressa, tynga; särsk. opers.; i sht förr äv. ss. vbalsbst. klämning: tryck, tyngd. Dalin Vitt. I. 3: 154 (1743). Konungen kände .. i går aftons en klämning öfver bröstet på högra sidan. SP 1792, nr 73, s. 1. Det klämmer som järnband kring bröstet. VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 282. — jfr BRÖST-KLÄMNING. — särsk. [jfr t. es klemmt mich auf der brust] (mindre br.) i uttr. det klämmer mig över bröstet, det trycker l. känns som en tyngd över bröstet. Sahlstedt (1773). Dalin (1852).
4) (ofrivilligt) få (ngt) i kläm (så att det skadas); särsk. med avs. på kroppsdel (i sht de yttersta delarna av extremiteterna); i pass. l. refl. äv. om person: skadas l. göra sig illa gm klämning (i dörr o. d.). Klämma fingret (i en dörr). Bli klämd i en dörr. Råka klämma sig. Then som sätter fingret emillan dören och döraträdh, han bliffuer wist klämder. Balck Es. 41 (1603). Klämmer man foten mellan dörren, spörjes någon död. Landsm. 2: XLIX (1884). Innanför ytterdörr (på järnvägspersonvagn) skall finnas skyddslist för att förekomma klämning af fingrar. SFS 1905, nr 40, s. 12. — jfr AV-KLÄMMA. — särsk. (†) bildl. i uttr. klämma sig i dörren, råka illa ut, ”bli bränd” o. d. Medh stora ord tu mig rätt intet skrämmer, / Tu west ey hwilken sigh i dören klämmer. Chronander Bel. F 4 a (1649).
5) i mer l. mindre bildl. l. i överförd anv. (jfr 1 b slutet, e, f, 2 slutet, 4 slutet).
a) göra (ngn) betryckt l. bekymrad l. ängslig; numera nästan bl. ngn gg (i högre stil) i p. pf. ss. adj.; jfr BEKLÄMMA 2. Thetta Beslwt (om luteranernas bannlysning i det romerska riket) klemde månges menniskiors hiertar. PJAngermannus PMagni C 3 b (1605). När sorg och siukdom klämma, / Då är det ganska liuft, at höra Hustruns stämma / Beredd til trogen hielp. Brenner Dikt. 1: 76 (1707, 1713). Ängelens ord voro en vederqveckelse för Josephs klämda hierta. Bælter JesuH 1: 113 (1755). Det som klämmer mig .. är att resa i det sällskap jag gör och se Toll och Lagerbring kvar. ESchröderheim (1792) i MoB 6: 126. Qväf dina suckar, klämda bröst! Ps. 1819, 241: 1. Beskow Pred. 37 (1901). — jfr HJÄRTE-KLÄMMANDE.
b) (numera bl. vard.) klämma åt, klämma efter, sätta åt; förr äv.: plåga, pina; ofreda, (illa) hantera o. d.; förr äv. ss. vbalsbst. klämning: hemsökelse, svårighet o. d. Balck Musæus Nn 2 b (1596). Tigh Mars skal jagh nu klämma så, / At tu skal lära migh känna. Brasck TyKr. F 1 b (1649). Jag vet, at halfva Stan skal glädjas, om desse två Personerna bli litet klämda, som nu har klifvit til så oerhörd lycka. Dalin Vitt. II. 5: 106 (1738). När någon klämning åkommer, är (han) en stor kruka ock poltron. PUllén (1747) i KyrkohÅ 1902, MoA. s. 54. Det är din herre jag vill få tag uti, honom skall jag nog veta klämma. Runeberg ESkr. 2: 49 (c. 1850). Derföre är det bäst att klämma honom med vexlarna så att han inte längre kan stanna vid regementet. Backman Reuter Lifv. 1: 159 (1870). Även om fackföreningsledningen lyckats klämma mig ordentligt, så har slaget sjufallt värre träffat arbetarna själva. SvD(A) 1929, nr 138, s. 6. — särsk. (numera knappast br.) med saksubj.: ansätta (ngn), bringa i trångmål. Ty törsten ofta nog hårdt nychterheten klämmer. Vallenius Epistl. 19 (1733).
c) (vard.) utpressa, utvinna; särsk. (i fråga om utfående av pängar) i uttr. klämma (ngn) på (ngt), pungslå (ngn) på (ngt). Försök att klämma honom på en 100 lapp! Östergren (1930).
d) (vard.) i uttr. klämma på (ngt), inte släppa ifrån sig (ngt), hålla inne med (ngt), behålla (ngt) hos sig, hålla på (ngt). Sitt inte och kläm på orden. Hedenstierna Jönsson 133 (1894). Arbetarsamhällen, där man klämmer på slanten just nu. DN(A) 1933, nr 82, s. 28.
1) till 1: gm klämning frånskilja l. bryta itu (ngt), knipa av (ngt). Rosenstein BarnSj. 323 (1764).
2) till 4: gm (ofrivillig) klämning förlora l. skada (en kroppsdel o. d.); äv. i uttr. klämma av sig ett finger o. d., gm klämning förlora l. svårt skada ett finger o. d. Han klämde af sig ett finger. Weste (1807; senare egenhändigt tillägg). Benedictsson Ber. 32 (1886). LD 1910, nr 299 A, s. 3.
3) (tillf., vard.) till 5 c: pungslå (ngn) på (ngt). Jag klämde af honom några riksdaler. Weste FörslSAOB (1823). —
KLÄMMA EFTER10 32, äv. 40. jfr EFTERKLÄMMA. till 5 b: hålla sträng uppsikt över (ngn l. ngt), hålla (ngn) i tukt, hålla efter (ngn l. ngt); straffa (ngn). Mörk Ad. 1: 265 (1743). Skydda de svaga, .. och kläm efter de mägtige, när de illa bruka sin magt. Strindberg Bjälb. 104 (1909). Nattklubbarna skola klämmas efter. SvD(A) 1934, nr 15, s. 5. —
1) tr.
a) hålla fast (ngn l. ngt) i ett grepp; med ett (hårdt) grepp l. en tryckande l. pressande rörelse hålla fast (ngn mot ngt); äv. med sakligt subj. (i fråga om fasthållande av föremål i skruvstäd o. d.): knipa fast, hålla fast (ngt). Strindberg SvÖ 1: 278 (1882). (Han) klämde fast mannen mot en vägg. Janson Gast. 133 (1902). Tångstycket .., som med tilljälp av den främre bänkskruven klämmer fast trästycket. Landsm. XVIII. 1: 5 (1912).
b) hårdt trycka (ngt) så att det sitter fast (på l. vid ngt), trycka fast (ngt). Heidenstam Alienus 1: 46 (1892). (Han iakttog) hur morbror Jacob oupphörligt klämde fast lösgommen. Siwertz JoDr. 11 (1928).
2) refl.: trycka sig (till) o. hålla sig fast (i l. vid l. mot ngt), klamra sig fast (vid ngt). Törneros Brev 2: 383 (c. 1823; uppl. 1925; i bild). (Nils Holgersson) blev alldeles huvudyr och klämde sig fast vid gåsryggen. Lagerlöf Holg. 1: 123 (1906). —
1) tr. o. intr.
a) i eg. bem.: gm klämning, starkt tryck o. d. få fram (ngt), pressa fram (ngt), krama ut (ngt); äv. med sakligt subj. Weste (1807). Då .. (vinpressarna) arbetar, kan de klämma fram 1,000 hl. per dag. Cederschiöld Maghreb 34 (1918).
b) i överförd l. bildl. anv.: pressa fram, få fram; tvinga fram; särsk. dels med avs. på ljud, melodi o. d.: få fram, (lyckas) frambringa; dels med avs. på yttrande, åsikt o. d.: (under viss tvekan l. svårighet) framlägga l. omtala (ngt); äv. (särsk. i fråga om yttrande o. d.) intr. i förb. med prep. med, komma fram med (ngt), ”köra fram med” (ngt). Lenngren (SVS) 2: 322 (1796). Gumman släppte honom inte för mindre än att han klämde fram med en reseberättelse. Strindberg Hems. 112 (1887). Hedenstierna Marie 206 (1896). Johan Appelblom kunde (på sitt instrument) klämma fram melodier så dystra, att det började fuktas i ögonen på hans åhörare. Andersson Stråkh. 129 (1923). Jag hann sansa mig så pass, att jag kunde klämma fram ett svagt: ”Yes.” Nordström Amer. 185 (1923).
KLÄMMA I10 4. till 1 g.
1) i eg. bem.
a) intr.: med kraft driva till l. slå till (med ngt), ”drämma till” (med ngt). Hedenstierna Marie 228 (1896). Det var den hungriga abboten, som klämde i med släggan. Heidenstam Svensk. 1: 284 (1908).
b) tr.: hårdt slå l. sätta l. driva (ngt) mot ngt; särsk. i fråga om gående: hårdt sätta (fötterna) i marken. Som en man slöto de upp kring Alfonso, klämde i fötterna, så att dammet hvirflade. Janson Lögn. 24 (1912).
2) i överförd l. bildl. anv.: med kraft l. iver gripa sig an l. börja (med ngt); särsk. i fråga om sång, musik o. d.: kraftigt sätta i (med en sång osv.). VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 257. Kläm i så det rungar i bergen. Cavallin Kipling Gadsby 91 (1897). Jag har tänkt, att det är bäst att klämma i med ens, så att i morgon börjas det med teckning. Nyström NKina 1: 211 (1902, 1913). Klockaren klämde i med en psalm. Rönnberg Bredbolstad 69 (1907). DN(A) 1934, nr 236, s. 5. —
KLÄMMA IHJÄL10 04. till 1: medelst klämning döda. Leyonet .. fick Musen fatt, och hade nästan j första wredhena klämt henne jhiäl. Balck Es. 114 (1603). Remmer Tart. 15 (1820). NF 2: 257 (1877). —
1) tr.: trycka l. pressa ihop, sammanpressa. Warg 516 (1755). Stiernstolpe DQ 1: 243 (1818). (Jättekvinnan) klämde ihop fem kakor bröd till en enda och bredde på en mark smör. Heidenstam Svensk. 1: 136 (1908). Hallström Händ. 185 (1927). särsk. (mindre br.) i överförd l. bildl. anv. Bremer Grann. 1: 175 (1837). Försök att klämma ihop din godhjärtenhet och välvilja. ETopelius (1855) hos Vasenius Top. 3: 553. En torrögd ångest klämde ihop min själ. Levertin II. 2: 6 (1885).
2) refl.: trycka ihop sig, tränga ihop sig; äv. i överförd anv. (med intr. bet.), om dalgång, älv o. d.: bli trängre, smalna. SD(L) 1895, nr 65, s. 6. Den pittoreska bron .., där den forsande älfven klämmer ihop sig. TurÅ 1910, s. 270. Gustav och Arne, som klämt ihop sig bredvid .. (chauffören) på framsätet. BygdFolk 1: 238 (1927). —
1) till 1.
a) klämma l. trycka o. d. på ngt så att det förflyttas inåt. VLitt. 2: 90 (1887). (Kaptenen) klämde in avtryckarknappen (på kulsprutan). Knöppel Barb. 166 (1916).
b) pressa in ngn l. ngt i ett för trångt utrymme o. d. l. i ngt som erbjuder ett visst motstånd o. d.; äv. refl.: pressa l. tränga sig in (i l. gm ngt); äv. i bildl. l. överförd anv. Rosenstein Comp. 136 (1736). Om sandskiftet är alt för tunt, klämmer .. (sanden) sig in i leran (på grund av trycket från byggnaden). König Mec. 101 (1752). Med barnskaran i hälarna klämde farbror Hermansson in sig i den höga, trånga kyrkbänken. Siwertz Sel. 1: 47 (1920). Han .. anbragte, var helst de kunde klämmas in, uttryck ur årets .. favoritvisor. Hallström Händ. 54 (1927).
2) (mindre br.) till 2; intr.: skära in i (ngt). Snöret i nätet klämde in i axeln, det gjorde ondt. Schröder MinnSkog. 253 (1888). —
KLÄMMA NED10 4 l. NER4. jfr NEDKLÄMMA. till 1: trycka l. pressa ned; äv. (vard.) bildl. (i fråga om prissättning o. d.): pressa ned. Zedritz TurkMus. 78 (1835). Ändtligen lade han sin hand på låsvredet och klämde ned det. Lagerlöf Jerus. 2: 177 (1902). Klämma ner priset ett par tolvskillingar. Ahlman Hav 32 (1916). —
KLÄMMA OM10 4.
1) till 1: hålla om, fast omsluta, knipa om; äv. bildl. Cygnæus 3: 291 (1861; bildl.). Sandström NatArb. 2: 133 (1910). särsk. (vard.) med personobj.: omfamna (ngn). Auerbach (1909).
2) (†) till 5 b: hårdhändt hantera, plåga, klämma efter. Nu gäller det att vitna så, att man får gamla herrn i klämman, för allt hvad han klämt om mig i sina välmaktsdagar. Runeberg ESkr. 2: 91 (c. 1850). —
KLÄMMA SÖNDER 10 40. till 1: gm klämmande krossa l. splittra (ngt); äv. bildl. Man snöper Lamben så snart man kan, i det man klämmer sönder Pungarna. Rålamb 13: 62 (1690). SD(L) 1904, nr 158, s. 1 (bildl.). —
KLÄMMA TILL10 4.
1) till 1: trycka till, pressa till; särsk. dels: knipa till (om ngn l. ngt); dels: med kraft pressa (ngt) i viss riktning, med kraft trycka på (ngt); äv. mer l. mindre bildl. Brahe Kr. 49 (c. 1585). Kräffueten (fick) honom (dvs. ormen) medh sijna Saxar om hoffuudet, och klämde hårdelighen till. Balck Es. 96 (1603). Dalin Vitt. II. 6: 108 (1740). Jag skall klämma till såret med pekfingret. Almqvist Amor. 73 (1822, 1839). Janson Lögn. 196 (1912). särsk. med avs. på dörr, lock o. d.: trycka till, stänga. Klämmer thärmedh Locket (på kärlet) til igen. Stiernhielm Arch. D 2 a (1644). Rålamb 13: 116 (1690).
2) (vard.) till 1 g: slå till. a) i mer eg. bem.: plötsligt o. häftigt utdela ett slag, tilldela (ngn l. ngt) en smäll, en klatsch o. d., driva l. ”drämma” till (ngn l. ngt); äv. utan obj. Forsström Dagb. 68 (1800). (Han) klämde till honom i skallen med ett vedträ. Hedenstierna Svenssons 19 (1903). Nu klämde han till. Sparken träffade. Fabian 103:an 79 (1921). Nordström Amer. 31 (1923). b) i överförd l. bildl. anv. α) med kraft sätta åt (ngn l. ngt), klämma åt (se d. o. 2); äv. utan obj.: slå till. Bark Bref 2: 230 (1708). VDAkt. 1778, nr 465. Hvarföre klämmer man inte till dem (dvs. stadens styresmän) i tidningarna? Blanche Våln. 74 (1847). Annerstedt UUH II. 1: 301 (1908). Demokratien är .. beredd, även den, att klämma till, att utan förbarmande slå ned sina fiender. SvD(A) 1933, nr 86, s. 10. β) i fråga om skjutning o. d. (delvis med tanken fäst vid skottets avlossande medelst fingrets ”klämning” mot avtryckaren): ”brasa på”. Schröder MinnSkog. 123 (1888). (Han) klämde till med ena (böss-)pipan och sköt Mickel på platsen. Lindholm Sibbo 1: 150 (1890). TurÅ 1910, s. 285. γ) (omedelbart) sätta i gång, göra slag i saken; ”slå till”. Carlén Rosen 399 (1842). Jag klämde tvärt till å pussade henne. Janson Gast. 99 (1902). Hon borde klämma till strax och bli friherrinna. Essén Doll. 183 (1917). DN(A) 1933, nr 53, s. 8. δ) med kraft sätta i (med ngt), klämma i (se d. o. 2); särsk. i fråga om sång, rop o. d.; äv. med saksubj. Vintern har dessa dagar varit rätt skarp, och klämt till med omkring 10 graders köld. GotlLT 1853, nr 11, s. 1. Forsslund Djur 35 (1900). Så klämde Rika till med ”Hej, hopp, min lilla sockertopp” och ringdansen gick rundt köket. Ullman FlickÄra 123 (1909). —
KLÄMMA TILLSAMMAN(S) 10 040 l. 032, l. SAMMAN32 l. 40. jfr SAMMANKLÄMMA. till 1: pressa l. trycka ihop (ngt); äv. i pass. med intr. bet.; äv. bildl. (Efter att ha bredt ut smeten i voffeljärnet skall man) klämma Järnet sachteligen tilsamman. Salé 167 (1664). Lundgren MålAnt. 2: 15 (1872; bildl.). Än klämdes käkarna samman i kramp, så att tänderna gnisslade mot hvarandra, än (osv.). Lundegård DrMarg. 1: 178 (1905). —
KLÄMMA UR10 4. till 1; särsk. (vard.) bildl.: lyckas få (ngt) ur l. från (ngn); särsk. med avs. på yttrande o. d.: pressa fram (en bekännelse, ett uttalande o. d.) från (ngn). Men inte har hon varit ensam om affären, så mycket klämde jag ur henne. Blanche Band. 301 (1848). Roos Helgsm. 2: 169 (1896; bildl.). —
KLÄMMA UR SIG10 4 0. till 1.
1) gm klämning, krystning o. d. få (ngt) ur sig. Det knot, som Knorrhanen (dvs. gnodingen) .. låter höra, .. förorsakas af vädret, som han klämmer ur sig. SvSaml. 4: 126 (1765).
2) (vard.) bildl., särsk. med avs. på ord, yttrande o. d.: (efter tvekan, ”krumbukter” o. d.) yttra vad man hållit inne med, klämma fram med, komma fram med. Det kunde du ha klämt ur dig tidigare. Snellman Tyskl. 367 (1842). Rättens ordförande (hade) uppmanat E. att ”klämma ur sig” sanningen. NVexjöBl. 1851, nr 25, s. 3. SD(L) 1896, nr 594, s. 8. —
KLÄMMA UT10 4.
1) till 1: gm klämning avlägsna, pressa ut. Först skära skadan vp, och klämma vt thes vaar. Kolmodin QvSp. 1: 391 (1732). Nordström Amer. 7 (1923). särsk. bildl.
a) (vard.) få fram, tvinga fram, ”plocka fram”. Porthan BrefCalonius 567 (1799). När jag haft honom under behandling några timmar, hade jag klämt ut så mycket sanning, som ryms i en general från den republiken. Janson CostaN 1: 17 (1910). Knöppel SvRidd. 119 (1912).
b) (†) i uttr. klämma ut sitt glas, dricka ur (hela innehållet i) sitt glas. Kläm ut ditt glas, gubbe; ingen ängslig på sjön. Runeberg 4: 174 (1833).
2) i sht tekn. till 1 f: gm klämning utvidga, pressa ut (ngt mot ngt). Weste FörslSAOB (1823). Klämma ut tubgodset mot hålkanterna. TT 1889, s. 85.
3) (starkt vard.) till 1 g: gm slag avlägsna, slå ut. Passa på .. och kläm ut tre tänder på henne med klackarne. Engström Glasög. 133 (1911). —
KLÄMMA ÅSTAD10 04, äv. (starkt vard.) STA4. (vard.) till 1 g: (med ett raskt beslut o. d.) sätta i gång; göra slag i saken. ”Håll er nu i ordning, pojkar!” manade Figge. ”Nu klämma vi åstad!” Högberg Storf. 119 (1915). Kläm sta och skjut så fort du sir en klöv! Knöppel Vildm. 12 (1915). Fogelqvist ResRot 156 (1926). —
KLÄMMA ÅT10 4.
1) till 1: trycka till, utöva press på. Sahlstedt (1773). En träns i förening med en järnten, som klämmer åt underkäken (på hästen), då man drar i tömmen. 4GbgVSH V—VI. 4: 37 (1903).
2) (vard.) till 5 b: sätta åt, ansätta (ngn); hålla efter (ngn l. ngt). Thomander 3: 308 (1826). Det är ju vårdslösheten och hänsynslösheten, som skola klämmas åt. SvD(A) 1929, nr 289, s. 14.
Ssgr (i allm. till 1; i sht i fackspr.): KLÄM-BACK, r. l. m. tekn. jfr BACK, sbst.3 3. UB 6: 168 (1874). BörsT 1892, nr 96, s. 3. 2NF 33: 645 (1922). —
-FODER. [jfr t. klemmfutter] tekn. ram, ring o. d. i vilken ett föremål (som skall bearbetas) fastklämmes. UB 6: 3 (1874). HufvudkatalSonesson 1920, 1: 129. —
-HAKE. [jfr t. klemmhaken] hake (klämmare, krampa o. d.) avsedd att fastklämma (o. fasthålla) ngt, klämma, klämmare; numera nästan bl. garv., om ett slags hållhake som användes vid hudars utspännande. Rig 1931, s. 65 (1773). En Plånbok med klämhake. VexjöBl. 1846, nr 8, s. 4. Rejmers Koln. 91 (1868). Hirsch LbGarfv. 178 (1898). —
-HYLSA. tekn. hylsa som fastklämmer l. fasthåller ett föremål; särsk. om den mekaniska inrättning på svarvstol som fasthåller det föremål som vid svarvningen bearbetas, ”chuck”. TT 1872, s. 234. 2NF 27: 845 (1918). HufvudkatalSonesson 1920, 3: 394. —
-JÄRN. i sht tekn. klykformigt järn(stycke) som fasthåller ngt. UFlott. 3: Bih. 92 (1906). BoupptVäxjö 1914. —
-KRAN. tekn. kran varmed slang l. ledning o. d. hopknipes. Vattentilloppet (till kondensatorn i vällugnen) regleras medelst klämkranar omkring kautschukslangar. JernkA 1882, s. 405. Därs. 1892, s. 309. —
-MUFF. tekn. hylsa, ring o. d. i vilken ett föremål (arbetsstycke o. d.) fastsättes l. medelst vilken två föremål hopfogas o. d.; jfr -FODER. 2NF 3: 1219 (1905). FFS 1930, s. 437. —
-MUTTER. tekn. mutter som håller ngt (t. ex. maskindel o. d.) fastklämt mot ngt. De Ron o. Virgin I. 1—3: 45 (1886). Borrspindelsupporten (i borrmaskinen) fastgöres vid prisman dels genom häfarm och dels genom klämmutter. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 194. —
-PATRON, r. tekn. patron l. docka för fasthållande av maskindel, arbetsstycke o. d.; särsk. om patron på svarvstol. Eneberg Karmarsch 1: 156 (1858). HufvudkatalSonesson 1920, 1: 12. —
-PINCETT. med. pincettliknande klämmare (i sht använd för hopklämning av blodkärl o. d.). UpsLäkF 1870—71, s. 119. Bauer SvArmHäls. 144 (1924). —
-PLANTERING. skogsv. planteringsmetod enligt vilken trädplantan fastklämmes i ett med spade l. annat redskap gjort planteringshål. Björkman Skogssk. 207 (1868). 2NF 25: 1077 (1917). —
-PLATTA, r. l. f. tekn. platta varmed l. mot vilket ett arbetsstycke, en maskindel o. d. fastklämmes; särsk. om med klämstycke samvärkande metallplatta avsedd att fasthålla järnvägsskena vid syll. TT 1878, s. 37. Klämplattor .. användas för skenans fasthållande vid syllen. VaruförtTulltaxa 1: 273 (1912). HufvudkatalSonesson 1920, 7: 65. —
-PÄRM. (i sht i fackspr.) pärm i vilken (gm en mekanism i ryggen) lösa blad kunna fastsättas. Östergren (1930). —
(1, 4) -SKADA, r. l. f. skada gm klämning. Lidforss DQ 2: 606 (1892). Hr H. befanns ha erhållit en del klämskador i bröstet. Upsala(A) 1920, nr 253, s. 7. —
-SKRUV. [jfr t. klemmschraube] i sht tekn. skruv varmed ngt fastklämmes vid ngt; numera i sht om skruv som reglerar en (liten) metallklyka l. klämma o. d. avsedd för sammanhållning av vissa maskindelar l. arbetsstycken o. dyl. l. för förening av trådar l. ledningar o. d.; äv. med inbegrepp av den klämma o. d. som av skruven regleras. Almroth Karmarsch 359 (1839). Ledningstrådar (i galvanoplastisk apparat), som genom klämskrufvar äro förenade med hvarandra. UB 2: 381 (1873). 2NF 18: 469 (1912). (Leksak med) en kraftig klämskruv för fastsättning vid bordet. KatalÅhlénHolm 1916, s. 166. Nerén (1930). —
-STYCKE. tekn. med skruv försedd metallplatta som tillsammans med klämplatta fasthåller järnvägsskena vid syll. Patent nr 48495 (1921). —
-TRÄ. (†) på visst slags äldre gärdsgård: benämning på den mindre stören i ett störpar (avsedd att tillsammans med den längre stören klämma samman o. fasthålla gärdsgårdsstängerna). Lundequist Landtbr. 158 (1840). —
-TÅNG; pl. -tänger. [jfr t. klemmzange] med. jfr -PINCETT. Warfvinge ÅrsbSabbatsbSjukh. 1889, s. 103. Nyström Kir. 1: 18 (1926).
Avledn.: KLÄMMARE, i bet. 1 o. 2 r. l. m., i bet. 3 m.||ig.
1) till 1: benämning på olika redskap med vilka ngt hopklämmes l. i vilka ngt hålles fastklämt l. förmedelst vilka ngt fasthålles vid ngt annat; klämma; klyka; krampa; hållskruv, klämskruv. Serenius (1734; under pincher). VetAH 1772, s. 295. Borgaren håller plånboken i hand med klämmare på. Liljecrona RiksdKul. 479 (1841). Vaxstapelns fria ända fasthålles vanligen medelst en klämmare, som oftast är så bred, att den tillika kan tjänstgöra som droppskål. Ambrosiani NordMEld. 4 (1911). jfr BOK-, BORDDUKS-, BREV-, CITRON-, FASKIN-, PAPPERS-, ÅDER-KLÄMMARE m. fl. särsk.
a) [jfr t. klemme] korgmak. benämning på ett särskilt slags (av trä l. järn förfärdigad) tång som användes för avskalning av spön vid korgflätning (varvid spöna dragas genom den sammanpressade tången). Eneberg Karmarsch 1: 253 (1858). UB 6: 335 (1874).
b) bot. på växter tillhörande familjerna Asclepiadaceæ R. Br. o. Orchidaceæ Juss.: på pistillens märke sittande klykliknande bildning, som står i förbindelse med ståndarknapparnas frömjölsmassor o. som är avsedd att häfta fast vid honungssökande insekter o. dymedelst möjliggöra överförande av pollenmjöl från en blomma till en annan. Fries SystBot. 36 (1891). Lindman NordFl. 3: 57 (1901).
2) (†) till 5 b: upptuktelse, ”skrapa”. Onsdagen lärer Lagercrantz få uti vårt stånd (dvs. prästeståndet) en klämmare. HTSkån. 6: 376 (1772).
3) (tillf.) till 5 c, om person som försöker ”klämma” ngn på pängar. Runeberg ESkr. 2: 88 (c. 1850). —
KLÄMSEL, r. l. f. [sv. dial. klämsel, motsv. d. klemsel]
1) (†) till 1: förhållandet att ngn klämmes, klämning. Åskådarne .. aflägsnade sig genast i god ordning, utan att någon enda bland dem skadades, hvarken af eld eller klämsel. Crusenstolpe CJ III. 1: 223 (1846). Dens. Tess. 5: 353 (1849).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 3: tryck över ngn kroppsdel på grund av sjukdom l. ångest o. d.; äv.: tryckande (ångest)-känsla. Bretzner Lid. 3 (1797; i JournSvL 1797, s. 341 klandrat som provinsialism). Kroppsliga plågor har jag äfven, i synnerhet klämsel under bröstet. Tegnér (WB) 5: 463 (1825). Löwegren Hippokr. 1: 66 (1909). Larsson Hemmab. 206 (1916). Klämseln i hans bröst försvann, när han fick sjunga. Ekholm Torp. 76 (1923). särsk. (†) benämning på kardialgi. LdVBl. 1831, nr 34, s. 3. Berlin Lsb. 226 (1852). SundhetscollBer. 1853, s. 47 (fr. Malmö).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content