AFKULLA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING. —
jfr KULLA, v.
1) (†) eg.: afraka l. afklippa (hufvudhåret); gm rakning l. klippning åstadkomma (en bar fläck på hufvudet, en tonsur). Barskärars sax .. / Som idher hafwer affkullat then platt (dvs. tonsuren). Fosz 73 (1621).
2) (†) gm klippning beröfva (ngt) dess öfversta del; beskära; toppa (träd). Lind (1738, under abköppen). Träet har blifvet afkullat eller mistat toppen. Dens. (1749, under abkippen). Deleen (1836, under abkappen).
