AFKVITTA a3v~kvit2a, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr d. afkvitte, holl. afkwijten]
I. eg.: kvitta bort (skuld mot fordran).
1) (†) betala (en vara i l. med annan vara). Opphandle .. erther .. och dem uthi andre partzeler afquitte. Oxenst. brefv. 1: 75 (1614).
2) (på grund af l. i vederlag för motsv. prestation) afskrifva; obj. är
a) en fordran o. d. Då Prästerne hade inqvartering af krigsfolk, afqvittades deras Taxepenningar. Hallenberg Hist. 1: 211 (1790). Calonius 4: 168 (1797). jfr: Bolagets särskilda skuld till statsverket .. skulle .. mot afqvittning af tillverkningspremierna afskrifvas. NF 7: 324 (1883).
b) en del af en fordran o. d. För tretusen dalers afqvittning på en fordran hos Kronan, pantsattes Utö järnbruk. Hallenberg Hist. 2: 661 (1790). jfr: De öfriga 2/3 (af kostnaderna) afqvittades genom den stora statsbankerotten. Tiden 1848, nr 218, s. 2. — bildl. Medelmåttan .. vågar (icke) afqvitta något af hvad den kan framvisa till sitt beröm. Agardh i SAH 15: 309 (1834).
3) (föga br.) göra upp (en räkning). — bildl. Afqvitta sin räkning med Gud. Åström i LBÄ 42: 68 (1800).
II. [efter fr. s'acquitter d'un devoir] (enst., †) refl.: göra sig fri (från en plikt, dvs. afbörda sig l. fullgöra en skyldighet). På hvad sätt jag bäst skal afqvitta mig ifrån den plikts delen, som jag mit fädernesland är skyldig. Columbus Ordesk. 2 (1678).
