AFMARSCH a3v~mar2ʃ (a`fmarsch Weste), r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. afmarch, holl. afmarsch, t. abmarsch]
1) mil. (truppers) aftåg; uppbrott. Flygskrift 9 Nov. 1658, s. A 1 b. Trummorna begynte röras .. til af-marche. Nordberg 1: 132(1740). Brådstörtad afmarsch .. Blåsa till afmarsch .. Betinga sig fri afmarsch. Lindfors(1815). Slå till a(fmarsch). Dalin(1850). Banér fördröjde sin afmarsch. Mankell Fältsl. 29(1857). Vaktparadens afmarsch från kasernen. Tj.-regl. 1858, 2: 178. Franska arméns försenade afmarsch från Metz. C. O. Nordensvan i NF 9: 941(1885).
2) (numera mest skämt.) i allm.: uppbrott, affärd, afresa, flyttning (i sht om en samling individer). Sjö-Fogel ses så ymnig .., at de under sin afmarsch höst-tiden täcka vattnet. Lagerbrings Hist. 1: 7(1796). Hela sällskapet gör afmarsch till Paris. Leopold 1: 360(1808).
3) mil. ss. taktisk term: början af en flankrörelse åt höger l. vänster. Höger (l. vänster) afmarsch. — jfr HÖGER-,VÄNSTER-AFMARSCH.
4) mil. (i sht kav.), konkret: afdelning, bestående af fyra, tre l. två rotar. Regl. f. kav. 1778, s. 121. Vid kavalleriet skola karlarne, så fort de utrycka, formera sig i afmarscher. Tj.-regl. 1858, 2: 288. Hel afmarsch (kav.), dubbel afmarsch (art.) kallas tre rotar, som dertill äro afdelte; afmarsch hvartdera ledet af en hel (dubbel) afmarsch. Uggla Krigsk. 99(1878). File med afmarscher är kavaleriets normala marschformation. Därs. 192.(1879) Ex.-regl. f. kav. 1894, s. 3. — jfr FLYGEL-, MIDTEL-AFMARSCH.
Ssgr (till 4): AFMARSCH-LED30~ l. 31~2. ett af leden i en afmarsch; förr: två afmarscher, uppställda bredvid hvarandra så, att ett led på sex man uppkommer. Hazelius Förel. 243(1839). Ex.-regl. f. kav. 1894, s. 3. —
