SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
AFRÄNNA, v. -er, -rände, -ränt (se för öfr. RÄNNA, v.).
Etymologi
[af t. abrennen]
— jfr RÄNNA AF.
1) (†) gm större skyndsamhet i förväg fråntaga (ngn ngt) l. taga (ngt från ngn) l. i förväg för (ngn) intaga (ngt). Igenom hastigt och oförmodeligit nedryckiande aff Berget affränna them passet emellan them och theras stadh. Schroderus Liv. 25 (1626). Såledhes affrende Höffwidzmannen medh sitt Resetygh (dvs. rytteri) Skantzen ifrån the Romare. Därs. 214. — jfr AFLÖPA, v.1 II 1.
2) [af t. sich abrennen; jfr äfv. mnt. afrennen, ä. d. afrende] (†) refl., eg. om ryttare: i sitt anlopp (mot ngn) störta (från hästryggen); bildl.: duka under, komma till korta. Dödhen (har) på honom sigh affrent, lika som een kruka moot helleberget. P. Erici 2: 5 a (1582) [jfr t. der tod hat sich an Christo abgerannt. Luther]. Dens. 2: 138 b.
Spoiler title
Spoiler content