publicerad: 1961
RÄNNA rän3a2, v. -er, rände, ränt, ränd (pr. ind. sg. akt. -ar Dahm Biet 156 (1878; i bet. 3 a); -er Lælius Jungf. G 7 b (1591) osv. — pr. sg. pass. rännes Hellström NorrlJordbr. 605 (1917) osv. ränns 2Saml. 35: 221 (i handl. fr. 1662; i vers) osv. — sup. -t G1R 26: 107 (1556) osv. -it Strindberg Brev 6: 251 (1887)). vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.); -ARE (se d. o.), -ERSKA (se avledn.); jfr RÄNN, RÄNNA, sbst.2—3, RÄNSEL, sbst.2
Ordformer
(reen- i ssg 1730 (: Reen Kuhlor). rän- (re-) i ssgr 1579 (: renputta)—1807 (: renverkssmide). ränd- (re-) 1555—1732. räne- i ssgr c. 1622 (: Ränebansshus)—c. 1657 (: ränemaska). ränn- (re-) 1541 osv.)
Etymologi
[fsv. ränna, förmå (häst) att löpa, hälla, rida, löpa m. m.; jfr fd. rænnæ (d. rende), isl. renna, got. urrannjan, låta (solen) gå upp, fsax. rennian, limma ihop, mlt. rennen, ffris. renna, fht. rennen (t. rennen); kausativum till RINNA. — Jfr RANT, adj., RANTA, v., RÄNDER, RÄNNE, sbst.2, RÄNNIL, RÄNNINGEFISKE]
Översikt
Översikt av betydelserna.
A. i (mer l. mindre tydlig) kausativ anv.: sätta (ngt) i rörelse o. d. 1) förmå (häst) att springa. 2) gm att låta (mjölk) sakta rinna ut ur ett kärl avskilja den (från grädden). 3) linda (garn o. d.) runt ngt. 4) stänga (dörr). 5) kasta (ngt). 6) sticka l. köra (ngt i l. genom l. mot ngn l. ngt). Härunder bl. a. uttr. ränna huvudet i l. emot ngt (b α).
B. i annan anv. 7) rida. 8) åka l. fara l. färdas med fordon o. d. Härunder bl. a.: åka skidor (a δ). 9) springa l. gå hastigt. 10) allmännare: förflytta sig. Härunder bl. a.: simma (a). 11) flyta, rinna. 12) rulla (i intr. anv.). 13) tillvärka smidbar metall direkt av malm i öppen härd. 14) löpna. 15) frysa till. 16) växa. 17) sticka (i intr. l. abs. anv.). 18) sticka l. stöta l. rispa (ngn l. ngt). 19) (råka) få (ett spetsigt föremål i l. genom en kroppsdel). 20) knuffa l. tränga (ngn). 21) i uttr. ränna (fartyg) i sank. 22) (gm att rida l. åka l. springa l. gå l. glida l. klättra l. rulla o. d.) förflytta sig på l. i l. utmed (ngt) l. tillryggalägga (vägsträcka o. d.) l. deltaga i l. utföra (ngt) l. under lek föreställa l. likna (ngt). Härunder bl. a.: fara utför (fors) med båt (b) o. uttr. ränna lina (g). 23) i uttr. ränna ring. 24) i uttr. ränna (i) spärr. 25) vittja (rev l. nät). 26) omringa (o. anfalla).
A. i (mer l. mindre tydlig) kausativ anv.: sätta (ngt) i rörelse l. komma (ngt) att röra sig o. d.
1) (†) motsv. RINNA 1 a: förmå (häst) att springa, färdas med (häst); äv. i uttr. ränna ihjäl (häst), gm att rida l. köra alltför våldsamt ta död på (häst); jfr 7, 8 a α. UpplDomb. 7: 57 (1551: i hel). (Sankt Görans) öök är blifwen mager, / Then han tå måste alle dagar, / Wijdt, til mången åthskilligh ort, / Ränna, rijda och kiöra fort. Sigfridi F 6 b (1619; t. orig.: Mit dem er gleichwol müste fort, / Vnd auszreiten fast alle Tag).
2) (i vissa trakter) motsv. RINNA 2: gm att låta (mjölk) sakta rinna ut ur ett kärl (under det att grädden med handen l. med en visp o. d. hindras att följa med) avskilja den (från grädden), skilja (mjölk) från grädden gm att låta den sakta rinna ut ur ett kärl. (T.) Raamen, den Raam abnehmen, (sv.) taga gräddan af mjölken, ränna mjölk. Lind 1: 1247 (1749). Sedan hade .. (fäbodpigan) att i källaren ”ränna” mjölken från grädden. Halfvarsson Ljunga 1: 29 (1923).
a) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan.] vävn. låta (garn o. d.) löpa runt en varpa så att det lindas upp på denna, varpa (garn o. d. till visst slags vävnad l. till vävnad av viss bredd); äv. med obj. betecknande vävnad: varpa till; förr äv.: anbringa l. använda (visst garn) ss. varp; jfr REVA, v.5 2. Nordencrantz Arc. 137 (1730). Af somligom brukas ock, at ränna lingarn, och ibära blångarn (dvs. använda blångarn ss. inslag). Dahlman Reddej. 195 (1743). Huru en Varp skall rännas til hvarjehanda bredder. Törnsten Lijngarn 6 (1757). Strängen är ränd til Lerfts-väfnad. Därs. 9. Jag har hjelpt vår grannhustru .. att ränna en blångarnsväf. Lannerstierna Vitt. 51 (1792). Rännträ för att ränna garnet. Nyblom Minn. 1: 44 (1904).
b) (numera bl. i ssgn UPP-RÄNNA) linda (garn o. d. runt stöd) vid tillvärkning av servegin o. d.; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., i uttr. ränd stropp, serveginstropp. Frick o. Trolle 35 (1872). Rända stroppar. Därs. 43.
4) [jfr dels fsv. ränna, sätta en dörr på hakar, så att den kan löpa fram o. tillbaka, dels fno. renna aptr, om grind: gå igen, stänga sig] motsv. RINNA 9: stänga (dörr); anträffat bl. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., ss. senare led i ssgn HALV-RÄND.
b) med avs. på klot.
6) (utom i vissa särsk. förb. o. ssgr numera i sht i a o. b) motsv. RINNA 9: sticka l. köra (ngt i l. genom l. mot ngn l. ngt), införa l. sticka in (ngt i ngt); äv. i uttr. ränna fast ngt, stöta l. sticka in ngt (ngnstädes) så att det fastnar; jfr 17—21. Då kopparen är går, hwilket Gårmakaren ser på en spik (dvs. ett spett), som han ränner i härden. Holmkvist Hyttspr. 79 (cit. fr. 1698). Jag är så hopsnörd, så obäklig och så styf, som de hade ränt en järnstång igenom mig. Gyllenborg Sprätth. 13 (1737). Wilhelm .. fick tag i den långa brandhaken, som han .. rände fast i planket. Dahlbäck Åb. 101 (1914). — jfr IN-, NED-RÄNNA. — särsk.
a) med avs. på stickvapen l. annat spetsigt föremål varmed ngn åstadkommer ett hål l. ett sår o. d.; äv. (vard.) med avs. på kula: skjuta (genom ngn l. ngt); i sht förr äv. med indirekt obj. betecknande person l. djur som tillfogas sår l. genomborras. Som han kom i farstuga dörenn .. rende han werian mitt i bröstett på Suen. VadstÄTb. 420 (1608). Den ene (ryttaren har) rännt honom värjan genom lifvet. Topelius Fält. 1: 111 (1853). Då rände .. (Ran) sin spetsiga järnskodda staf i isen, den rämnade och brast. Forsslund Djur 202 (1900). Jag skulle ha lust att ränna en kula genom kroppen på dig. Lindgren MästBlomkv. 86 (1946).
b) (numera bl. vard.) med avs. på kroppsdel; förr äv. med indirekt obj. Carl Otto Lagercrantz (anförde) .. at .. et så dumdristigt stycke voro begångit och friheten samt R(idderskapet) o. A(deln) på et så ömt ställe rörde, at man likasom rändt oss fingren i ögat. 2RARP 10: 374 (1738). Han .. rände åter fingrarna i håret. Hedenstierna Svenssons 210 (1903). Gud är så kolossal. .. Han har, tror jag, ränt sina fötter genom jorden och står på själva grunden. Krusenstjerna Pahlen 1: 133 (1930). — särsk.
α) i sådana uttr. som ränna huvudet (förr äv. huvud) l. sin skalle i l. (e)mot l. genom ngt (i sht i l. mot väggen), köra l. stöta huvudet osv. i l. mot l. genom ngt; äv. bildl. (se HUVUD 1 j ε α'); äv. i uttr. ränna sina huvuden blodiga mot ngt, bildl.: avvisas med blodiga förluster vid försök att storma ngt (jfr HUVUD 1 j β). Båcka nedh hufwudet, at tu icke ränner thet i öfre tryskelen. Schroderus Comenius 541 (1639). Wälter här en (av dryckeskämparna) i bänck så ränner en hufwud i wäggen. Stiernhielm Herc. 240 (1658, 1668). (Drinkare) wälltre og stupa på Bänk, sjn Skalle ränna i Wäggen. Warnmark Epigr. L 3 a (1688). Det är så omöjligt som ränna hufvudet genom väggen. Nordforss (1805). Ryssarna ha varit stilla sedan de rände sina hufvuden blodiga mot våra bröstvärn. Berg Krig. 143 (1915).
β) (†) i uttr. ränna näsan i golvet, falla omkull, stå på näsan. Alle julade så, att glädjen stod upp i taket; / En rände hufvud i vägg, den andra näsan i golfve'. Broman HelsB 279 (1705); jfr α.
B. i annan anv.
7) [eg. abs. anv. av 1] (utom i vissa ssgr numera bl. arkaiserande) rida (snabbt l. våldsamt); ila fram till häst; äv.: fly till häst (jfr 9 a ε); äv. i uttr. rida och ränna l. ränna och rida (jfr RIDA, v. 3 b α); förr äv. dels i uttr. ränna fyrsprång (se FYRSPRÅNG 1 b), dels med bestämning inledd av prep. med, betecknande häst(ar); jfr 9 a η, 20, 22. Am. 6: 12 (Bib. 1541). The otilbörlige brudframme öl, som plägar altidh ske om söndagsnätterne, ther the rida och ränna, sväria och bannas och stundom slå hvar annan i hiäl. RA I. 2: 61 (1562). Samme dagh föll sigh en kar i hiell utaff en hest, såm han rende medh. Carl IX Cal. 53 (1588). I Krigh haar iagh lärt medh Hästar renna. Messenius Disa 31 (1611). HSH 31: 13 (1663: ränt och rijdit). Då Torsten sprang upp på sin häst, ropade Stenar efter honom: ”Ränner du nu, Torsten hvitlock!” Bååth EgilS 239 (1883; isl. orig.: rennr). Ränna .. (dvs.) rida i fyrsprång. Östergren (1937). — jfr AN-, AV-, FRAM-, KAPP-, KULL-, NED-RÄNNA. — särsk.
a) deltaga i strid till häst (med lans ss. vapen) l. i tornering l. ryttarlek (i sht ringränning); rida fram mot motståndare (l. ring o. d.) o. söka träffa honom (resp. den) med lansen; jfr b, e, 17 a, 22 a, 23, 24. G1R 27: 157 (1557). När the sporde hwar annen till för hwem the wille stäka (dvs. tornera), eller hwem the ther medh forähra wille, Sade Lyder att han wille renna för alla Frwer och Jungfruer skull i Danmarck. Svart G1 41 (1561). The Cavaliers, som lust hafwa att ränna. Schück VittA 1: 32 (i handl. fr. 1617; vid ringränning). Tre gånger rände man mot varandra med lans. Fatab. 1939, s. 144 (om förh. c. 1585); möjl. särsk. förb. — jfr RING-RÄNNA o. BALJE-, RING-, TORNER-RÄNNANDE. — särsk.
γ) (†) i uttr. ränna emot l. efter ngt, deltaga i l. utföra ringränning l. likartad ryttarlek med ngt ss. mål; särsk. i uttr. ränna efter ring, se RING, sbst.1 2 t α α'. The rende och effter the huffuden (dvs. vissa bilder av huvud) om penningar. Ekeblad Bref 1: 58 (1650; rättat efter hskr.). Riddarena skola .. ränna emot Turkhufvuden. TornSp. 1799, Utm. s. 5.
δ) [jfr t. scharfrennen, tornering med skarpa vapen] (†) i uttr. ränna med skarpt l. skärpt, delta i en tornering med skarpa (icke trubbiga) vapen. När the ränne medh skärfft. Meyerson VapArboga 81 (cit. fr. 1572); jfr 2VittAH 3: 215 (1788, 1793: ränna med skarpt).
b) (†) i uttr. ränna löst på ngn, rida till anfall mot ngn. (De romerska ryttarna) sporra hästarne och ränna löst på den redan af fotfolkets anfall i oordning bragta fienden. Kolmodin Liv. 1: 431 (1831).
c) [efter ä. t. einem übern leib rennen] (†) i uttr. ränna ngn över livet, rida omkull ngn, rida ned ngn. Brask Pufendorf Hist. 194 (1680).
d) (†) ss. vbalsbst. -ande (jfr e), i uttr. (ut)i (ett) fullt rännande l. uti galopp och fullt rännande (jfr 8 a α, 9 d), i full galopp, i fyrsprång, med full fart; äv. i uttr. med rännande och fart, med (full) fart; jfr RIDA, v. 3 b β. (Gustav Vasas dräng) flydde j ett fult rännende ifrå Hans salig K. M:t met wedskenne som hans peninger och guldh wdi wore. MHelsing (c. 1562) i HT 1914, s. 256. The gofwe på både sijdor flyckten medh sådana rennande och farth, att the rände 12 eller 14 mijler .. förr än the såge sigh om. Brahe Kr. 62 (c. 1585). HH XXXIV. 2: 217 (c. 1715: uthi gallop och fult rännande). Meurman (1847).
e) (†) ss. vbalsbst. -ande (jfr d), konkretare: ritt, ridtur; särsk. dels motsv. a, om tornering l. ringränning o. dyl. l. om vart o. ett av de anlopp som en deltagare i tornering osv. gör, dels i uttr. uti ett rännande, under oavbrutet ridande, utan att stiga av hästen. The rände 12 eller 14 mijler vthi ett rännande. Brahe Kr. 62 (c. 1585). Eij äger husbonden then (hans tjänare tillhöriga) häst åter gälda, som hans tienare .. sielf förderfwar medh wädielopp eller andre fåfänge rännande. Lagförsl. 290 (c. 1606). (Den) som uthj sine rennande oftast tagher ringen. Schück VittA 1: 33 (i handl. fr. 1617). TornSp. 1777, s. B 1 a.
a) om person (jfr 20, 22); särsk.
α) [eg. abs. anv. av 1] (†) åka med häst(ar) o. vagn; färdas (med vagn); särsk. ss. vbalsbst. -ande, dels i uttr. i rännandet, under (den snabba) färden (i vagn), dels i uttr. köra i fullt rännande, köra med full fart (jfr 7 d, 9 d). J rennandet föll han så hårdt aff wagnenom, at thet giorde honom ondt j all hans ledhamoot. 2Mack. 9: 7 (Bib. 1541; Luther: im rennen). Dhe kiörde i fult rennande. BtÅboH I. 9: 23 (1637). Lika som en Man den der ränner med en Vagn och (osv.). Ehrenadler Tel. 1012 (1723; fr. orig.: court dans un chariot). Adlerbeth HorOd. 7 (1817). jfr VAGN-RÄNNANDE.
β) färdas med fartyg l. farkost; äv. med bestämning inledd av prep. med, betecknande fartyg l. farkost; numera nästan bl. dels i uttr. ränna på grund (jfr b), gå på grund, dels (i vissa trakter) i fråga om forsfärd, dels i de särsk. förb. RÄNNA EMOT, PÅ, UPP, UT; jfr 21, 22 b, 25. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 216. Sigwald Jarl rände nu mäd sin skuta inn åth holmen till Konungarna. Reenhielm OTryggw. 222 (1691; isl. orig.: skytur skeid sinni). Kapten ville lära sin lots / Och lyckades ränna ordentligt på grund. Snoilsky 4: 108 (1887). Tillfälle finnes att få ”ränna” genom ett par långa forsar i Torneälfven. TurÅ 1900, s. 368.
γ) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) åka på kälke l. i släde o. d. (jfr RÄNN-SKJUTS, -SLÄDE); äv. med bestämning inledd av prep. på, betecknande kälke o. d.; äv. i uttr. ränna kälke. Bland annat han hittar på, så ränner han på sin lilla kälke utför berget i trägåln. STopelius (1830) hos Vasenius Top. 1: 343. Ränna kälke. IllSvOrdb. (1955).
δ) (numera i sht i vissa trakter) åka skidor, skida; äv. i uttr. ränna (på) skidor, ngn gg med skida, förr äv. på l. med skid; särsk. i uttr. ränna (sträck) på (ett villebråd), förfölja (ett villebråd) på skidor; jfr RINNA 1 a β. Tempeus Messenius 116 (1612). Ränna på Skydor. ONiurenius (1631) i KyrkohÅ 1914, s. 426. NorrlS 14: 40 (1640: rända med skij). (Konung Östen sade till sin broder:) ther til med kan iag mycket bättre ränna på skid, än som tu. Peringskiöld Hkr. 2: 256 (1697; isl. orig.: kann ec betur a skiþum een þu). På Island ränner äfven en och annan skidlöpare med en man på skuldrorna. Balck Idr. 3: 31 (1888). Ränna sträck på ohyran (dvs. rovdjuren). Hemberg ObanStig. 165 (1896). Ingen (hade) ännu ränt med skida utför sydsidan av Gackåsbranterna. Sparre MyrL 54 (1917). Själva rände vi skidor över myrarna till Puoltsa finnby. Broberg BortStig. 170 (1927). Ränna på varg. Dens. Varg. 68 (1934; rubrik). jfr SKID-RÄNNANDE. särsk. i uttr. ränna vilse, äv. vill (jfr 9 a ϑ), åka vilse på skidor. Berg Sjöf. 65 (1910).
ε) färdas på skridskor o. d.; åka skridsko; äv. i uttr. ränna på isläggar; utom i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter numera bl. i skildring av ä. förh. Peringskiöld Hkr. 2: 256 (1697). Stålet mot min fot jag spänner, / lustigt öfver isen ränner. Wecksell SDikt. 13 (1856). Ett annat sätt att komma fort om vintern var att ”ränna” på isläggar, .. skridskornas prototyp. Wistrand NordMAllmog. 31 (1909).
b) om fartyg l. farkost: fara, segla; numera oftast dels i uttr. ränna på grund (jfr a β), gå på grund, dels (i vissa trakter) i fråga om forsfärd, dels i de särsk. förb. RÄNNA EMOT, PÅ, UPP; jfr 21 o. RINNA 9 a. Reenhielm OTryggw. 226 (1691; isl. orig.: rendi). En forsbåt kom .. rännande utför den skummande, granna Merikoski! Samzelius Torneå 13 (1896). Inom fem minuter rände Lätta Jenny som en galning ostvart med stormen rätt akter in. VFl. 1911, s. 144. Pansarbåten Tapperheten som .. ränt på grund utanför Sandhamn. UrDNHist. 1: 225 (1952). — jfr PÅ-RÄND.
c) (i sht vard.) om fordon: fara, köra; i sht i särsk. förb. (se RÄNNA AN, AV, EMOT, IN, PÅ, UPP). Bilen .. körde av vägen, fortsatte nedför en slänt och rände sedan rakt mot eken. SDS 1959, nr 277, s. 3.
9) (numera bl. vard.) springa, löpa; gå hastigt l. brådskande o. d.; äv. mer l. mindre hyperboliskt; jfr 20, 22, 26 o. RINNA 1 a. — jfr BORT-, EFTER-, FRAM-, FÖR-, IN-, KAPP-, KRING-, KULL-, NED-, VÅLD-RÄNNA.
a) om person; äv.: gå (omkring) l. gno (ngnstädes) under (jäktigt) arbete l. mödosamt (l. tråkigt l. enformigt) bestyr o. d.; äv. i sådana tautologiska uttr. som löpa och ränna (l. ränna och löpa). Han lekte (på harpa) så trollen de rände å sned, / Och elfven begynte att ledas ved. SvForns. 2: 317. Ähr och vår faderlige vilije, ath thu (dvs. hertig Magnus) granneligenn vilth .. tage tig till vare för alle farligheter .., som ähr medh mykith rännende och löpende .., thär egenom thu bräcker benenn sönder opå tig. G1R 28: 347 (1558); möjl. till 7. Helsingius (1587). Asteropherus 19 (1609: ränna och löpa). Kringfoot tu pleghar wara wigh / At ränna tijt man sänder tigh. Prytz OS H 4 b (1620). (Kölden var så stark att) Cavalleriet steg af sina hästar, och rände til fot. Nordberg C12 1: 875 (1740). Jag har rännt hos doktorn och tar nu medicin. Wigforss Minn. 1: 316 (i handl. fr. 1906). Det är bara till att ränna i skogen och sen räkna och stå i. Johnson Nu 136 (1934; i fråga om skogselevs arbete). — jfr AN-, AV-RÄNNA o. BRUDSTUGE-RÄNNANDE. — särsk.
α) i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt. Den som är före när han ränner, blir efter när han vänner. Rhodin Ordspr. 25 (1807). Han ränner som ett skålladt troll. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) springa l. gå omkring (ngnstädes) l. bege sig (till en plats o. d.) med opassande brådska l. på ett opassande l. nyfiket sätt l. för att ägna sig åt ngt onyttigt l. olämpligt o. d.; driva omkring (ngnstädes) utan nyttigt ändamål. Thetta är ett wist tekn .. til een reen och kysk Jungfru, at hon icke löper och ränner j alla gatwr .. och biudher sigh sielff vth. Lælius Jungf. G 7 b (1591). Man skal icke tillåta, at then, som någen Plicht pålagd är, skal förachta Plichtestadgan, och ränna til Rom .. at vndfå aff Påfwen Afflöszningen. Schroderus Os. 2: 573 (1635; lat. orig.: adeat). The som achta gåå till schrifft skola wara fram för än annan gång ringes, och icke ränna till duuken (under kommunionen). Murenius AV 14 (1637). Hilda är naturligtvis ute och ränner som vanligt. Benedictsson Folkl. 159 (1884, 1887). Sjöman Lekt. 359 (1948). — särsk.
α') om person som springer omkring med skvaller o. d.; särsk. i uttr. få något att ränna med, få något att (springa omkring o.) prata l. skvallra om; jfr LÖPA, v.1 I 8 e α slutet. Lucia dricker bådhe dagh och natt, och sedhan ränner hon i sitt fyllerij, swalrar och weet aldrigh hwadh hon säger. BtÅboH I. 8: 167 (1636). Då skulle de der galgfoglarne Ludolf och Knut .. få något att ränna med, — om de hört dig sitta här uppe i skogen och hota den gode Kongen. Knorring Ståndsp. 1: 77 (1838). En del av fattigstuggummorna voro synnerligen utstuderade i att dagligen ränna stugrunt med skvaller. Thorsén UpplTorp. 85 (1949). — särsk. (†) i uttr. ränna med ngns tal, springa omkring o. prata om vad ngn sagt. RARP 14: 55 (1682).
β') i uttr. ränna i väg och göra ngt, rusa i väg o. göra ngt; särsk. bildl., för att beteckna att ngn gör ngt som är obetänksamt l. förhastat; jfr RÄNNA ÅSTAD. Det är inte möjligt att du ska ränna i väg och gifta dig. Thorén Herre 337 (1942).
γ') ss. vbalsbst. -ande (jfr d), onyttigt l. olämpligt (kring)springande, spring; äv. bildl., om onyttig l. olämplig värksamhet o. d. Annerstedt UUH Bih. 2: 243 (i handl. fr. 1685). (Vissa präster) löpa åstad och söka Prästlägenheter .. (Konsistorierna) näpsa (icke) sådant förderfveligt rännande. Posten 1769, s. 926. Det .. var ett ideligt rännande ut och in av nya medarbetare (i tidningen), som man knappast lärde sig känna igen förrän de slutade. UrDNHist. 1: 178 (1952).
γ) i uttr. ränna efter ngt, springa efter ngt, springa (omkring) för att få tag i ngt (jfr EFTER 9 a); äv. övergående i bildl. anv., dels: eftersträva ngt (i sht motsv. β: eftersträva ngt onyttigt l. olämpligt), dels: följa ngt (en onyttig l. olämplig lära o. d.); äv. i sådana uttr. som vad ränner du efter?, vad springer du för? (jfr EFTER 10); jfr LÖPA, v.1 I 8 d (β). Hwadh .. (Gud) intet wil, thet wil och gör .. (människan), ther effter trängtar och ränner hon. Phrygius HimLif. 121 (1615). Hvad ränner du efter, innan jag får tala ut? Altén Schachm. 80 (1798; yttrat till person som vill lämna rummet). De säkra och vilda andar, som ränna efter .. människo-läror. Borg Luther 1: 237 (1753; t. orig.: faren). Jag skall ränna efter ett rum åt dig. Strindberg TjqvS 4: 210 (1876).
δ) i uttr. ränna efter ngn, springa l. löpa efter ngn; äv. övergående i bildl. anv.: söka ngns sällskap (på ett påträngande sätt), i sht för att vinna ngns kärlek l. få ngn till älskare l. älskarinna o. d.; jfr LÖPA, v.1 I 8 d (α). Skogekär Bärgbo Wen. 13 (c. 1635). Det är en skam att se derpå: / Det bästa sällskap kan man ega, / Men efter pigor ränner man ändå. Rydberg Faust 27 (1876). Du är tokig! Ränna så där efter en vilt främmande karl! Widegren Ragg. 211 (1934).
ε) avlägsna sig (springande), ge sig i väg; äv.: fly (jfr 7). Knapt hadd' han (dvs. Astrild) thetta sagt så tog han foort på ränna, / Jag kund' ey weta hwart. Lucidor (SVS) 183 (1672). (Fienden) Ränner, Gudi ährat, med all macht, war wijdare han stannar gifwer tijden. KKD 7: 185 (1708); jfr 7. — särsk.
α') i uttr. ränna på dörren, hastigt avlägsna sig ur ett rum (l. ett hus). Fahlcrantz 2: 57 (1825, 1864). ”Se så! se så! ränn icke straxt på dörren!” sade fröken Greta. Bremer Nina 251 (1835).
β') i uttr. (ofta kraftuttryck l. förbannelser) som innebära att ngn uppmanas att avlägsna sig (så att den talande icke längre l. aldrig mer behöver se honom); numera i sht i uttr. ryk och ränn, se RYKA, v.2 12 c β; i sht förr äv. i uttr. ryck och ränn, se RYCKA, v.1 4 d. Far väl; Ränn för tusende. Lagerström Molière Gir. 17 (1731). Sjelf Messalina ful och fräck / Bedt dem (dvs. två orkeslösa gubbar) för tusend bödlar ränna. Lidner (SVS) 2: 143 (c. 1783).
ζ) i uttr. ränna mot ngt, rusa mot ngt (o. stöta mot det), kasta sig mot ngt. Han blev kroppsligt utmattad, som om han ränt med all sin kraft mot dörrar, som han förmodat stängda, men som genast gett vika. Hallström Händ. 174 (1927). — särsk. (†) i uttr. ränna med huvud mot vägg, bildl.: ränna (i bet. 6 b α) huvudet mot väggen (se HUVUD 1 j ε α'). Än fins i Mannahem af man- och qvinno-kiön, / Som .. / .. ey af oförstånd mot vägg med hufvud ränna. Broms Vitt. 368 (1714).
η) bege sig (till en plats o. d.) på jakt l. vara ute på jakt (förr äv. i uttr. ränna å jakt); numera bl. (tillf.) med anslutning till β: bege sig (till en plats o. d.) för att driva omkring o. jaga l. driva omkring (ngnstädes) o. jaga; förr möjl. äv. att hänföra till 7, i fråga om jakt till häst. (G. II A.) Lät bliffua jagande och rännande, som intet hörer til Öffuerheetz kall. Botvidi G2A D 4 b (1634). Och hwad är thet för lust at höra hundar tiuta, / At ränna tidt til skogs och sällan något skiuta. Spegel ÖPar. 48 (1705). Palmfelt Ecl. 12 (1740: ränner å jagt).
ϑ) (numera bl. tillf.) i uttr. ränna vilse, äv. vill (jfr 8 a δ slutet), springa l. gå vilse (ngnstädes). Block MotalaStr. Föret. 4 (1708). Pigan Brjta .. som rände will i skogen. Broman Glys. 1: 349 (1711).
ι) (numera bl. mera tillf.) i uttr. ränna ngn om halsen, springa mot ngn o. kasta sig om halsen på honom, ränna ngn på livet, tränga ngn in på livet. Sedan steg hon upp och rände mig om halsen. AFSoldan (1840) hos Aho Soldan 32. Vem rände dig (dvs. en döende gladiator) på livet med sin treudd? Lindegren Svit. 12 (1947).
κ) (i vissa trakter) i inf., i uttr. tre (l. fyra, förr äv. ett) slag och ränna, ss. benämning på en lek med slagträ o. boll varvid den som slagit tre (resp. fyra l. ett) slag med bollen skall springa en viss sträcka, långboll (se d. o. 1). Den leken, som kallas et slag och ränna. SvMerc. V. 2: 333 (1759). ”Långboll”, ”tre slag och ränna”, ”sälta”, ”söt och sur” äro blott olika variationer på samma lek. TIdr. 1883, s. 87. Fyra slag och ränna. Frosterus Jord. 101 (1930). jfr: I gamla tider hafva upväxte ynglingar af vackert folk icke blygts före, at om vårtiden stå med sältran (dvs. bollträet) i handen, slå sina slag, och ränna. 1Saml. 7—9: 42 (1775).
λ) med refl. obj. o. bestämning angivande resultatet, i sådana uttr. som ränna sig trött; äv. i uttr. ränna sig till döds, springa sig fördärvad (förr äv. bildl.: uttömma sina resurser, ruinera sig). Schroderus Urs. L 2 b (1626; bildl.).
μ) (†) i vissa bildl. uttr. (jfr β γ', γ, δ, ζ slutet, λ).
α') ränna i munnen på ngn, hamna i gapet på ngn; jfr MUN, sbst.1 5 slutet. Widekindi KrijgH 185 (1671).
β') ränna över snöret, överdriva, gå för långt; hoppa över skaklarna. The Gamble hafwa .. härutinnan (dvs. i beskrivning av helgonens undervärk) myket, ja mehra än som höfwes, ränt öfwer Snöret. Schroderus Os. 1: 253 (1635; lat. orig.: multum .. sibi .. antiquitas .. indulsit). Althenstund the fullwäxte sielfwe somoftast och mycket ränna öfwer Snöret, så är icke Vnder, at the Vnge äfwen göra thet the skoda på andre. Dens. Modersch. 108 (1642; t. orig.: auss den schranken schreiten).
δ') ngn ränner icke långt med ngt o. d., ngn kommer icke långt med ngt, ngt förslår icke långt för ngn. Nog är det väl bra att förlofvad vara, / Men man ränner ej långt med förlofning bara. Runeberg (SVS) 2: 130 (1829).
ε') [efter isl. renna eitthvat augum yfir] ränna med ögon över ngt, se över ngt. Stiernhielm WgL 105 (1663).
ζ') ränna hit och dit (l. nu hit nu dit) med tankarna, låta tankarna löpa hit o. dit. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 215. När en hijt och dijt med tanckarne renner och kringfaar. Arrhenius Vitt. 156 (1666).
b) om djur. (Hästen) rende medh alla macht til Heliodorum, och språng vppå honom medh fremra twå fötterna. 2Mack. 3: 25 (Bib. 1541; Luther: rennet; Apokr. 1921: sprängde häftigt fram). The fyrefötte (djuren) ränna, the krypandhe kräka. Schroderus Comenius 143 (1639; t. texten: lauffen). Man ser ofta nötcreaturen ränna som ursinniga på betet, då .. (ett oxstyng) sväfvar öfver dem. Hartman Naturk. 257 (1836). Hatten rullade .. tvärs över gatan och fram till Agdas fötter. Den var som en liten svart hund som kom rännande till sin härskarinna. Krusenstjerna Pahlen 6: 263 (1935). — jfr HÄST-RÄNNANDE.
c) i bildl. anv. av a o. b (jfr a β γ', γ, δ, ζ slutet, λ, μ) med saksubj.: röra sig hastigt l. löpa l. fara o. d.; äv. om (ss. stjärna uppfattad) meteor: falla. Hiärne 2Anl. 184 (1706). Lyckan rände / till skogs. Fröding NDikt. 55 (1894). Tankarna rände kors och tvärs. Hedberg Skära 224 (1931). Vad stjärnorna ränner i kväll. IllSvOrdb. (1955). — särsk.
α) (†) i uttr. ränna galen, om trumma: ”fara” omkring (ngnstädes) o. föra oväsen. Iagh ähr så förbullrat i huffudet aff the bårgaretrummorna som ränna här galna på gaturna och slå i hop bårgerskapet till att stå i parat för änkiedrånningen. Ekeblad Bref 1: 129 (1652; rättat efter hskr.).
β) i uttr. ränna i väg med ngn, om temperament o. d.: löpa l. rusa i väg med ngn, ta överhand hos ngn. SvD(A) 1933, nr 75, s. 10.
γ) om maska: gå (upp), löpa (upp); förr äv. om tyg o. d., i uttr. ränna i knutar, rispas upp o. bilda knutar. (Eng.) To ravel out, .. (sv.) ränna i knutar, som tunt slätt kläde giör. Serenius Yy 3 a (1734). För .. (tonårsflickorna) är det något självklart att man använder spindelvävsstrumpor som aldrig stoppas på tår och hälar. Att maskorna ränner, det är en annan historia! LD 1959, nr 237, s. 14.
δ) (†) i uttr. ränna om örat, om ljud: fara förbi örat, höras. Gudinnan (dvs. Thalia) kände straxt igen / Det skarpa ljud, om örat rände (dvs. avundens tadel). Nordenflycht QT 1744, s. 17.
ε) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om förnimmelse av smärta l. yttring av sjukdom o. d.: fara l. ila l. löpa (genom l. över kroppen), krypa (i en kroppsdel); äv. opers.; äv. med indirekt obj., betecknande den som är utsatt för sådan förnimmelse osv.; i p. pr. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som snabbt flyttar sig från ett ställe till ett annat. Sedan delade det sigh och gick i alla ledamöter, låpp och rände lijka som ett lefwande, medh splitande, bitande, och slitande aff och til. Gezelius AReichenbach E 3 a (1668; om ”flygande”, dvs. reumatisk värk). En rännande wärck i Låren och Axlarna. Tranæus Medewij 39 (1690). (Hjärtat ansträngdes) til des en mattheet med en kall Swett öfwer heela Kroppen rände. Därs. 76. Dig i hand och fot / Sticker, svider, ränner. Roman Holbg 146 (1746). Högberg Utböl. 2: 62 (1912).
ζ) (†) i uttr. ränna utmed ngt, sträcka sig l. löpa utmed ngt. Stegerhuuss bräderna schola .. renne uth med schorsteen. Murenius AV 452 (1660).
d) (†) ss. vbalsbst. -ande (jfr a β γ'), i uttr. i fullt rännande (jfr 7 d, 8 a α), i fullt språng, med full fart.
α) motsv. a. (Drinkaren) löper i fult rännande in uti ewiga Fördömelsen. Fernander Theatr. 32 (1695).
β) motsv. b. Balck Es. 138 (1603). (Indianerna) kunna skiuta en fogel i flygande, och annat diur i fult rännande. Holm NSv. 133 (1702).
10) [eg. allmännare anv. av 7—9] (numera i sht vard.) förflytta sig (snabbt), (snabbt) bege sig (till en plats o. d.); dels (utan särskild tanke på själva förflyttningssättet) i fråga om framträngande l. inträngande av stridskrafter o. d. som förflytta sig på ett l. flera av de under 7—9 nämnda sätten (se de särsk. förb. RÄNNA FRAM, IN), dels i fråga om förflyttning på annat sätt än de under 7—9 nämnda (t. ex. klättrande); jfr 22. Det finns dock (på fartyget) många andra arbeten än att ränna upp för masterna och hålla rent på däck. Bergdahl Antip. 15 (1906). — särsk.
a) om djur som förflyttar sig på annat sätt än på ben; särsk. om fisk: simma; numera företrädesvis i vissa särsk. förb. (se RÄNNA AV, NED, OMKRING); jfr RINNA 1 b. Från watn skola the (dvs. fåglarna) sigh wenna, / Och låta Fiskar ther i renna. Sigfridi A 4 b (1619). HallHushSH 1900, 2: 83. jfr UPP-RÄNNA. särsk. [möjl. delvis utgående från 9 a] bildl., i uttr. ränna mot strömmen, om person: gå mot strömmen, gå sin egen väg, bete sig annorlunda än andra. Martinson BakSvenskv. 144 (1944).
b) med refl. obj. o. bestämning angivande resultatet. Den skrämda fisken ränner sig fast i garnen. NF 1: 834 (1876); jfr a.
11) [jfr 2 o. sv. dial. ränna, flyta, rinna] flyta, rinna.
a) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om vätska l. vattendrag o. d.; förr äv. om källa: ha sitt avlopp (i viss riktning); äv. i mer l. mindre bildl. anv. (De källor) Skattas .. för the bästa som ränna Öster uth emoot Solens Upgång. Hiärne Suurbr. 127 (1680). När en Juvenal uthur sin skarpe penna / Af harmfull bitterhet lät bittre bäckar ränna. Düben Boileau Sat. 37 (1722). jfr UPP-RÄNNA.
c) i utvidgad l. bildl. anv. (jfr a), i fråga om hopsmältande l. hopklibbande; i de särsk. förb. RÄNNA IHOP, TILLSAMMAN(S).
12) [jfr 5, 9 c] (†) om kula: rulla. Om twenne kulor begynna lika wid B, then ena at renna til A. then andra at falla til C (osv.). Swedenborg Reg. 97 (1718).
13) [jfr t. rennen i motsv. anv.; eg. abs. anv. av eisen rennen, smälta järn] (om ä. förh., numera nästan bl. ss. förled i ssgr) tillvärka smidbar metall direkt av malm i öppen härd. Holmkvist BergslHyttspr. (i handl. fr. 1547). Möller (1790, 1807).
14) [jfr t. rennen, komma (mjölk) att löpna] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om mjölk: löpna; jfr RINNA 7. Lundell (1893).
15) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om sjö o. d.: frysa till (hastigt), börja frysa; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: (till)frusen, belagd med is (som icke håller att gå på); förr äv. i uttr. ränna med l. utav is, täckas med is. Siön war sombligestädz ränder, och sompt öpen. Gyllenius Diar. 281 (c. 1670). Natten till d. 20 rände kiärn med ½ tvärfingers tiock ijs ett långt stycke. Piscator AlmAnt. 19/9 1728. Därs. 10/10 1729 (: utaf).
a) om växt(del); särsk.
α) i sht trädg. o. lant. skjuta upp (snabbt); särsk.: växa (alltför snabbt) så att stammen blir hög o. svag (o. icke förmår hålla sig upprätt); äv. i sådana uttr. som ränna mot skyn, skjuta upp mot skyn; förr äv. i uttr. ränna i bladen (l. uti halm), växa så att bladen (resp. halmen) utvecklas alltför kraftigt. Sotet eller kohlstybbet tempererar jordens öfverflödiga vätska, at kålen intet får ränna så starckt i bladen. Stridsberg Åkerbr. 63 (1727). (Hästdyngan) måste intet bredas tjockt, deraf säden gierna ränner uti halm. Serenius EngÅkerm. 140 (1727). Värst den fur, som ränner mot skyn, blir ruskad. CVAStrandberg 2: 12 (1861). Sen sådd .. gör, att linet ”ränner” och blir frodvuxet samt lemnar litet utbyte af tågor. LB 2: 502 (1901). Hvad man vid odlingen af Cyclamen framför allt måste tillse, är, att plantorna icke få ”ränna”. Abelin TrInomh. 95 (1904). Fahlcrantz Kyrkoh. 3 (1907).
γ) (numera bl. mera tillf.) om klätterväxt l. slingerväxt; dels i uttr. ränna efter l. mot (förr äv. uppå) ngt (jfr α), (sträcka sig mot o.) klättra l. slingra uppför ngt, dels i den särsk. förb. RÄNNA OMKRING. Kalm VgBah. 2 (1746: uppå). (Jag) erinrade .. mig ha observerat en hundrofva i vildt tillstånd .., huru den rände efter hagtornsbuskarne. Strindberg Blomst. 73 (1888). Längst nere mot sjön stod en hvit mur, och mot densamma rände vinrankor. Dens. NSvÖ 1: 105 (1906).
b) (vard.) om person.
α) i uttr. ränna i vädret l. i höjden, växa upp (för) hastigt, växa o. bli lång. Föräldrar .. slå sig .. till ro med, att (det bleka o. gängliga) barnet troligen rännt för fort i vädret under sommaren. Tenow Solidar 2: 74 (1906). Ränna i höjden. Östergren (1937).
c) (†) i utvidgad anv., i uttr. ränna uti vass, om jordområde: övergå till att endast bära vass (efter att ha givit bättre skörd). Serenius EngÅkerm. 168 (1727).
17) sticka (i intr. l. abs. anv.).
a) [eg. abs. anv. av 6] om person: sticka (med spetsigt föremål).
α) (†) i uttr. ränna åt ngn, om person med stickvapen: sticka efter ngn. Rudbeckius MemPubl. 136 b (1637).
b) om spetsigt föremål: sticka l. tränga (fram ur l. in i l. ned i l. genom ngt); numera bl. i de särsk. förb. RÄNNA FRAM, IN, NED. (Vasstrået) blef til eet spiut, och rände mitt genum Kongen. Verelius Gothr. 38 (1664; isl. orig.: stod i gegnum Kongin).
18) [jfr 6, 17 a] sticka l. stöta l. rispa (ngn l. ngt) o. d.
a) (numera föga br.) med avs. på person l. djur: sticka l. stöta (i l. genom en kroppsdel med ett spetsigt föremål); äv. om spetsigt föremål: sticka (ngn i en kroppsdel). Om een Häst blifwer ränd eller stucken medh en Pijk. Rålamb 13: 181 (1690; rubrik). En tagg rende mig i foten. Serenius (1741). Konungen .. vände sig emot .. Pontus de la Gardie, rännande honom med värjan igenom högra armen. HSH 3: 64 (c. 1800). Johansson HomIl. 13: 506 (1848). jfr UPP-RÄND.
19) [jfr 6] (utom i de särsk. förb. RÄNNA I, IN numera mindre br.) om person l. djur: (råka) få (ett spetsigt föremål, t. ex. en tagg, i l. genom en kroppsdel); förr äv. med refl. indirekt obj. Att hanss Määr ränt een stacka uthi lifuet och deraff tagit dödhen. GullbgDomb. 6/10 1656. Jag hafwer rändt mig detta törne i foten. Österling Ter. 2: 41 (1700). Han har ränt en sticka genom fingret. SvTyHlex. (1851). Östergren (1937).
20) [jfr 6—9] (under ridande l. åkande l. springande o. d.) knuffa l. tränga (ngn); stöta till (ngn l. ngt); numera bl. dels i uttr. ränna ngn över ända, springa (förr äv.: köra) på ngn så att han faller omkull (äv. bildl., med saksubj. o. sakobj.: omkullkasta), dels i vissa särsk. förb. (t. ex. RÄNNA OMKULL, TILL, UPP) o. ssgr; förr äv. i uttr. ränna ngn fast i halsen, ta ett fast tag om halsen på ngn. Bårt widh Ladeby wadh hände, / En kneckt migh (dvs. Gustav Vasa) i watnet rände. Prytz G1 D 4 a (1621). (De kommo) kiörandes och rende honom öfwer ända med fimmerstengerna. BtÅboH I. 9: 24 (1637). Kongen .. renner honom (dvs. en person som söker hindra honom att komma in i ett hus) vr dören. Verelius Gothr. 4 (1664). Att iagh rände eller stötte bruden Elin Jöns d(otter) håppas iagh att ingen skall bewijsa. VDAkt. 1683, nr 199. Stadswachtmestaren .. (upplyste, att) Studenten .. ränt honom Wachtmestaren fast i halsen wiljandes således lijka såssom strypa honom. ConsAcAboP 7: 206 (1692). Ingenting tyckes ha tid att gro och växa, innan det rännes överända av något nytt från ett annat hörn av världen. OoB 1930, s. 46. — jfr NED-RÄNNA.
21) [jfr 6, 8 a β, b] i uttr. ränna (fartyg) i sank, om (person ombord på) fartyg: törna mot (fartyg) så att det springer läck o. sjunker; äv. med obj. betecknande person(er) ombord på fartyg. Österrikarna (gingo) framåt med befallning att ränna fienden i sank. UB 7: 430 (1875). Pansarskeppen ”Amiral Duperré” och ”Trident” voro nära att ränna varandra i sank. VFl. 1933, s. 72.
22) [jfr 7—10] (utom i b o. g numera bl. vard. l. bygdemålsfärgat) (gm att rida l. åka l. springa l. gå l. glida l. klättra l. rulla o. d.) förflytta sig på l. i l. utmed (ngt) l. tillryggalägga (vägsträcka o. d.) l. deltaga i l. utföra (ngt) l. under lek föreställa l. likna (ngt); äv. dels i uttr. ränna sin väg (l. sin kos), (hastigt) ge sig av, rymma, dels i uttr. ränna ngns ärenden, springa l. (i utvidgad anv.) uträtta ärenden åt ngn; jfr 25. The haffve ränt 24 miler, för än the haffve sedt sigh um. G1R 26: 107 (1556). (Gustav Vasas dräng) rände sin koes medh hans tingest, cläder och weskor ther hans peninger vti wore. Svart G1 12 (1561). Sahlstedt (1773: sin väg). Så der går det när man .. skall ränna andras ärender. Strindberg Brev 6: 186 (1887). Han hade ränt sin sista jakt öfver vidden. Berg Sjöf. 214 (1910; på skidor). Nu var det sista gången man kunde ränna isen, ty snövattnet gick en upp till midjan. TurÅ 1930, s. 285 (på skidor). Hela fältet av .. vilstolsliggare började träna för huvudmålet genom att ränna lika många varv kring däcket som det gavs rätter på menyn. Ruin SjunknH 98 (1956). — särsk.
a) [jfr 7 a] (†) i uttr. ränna (en) dust, se DUST, sbst.2 1; äv. i utvidgad anv., i uttr. ränna duster, om stridande kavallerister: utkämpa strider till häst. Af genskall fältet fylls och heta ångor pustar, / Där dessa (dvs. ryttarhärarna) stöta hop och ränna hårda dustar. Gyllenborg Bält. 79 (1785). — jfr DUST-RÄNNA.
b) [jfr 8 a β] (i vissa trakter) fara utför (fors l. vattendrag med forsar) med båt. VetAH 1751, s. 16. Sjöar och åar roddes och ”ränndes”, där de senare ej voro alltför strida och farliga. Modin GTåsjö 97 (1916). Vi dra vidare mot havet på fagra strida sel, ränna Pengforsen och hälsa på i en (gård). TurÅ 1937, s. 266.
c) [jfr 9 a] (†) i uttr. ränna gatlopp, löpa gatlopp; anträffat bl. i bild. Din (dvs. en skrifts) fred är utan hopp, / Se'n du för verlden ränt ett vittert gatulopp. Bergklint Vitt. 24 (1772).
d) [jfr 9 a] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. ränna skede, springa i kapp; äv. (om ä. gotländska förh.) i uttr. ränna våg, springa i kapp på så sätt att en pojke o. en flicka tävlade med varandra varvid pojken måste göra ett uppehåll för att dricka ett glas brännvin l. vatten; äv. ss. benämning på denna lek. SvFolks. 8 (1844: skede; från Blek.). Ränna våg. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 75 (1949).
e) [jfr 9 a] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. ränna plätt, springa runt en av övriga deltagare i en lek bildad ring o. slå en av dessa i ryggen samt därefter springa i kapp med honom (l. henne) runt ringen; äv. ss. benämning på denna lek; jfr RINGE-PLÄTT. Hembygden(Hfors) 1914, s. 43 (från Finl.).
f) [jfr 10] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. ränna hjul, slå kullerbytta från sittande utgångsställning, ränna storhjul, om lek där två personer hållande i varandra rulla fram på marken liksom ett stort hjul. Ränna hjul. LandsmFrågel. 28: 37 (1930). Till kullerbyttorna kan också räknas ränna storhjul (Gotland). NordKult. 24: 25 (1933).
g) [jfr 10] (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) i uttr. ränna lina, hålla med händer o. fötter omkring en gruvlina o. glida utmed denna till gruvans botten. Bullernæsius Lögn. 343 (1619). (En prästman i Falun) rände lina vid Grufvan, och mistade Prästen på et år. Hülphers Dal. 371 (1762). Lindroth Gruvbrytn. 1: 277 (1955).
24) [jfr 7 a; bildat till SPÄRR-RÄNNING] i uttr. ränna (i) spärr, se SPÄRR.
25) [jfr 8 a β, 22] fisk. vittja (rev l. nät) på sådant sätt att man i båt förflyttar sig utmed redskapet, lyfter upp den ena delen efter den andra av detta o. (sedan man borttagit fisken o. satt på nytt bete) ånyo låter det sjunka. SvFiskelex. (1955).
b) (om ä. förh.) i uttr. ränna slott, leka en lek där vissa deltagare omgåvo en uppritad ring som föreställde ett slott o. försökte ta sig in där, under det att andra deltagare voro inne i ringen o. försökte hindra dem; äv. ss. benämning på denna lek. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 216 (1949; om förh. på Gotl. 1850).
3) (numera nästan bl. vard.) till 8, 9: (med fordon l. till fots) gå till anfall (mot ngn l. ngt), rycka an; särsk. till 8 c, om stridsvagn; förr äv. i uttr. ränna ngn an, anfalla ngn (med viss slagordning). (Keltibererna) slogho .. sigh medh hast vthi en spitz och rände ther medh Fienden an vppå sidhan. Schroderus Liv. 748 (1626). Grenadiererne .. rände an med Bajonetterna. KrigVAH 1816, s. 67. Över 100 sovjetryska stridsvagnar rände an mot det frontavsnitt, som skildras i berättelsen. Hufvudstadsbl(A) 1943, nr 66, s. 5. —
1) (i vissa trakter) till 2: låta (mjölk) rinna av (från grädden); äv. (med konstruktionsväxling): skumma (tråg o. d.) gm att låta mjölken rinna av. Käringen .. rände af ett tråg. Molin ÅdalP 111 (c. 1895). Sedan mjölken fått stå för gräddsättning .. ”rännes skummjölken af” ifrån grädden. Hellström NorrlJordbr. 605 (1917).
2) (i sht vard.) till 8: köra av (väg). En bil .. rände av vägen. DN(A) 1957, nr 196, s. 4; möjl. icke särsk. förb.
3) (numera bl. vard.) till 8—10: sätta av med fart; äv. (motsv. ränna, v. 22): ge sig i väg o. tillryggalägga (viss sträcka). (Den ur bagarens grepp släppta pojken) rände af åt sidan som en raket. Runeberg 4: 209 (1834). Almqvist Ekols. 1: 104 (1847: utaf). En lärka, som troligen tog min käpp för en bössa, rände af ett par kilometer i luften. Strindberg TrOtr. 2: 115 (1884, 1890). särsk.
a) (†) till 8 b, om fartyg: fara l. segla i väg (till en plats o. d.). Kaptenen lät slupen ränna af dit (dvs. till holmen) för god vind. Runeberg 4: 150 (1832).
b) (numera föga br.) opers.: bära i väg, gå fort. I galopp, svarten ..! .. husch, hvad det ränner af! Blanche Våln. 627 (1847).
4) (tillf., vard.) till 9 a, i uttr. ränna näsan av ngn, springa på ngn så att han får näsan avstött. Bröllopspigorna .. rände om varandra, så att den ena kunde ränna näsan av den andra. Högberg Storf. 197 (1915); möjl. icke särsk. förb.
5) (numera bl. vard.) till 9 a, refl., i uttr. ränna allt vädret av sig (själv), springa så att man tappar andan; äv. i uttr. ränna benen av sig, oeg.: springa sig fördärvad, springa omåttligt. Så måste hin sätta i väg .. och hade när ränt allt vädret af sig sjelf. Wigström Folkd. 2: 164 (1881). Folk ränner ju benen av sig efter antikviteter. Alving DamKlubb. 120 (1931).
6) (†) till 9 c, refl., i uttr. låta vreden ränna av sig, låta vreden rinna av sig (se rinna av 4 b). Peringskiöld Hkr. 1: 120 (1697; isl. orig.: let .. renna af ser reiþina). —
1) (numera i sht vard.) till 7 o. (numera vanl.) 9: (ridande resp. springande) sätta av l. ge sig i väg med fart l. ta till flykten. (Befälhavaren) satte eelden på Slottet fast / Och rende sielff bort medh en hast. Hund E14 106 (1605).
1) (i sht i vissa trakter) till 8 a δ: på skidor följa efter l. förfölja (ngn l. ngt). TIdr. 1882, s. 189.
2) (numera bl. vard.) till 9 a γ, δ: springa för att få tag i (ngt), springa o. leta efter (ngt); springa efter (ngn); äv. abs. En (trastunge) seer iagh, then andre hörer iagh, then tridie ränner iagh här effter. Balck Es. 84 (1603). Johnson GrKrilon 423 (1941; abs.). —
RÄNNA EMOT10 04 l. MOT4.
1) till 8; särsk.
a) till 8 a β, b, om (person ombord på) fartyg: styra l. törna emot (ngt). Oscar II IV. 1: 144 (1869, 1890). Ofta spärrades vägen af stora isblock. .. Då måste fartyget taga sats och med full fart ränna mot dessa. LbFolksk. 914 (1899).
2) (numera bl. vard.) till 9: springa l. rusa emot (ngn); äv.: stöta l. törna emot (ngn l. ngt); äv. (motsv. ränna, v. 9 c) med saksubj.; förr äv. i uttr. ränna emot ngn i famnen, springa emot ngn o. kasta sig i hans famn. Aller så snarth som Kornaskÿ kom dit gåenndes rännde Malÿnn emot honom i fa[m]pnen. 3SthmTb. 2: 393 (1599). Eric (ränner emot Sturen med en dolk och sticker honom). Lidner (SVS) 1: 290 (1781). De först träffade och undankastade luftpartiklarna ränna emot andra, ge fart åt dessa (osv.). Lundell Rättstafn. 5 (1886). särsk. (mera tillf.) abs. Hallström Händ. 263 (1927). —
RÄNNA FORT. [jfr t. fortrennen] (†) till 9: springa i väg, sätta av. Columbus BiblW A 2 a (1674). Spegel 405 (1712). —
3) (numera bl. vard.) till 9: springa fram; särsk. till 9 a β: bege sig fram med opassande brådska l. på ett olämpligt l. nyfiket sätt o. d. (Syndaren har) Rendt fram i kyrkian i the fremsta benkiar then tijd han haar warit oförlijkter med Gud och Hans h(eliga) försambling. Murenius AV 364 (1658).
4) (numera föga br.) till 10, om stridskrafter o. d.: tränga fram (till en plats o. d.). Emedan motståndet måste hafva varit ganska svagt .., fick denna fiende då ränna fram ända til Åbo. BtVLand 5: 133 (1764).
5) (numera föga br.) till 16 a, om växt: växa fram (i viss form). Nu bruka gurkfrukterna på marken ränna fram i en långsträckt, smal, ormlik maskin. Strindberg Blomst. 74 (1888).
6) (numera bl. mera tillf.) till 17 b: sticka fram (ur ngt). Ett mörkrödt hår, som raggigt rände fram ur skallen, liksom taggarna från en igelkott. Blanche Våln. 41 (1847). —
RÄNNA FÖRBI10 04.
2) (numera bl. vard.) till 9: springa förbi (ngn l. ngt); förr äv. bildl.: förbigå (ngn l. ngt). ConsEcclAboP 165 (1658; bildl.). Wigström Folkd. 1: 129 (1880). —
RÄNNA I10 4.
1) till 6 a, i uttr. ränna ngt i ngn, sticka ngt (stickvapen o. d.) i ngn; äv. refl., i uttr. ränna ngt i sig (jfr 2). I det samma rändes så många mordgevär på alla sidor i denne krigare, at han (osv.). Dalin Hist. 2: 141 (1750); möjl. icke särsk. förb.
2) (vard.) till (9 o.) 19, refl., i uttr. ränna ngt i sig (jfr 1), springa mot ngt (spetsigt föremål o. d.) o. få det i sig; få ngt (spetsigt föremål o. d.) i sig. Högberg Vred. 3: 413 (1906). —
RÄNNA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32.
1) (numera bl. arkaiserande) till 7: (snabbt) rida genom (ngt). Vi ränna igenom en (får-)hjord. Rosenius Himmelstr. 260 (1903).
2) (numera bl. vard.) till 9: springa l. (springande) tränga sig fram genom (ngt); äv. bildl. Blanche Våln. 69 (1847). Det är en mäktig bok med en sådan öfverväldigande massa intryck, att man ej ränner igenom den i ett slag. TurÅ 1914, s. 411. särsk. (†) i uttr. ränna hastigt igenom uti ngt, bildl.: gå raskt fram l. fatta sig kort i fråga om ngt. Fäderna (på kyrkomötet i Trient) ränna vthi thenne Materie (dvs. frågan om fastande o. helgdagars firande) alt förhastigt igenom. Schroderus Os. III. 2: 146 (1635; lat. orig.: In hac .. materia .. breues fuerunt).
3) (numera föga br.) till 17 a β, 18: genomborra (ngn med ngt); förr äv. med refl. obj., i uttr. ränna sig igenom, genomborra sig (med ngt). Denn förste här instiger skal iag ränna igenom. BtÅboH I. 2: 102 (1625). När Hergrim war fallen, rände hon sig igenom med itt swerd. Verelius Herv. 2 (1672; isl. orig.: lagdi .. sig med suerde i giegnum). Lidforss DQ 1: 31 (1888). —
RÄNNA IHOP10 04, äv. HOP4 l. (ålderdomligt) TILLHOPA040, äv. 032. [fsv. ränna til hopa (i bet. 1)]
1) (numera bl. arkaiserande) till 7 a, om personer som delta i strid l. tornering o. d.: rida mot varandra o. drabba samman. SvForns. 1: 84. När the rende tillhope gick Henningz hest baak vppå haasarne om kull. Svart G1 40 (1561). Stiernstolpe Wieland Ob. 36 (1816).
2) (vard.) till 9 a, b, 10 a, om personer l. djur: rusa l. fara mot varandra o. törna ihop med varandra; rusa mot varandra o. börja slåss. Strindberg NSvÖ 1: 38 (1906). Två .. (brushanar) ränna ihop som tuppkycklingar, bröst mot bröst. Rosenius SvFågl. 4: 291 (1935). särsk. bildl., om personer: komma ihop sig, råka i dispyt. Strindberg Brev 4: 146 (1884).
3) (†) till 11 b, om metall som undergår smältning: rinna (till en plats o. d.) o. samla sig där. NoraskogArk. 4: 224 (1719).
4) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 11 c: klibba ihop l. skrumpna l. krympa ihop (till ngt); äv. bildl.; jfr rinna ihop 4. Salander Gårdzf. 139 (1731). Tionden har på sista tiden rännt ihop till en ynkelse utan ända. Högberg Vred. 2: 246 (1906).
5) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 14, om mjölk: löpna; jfr rinna ihop 3. Biurman FrSpr. 229 (1729). Tholander Ordl. (c. 1875).
6) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 15, om sjö o. d.: frysa till, få is; äv. om is: frysa ihop så att ett sammanhängande helt bildas. Lenæus Delsbo 19 (1736, 1764). Lennan är full af strömdrag, som bilda vakar, och därför höjer sig isen på ömse sidor och ränner ihop och bildar liksom ett hvalf öfver vaken. Roos Helgsm. 1: 179 (1896). —
1) till 6: sticka l. köra in (ngt i ngt); särsk. dels till 6 a, med avs. på stickvapen o. d., dels (numera bl. vard.) till 6 b, med avs. på kroppsdel. Bromelius Lup. 85 (1687; med avs. på hand). KrigVAT 1890, s. 392 (med avs. på stickvapen).
2) (numera bl. arkaiserande) till 7: rida in (ngnstädes); förr äv. i uttr. ränna in till l. (up)på ngn, rida ngn in på livet. (Ryttaren) rende til honom in och högg honom armen aff. 2Mack. 12: 35 (Bib. 1541; Luther: rennet auff jn zu; Apokr. 1921: sprängde .. fram mot honom). Han .. rände hastigt in vppå Her Götstaff. Svart G1 36 (1561). Någre aff fienderne wore så glupande, att the rende in i waadet effter the Swenske. Därs. 37.
3) (i sht vard.) till 8: köra in (ngnstädes); särsk. till 8 c, om fordon. Malmtåg rände in bland godsvagnar. DN(A) 1957, nr 111, s. 10.
4) (numera bl. vard.) till 9: springa in (ngnstädes); förr äv. i uttr. ränna in på ngn l. ngt, springa på ngn l. ngt. Flickorne hade förhastigt föst boskapen och then andre boskapen hade rent in på koon. BtSödKultH 12: 76 (1597). Rydberg Faust 350 (c. 1875).
5) (numera föga br.) till 10, om stridskrafter o. d.: tränga in (ngnstädes). Några 1000 Littouer wille söka att ränna in igenom Preusen till Allensten. KKD 12: 267 (1705).
6) (†) till 10 a, i uttr. ränna in till landet, om fisk: komma simmande (i stim) in till land; äv. refl., i uttr. ränna sig in på ngt, simma in till o. upp på ngt. (Den förföljda valen) ränner sigh in på grunden. Forsius Phys. 153 (1611). Den tid af året .., då Makrillen ränner in till landet. Ekström AfhFiska 66 (1845); jfr Nilsson Fauna 4: 136 (1852).
7) till 17 b, om spetsigt föremål: tränga in (i ngt). Lidner (SVS) 1: 295 (1781). Spjutspetsen rände in längs sidan (på björnen). Berg Sjöf. 206 (1910).
8) till 19: (råka) få (ett spetsigt föremål i en kroppsdel). Törner Vidsk. 105 (1743). Jag .. kan (icke) gå för den stickan, som jag här om dagen rände in i foten på mig. Lidforss DQ 1: 100 (1888). —
RÄNNA MED10 4. (numera bl. vard.) till 9: springa med; äv. i utvidgad anv.: delta (i ett sällskap o. d.) för att få vara med om vad som sker där. (Astrild) Ränner med i alla lag. Nordenflycht QT 1745, s. 147. —
1) (i vissa trakter) till 2: låta (mjölk) rinna ned i ett kärl för att skilja den från grädden. Wasenius NorrlBoskSk. 117 (1751).
2) (numera föga br.) till 5 c: transportera (virke) gm att låta det glida ned utefter naturliga rännor i en bärgvägg. 2UB 4: 396 (1899).
4) (numera bl. arkaiserande) till 7 (o. 20): rida på (ngn) så att han faller omkull (o. trampas ned), rida ned (ngn); äv.: rida mot (ngn) i strid l. tornering o. stöta ned honom av hästen. Söderwall 2: 280 (1893). Bååth WagnerS 4: 182 (1908).
5) (i sht vard.) till 8: åka l. köra ned (utför en backe o. d.); särsk. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 8 a γ. FolklEtnSt. 3: 175 (1922; i fråga om åkning på halmknippa i isbelagd backe).
7) (vard.) till 9 a β, i uttr. ränna ned dörrarna hos ngn, oeg.: besöka ngn alltför ofta. Hedberg Iris 92 (1934).
8) (†) till 11 a, om vätska: rinna ned. Låtande därefter det etter, som var i hornet, ränna neder i liftröyan. Björner Thorst. 20 (1737; isl. orig.: liet .. renna i serkinn).
9) (†) till 11 a, om vattendrag: rinna ut (i sjö o. d.). Det stället, der landfloden ränner ned i siön. Serenius EngÅkerm. 39 (1727).
10) (†) till 16 a, i uttr. ränna ned i jorden, om växt: (växa nedåt o.) utveckla sina underjordiska delar på bekostnad av de ovanjordiska. Stärkebärsträ .. är benäget at ränna mera neder i jorden (än hagtorn). Serenius EngÅkerm. 8 (1727); möjl. icke särsk. förb.
1) (numera bl. vard.) till 9: springa omkring; särsk. till 9 a β: springa omkring på ett olämpligt l. nyfiket sätt l. för att ägna sig åt ngt onyttigt l. olämpligt o. d. RA II. 2: 337 (1617). Man skal .. förbiuda the Christne, vthi Fastelaghen at ränna omkring såsom vrsinnige. Schroderus Os. 2: 132 (1635). Lundkvist FlodHav. 237 (1934). särsk. (numera föga br.) bildl. (motsv. ränna, v. 9 c), med saksubj. Aff glädie Hiertat flögh och Bloden rände kring. Skogekär Bärgbo Wen. 64 (c. 1635). BtFinlH 2: 310 (1668).
2) (numera föga br.) till 10 a, om djur: fara omkring hit o. dit. Än han (dvs. en lindorm) på hufvu't rystade och vände; / Än som en fisk på ref ikring han rände. MarkallN 2: 131 (1821).
3) (numera bl. mera tillf.) till 16 a.
RÄNNA OMKULL10 04, äv. IKULL04 l. KULL4. [fsv. ränna um kull, gm ritt stöta omkull (ngn)] (numera bl. vard.) till 9 o. 20: springa omkull (ngn), springa på (ngn) så att han faller omkull; äv. bildl. (motsv. ränna, v. 9 c), med saksubj. Lind (1749). Börjesson E14 103 (1846; bildl.). Gubbar och gummor .. rände omkull varandra på de igensnöade vägarna (i sin iver att hinna först hem från julottan). Lo-Johansson Stat. 1: 134 (1936). jfr kullränna. —
RÄNNA PÅ10 4, förr äv. UPPÅ.
2) till 8 a β, b, om (person ombord på) fartyg: gå på (klippa o. d.). Ekeblad Bref 1: 410 (1655). Bergman Kamtch. 56 (1923).
3) (i sht i vissa trakter) till 8 a δ: fortsätta att skida, skida vidare; skida ihärdigt. Munsterhjelm FarlUppdr. 111 (1934). IllSvOrdb. (1955).
4) (i sht vard.) till 8 c: köra på (ngt); äv. abs. De nya skyddsräckena garanteras klara en 15 tons buss som ränner på i rät vinkel i 50 kilometers fart. DN(A) 1957, nr 130, s. 1.
5) (numera bl. vard.) till 9: rusa på (ngn), överfalla (ngn med ett tillhygge o. d.). 3SthmTb. 5: 175 (1604). Poiken hade ränt på honom medh een yxa och karbin. ConsAcAboP 3: 24 (1665). särsk. (†) bildl.: håna (ngn). Wallius 2Likpr. 99 (1628; lat. orig.: insultent).
6) (numera bl. vard.) till 9: fortsätta att springa, springa vidare; springa ihärdigt. Hagberg Shaksp. 12: 80 (1851).
8) [jfr 6] (numera bl. vard., mera tillf.) om stridskrafter o. d.: tränga på; jfr ränna, v. 10. Runeberg 2: 54 (1846). —
RÄNNA SAMMAN10 32 l. 40 l. TILLSAMMAN(S)040, äv. 032. [fsv. ränna saman l. til saman (i bet. 1)]
1) (numera bl. arkaiserande) till 7 a, om personer som delta i strid l. tornering o. d., = ränna ihop 1. Celsius G1 1: 116 (1746).
2) (†) till 11 c, om säd som undergår mältning: klibba ihop. Broocman Hush. 2: 174 (1736: ränner tilsamman). —
RÄNNA TILL10 4. [fsv. ränna till, rida till anfall]
1) (numera bl. vard.) till 9: hastigt bege sig fram, skynda till; strömma till; förr äv.: gå åstad oombedd l. i onödan (och göra ngt). Petreius Beskr. 2: 58 (1614). Lijkwähl rände han till, migh oåthspord, och rågsådde klåckarejorden. VDAkt. 1711, nr 228. (Tjänarna) rände samteligen til, at giöra honom någon tienst. Kling Spect. Ff 1 b (1735).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 9 c ε, opers.: ila till l. sticka till (i en kroppsdel). Det ränner till i hufvudet. Tholander Ordl. (c. 1875).
3) (numera bl. vard.) till 17 a β: sticka till (med ett spetsigt föremål). Brenner Pijn. 120 (1727).
4) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 20: stöta l. knuffa till (ngn). Rig 1933, s. 177 (1929; från Dalsl.). —
RÄNNA UNDAN10 32, äv. 40. [fsv. ränna undan (i bet. 2)]
1) (numera bl. tillf., vard.) till 8 a β, b, om (person ombord på) fartyg: fara undan l. undfly (ngn l. ngt). Möter .. (slupen) oss .., så vända vi och ränna undan honom yttre vägen. Runeberg 4: 165 (1833).
2) (numera bl. vard.) till 9: springa undan för (ngn), springande undfly (ngn); äv. abs. I hwdhen grepet han tå monde känne, / Och för wredenne vndan henne ränne. Forsius Fosz 95 (1621); möjl. icke särsk. förb. —
1) vävn. till 3 a: varpa till (en väv); äv. utan obj.: varpa (till ngt). SkeppsgR 1544. Et Ränn-trä, hvarmed och på hvilket man ränner up väfvar. Kalm Resa 1: 364 (1753). Hon ränner just upp till e' klänning åt sej. Jolin Mjölnarfr. 99 (1865).
2) till 8 a β, om person (befälhavare) på fartyg: gå på grund med (fartyg). Dahlgren Stanley 1: 79 (1890).
3) till 8 a β, b, i uttr. ränna upp på ngt, om (person ombord på) fartyg: köra l. gå l. kastas upp på ngt. Strindberg SvÖ 3: 13 (1884). Vi måste .. ro af alla krafter för att icke ränna upp på land. Lidforss DQ 1: 568 (1890).
4) (i sht i vissa trakter) till 8 a δ, i fråga om skidåkning.
c) skidande förfölja o. upphinna (villebråd). SRheen (1671) i Landsm. XVII. 1: 23. BygdFolk 1: 48 (1927).
5) (i sht vard.) till 8 c, om fordon: köra upp (på l. emot ngt o. d.). Ibland hade omnibusarna ränt upp på trottoaren som hjälplösa vrak. Hellström Kusk. 91 (1910). En av .. (vagnarna i ett tåg) rände upp emot loket. DN(A) 1957, nr 111, s. 10.
6) (numera bl. vard.) till 9: rusa l. störta upp (från sittande l. liggande ställning); springande bege sig upp (till en plats o. d.). Peer Hindhrsson .. rende .. wp och högg honom fingret af. BtSödKultH 12: 46 (1595). Han (dvs. en satyr) ränner upp på ett rullstensblock / med ett våldsamt bocklikt språng. Heidenstam Dikt. 7 (1895). särsk. bildl. (motsv. ränna, v. 9 c), med saksubj. Blanche Bild. 4: 245 (1865). Hjärtat behöver inte ränna upp i halsgropen. Carlsson Stockh. 114 (1915).
7) till 16 a, om växt: skjuta upp; särsk. (trädg. o. lant.) växa upp (alltför snabbt) så att stammen blir hög o. svag; ngn gg med obj.: skjuta upp (viss del); jfr rinna upp 4. Kalm Resa 2: 427 (1756). Det duger alls icke att ge .. (blommor som skola förädlas) för mycket sol eller för mycket vatten, ty då ränna de upp, bli gängliga, svaga. Blanche Bild. 4: 98 (1865). Från de märkvärdiga jordäpplena .. (Elaphomyces) .. kan man få se en kärnsvamp (Cordiceps ophiglossioides) ränna upp sina .. fruktkroppar. SvRike I. 2: 14 (1900).
8) (numera bl. vard.) till 16 b β, om person: växa upp (till ngt); jfr rinna upp 5 a β. Törneros (SVS) 1: 384 (1826). Han rände upp till en lång yngling. Moberg Sedebetyg 311 (1935).
9) till 17 c: sticka upp (o. bli synlig), höja sig. Böttiger 1: 162 (1846). Den hvassa fjällsylen i väster, som högre än allting annat ränner upp ur jättedrifvan. TurÅ 1908, s. 62.
10) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 18 b: köra upp (åker med årder). Suneson GGrund 73 (1926; från Smål.).
11) (numera bl. mera tillf.) till 20: stöta upp (dörr o. d. med ngt). BtSödKultH 12: 31 (1593). Girs G1 11 (c. 1630). —
RÄNNA UR10 4, förr möjl. äv. UTUR.
1) (i vissa trakter) till 2: (skilja mjölk från grädde gm att) låta mjölken rinna ur (tråg o. d.) under det att grädden hålles kvar. Mor .. tar fram ur mjölkskåpet ett av gårdagstrågen och ränner ur det ned i grytan. Nordström Luleåkult. 98 (1925).
2) (numera bl. arkaiserande) till 7: rida bort ur (ngt). Viziren .. satte .. sigh til Häst, och rände vtur Seraglien thet fortaste han kunde. Rålamb Resa 47 (1658, 1679); möjl. icke särsk. förb. —
RÄNNA UT10 4.
1) (numera bl. mera tillf.) till 8 a β: ge sig ut (till sjöss). Hvem bad dig ränna ut till sjös allena? Runeberg 4: 156 (1832).
2) (numera bl. vard.) till 9: springa ut, skynda ut; särsk. till 9 a β: springa ut med opassande brådska l. på ett olämpligt l. nyfiket sätt o. d. ConsAcAboP 6: 450 (1689). Ska du nu ränna ut (på gatorna) igen! Östergren (1937). jfr: (Gudstjänstbesökarna) renna ut och in wnder predikan som galna getter. ConsEcclAboP 355 (1659). särsk. (†) bildl.: låta munnen gå till dess man talat ut. Nå, nog ha vi nu rört käkarna. Det var godt, att man fick tala ut; det behöfdes att få ränna ut så där. JLRuneberg (1847) i FoU 16: 131.
3) (†) till 11 a, om vätska: strömma ut. Oleff .. slogh Jacop .. szå att blodhen rendde vtth aff hans kinnebenn. BtFinlH 2: 40 (1545).
4) (numera bl. vard.) till 17 a β, 18 b: sticka ut (ögonen med ngt); äv.: (med spetsigt föremål) slå ut (fönsterrutor). Sahlstedt TuppSag. 22 (1759). Om här komma Tyska glopar .. och de vilja ränna ut rutorna på fönsterna, huru (osv.). Almqvist Ekols. 1: 114 (1847). —
RÄNNA ÅSTAD10 04, äv. STA(D)4. (numera bl. vard.) till 9 a β: bege sig (till en plats o. d.) med opassande brådska l. på ett olämpligt l. nyfiket sätt l. för att ägna sig åt ngt onyttigt o. d.; äv. i uttr. ränna (å)sta(d) och göra ngt, rusa i väg o. göra ngt (särsk. bildl., för att beteckna att ngn gör ngt som är obetänksamt l. förhastat); äv. i uttr. ränna (å)sta(d) med ngt, bildl.: sätta i gång med ngt på ett obetänksamt l. förhastat sätt. Kolmodin QvSp. 1: 51 (1732). Gunnar, han har väl annat att göra, han, än ränna sta' med Abraham bort te' prestegål'n. Knorring Torp. 1: 274 (1843). Jag var då bara aderton år .., men jag skulle, gudbevars, i alla fall ränna åstad och gifta mig. Braun Calle 173 (1843). Hvarför fan skulle brackorna ränna sta med en tidning utan att säga ett ord åt mig! Strindberg Brev 4: 101 (1884). —
RÄNNA ÖVER10 40.
1) (numera bl. vard.) till 9: springande passera över (ngt). När nu Broon war nästan heelt färdig, kom VIff .. löpandes, lijka som wille han ränna öfwer Bron. Sylvius EOlai 90 (1678); möjl. icke särsk. förb.
2) [jfr t. einen mit dem degen überlaufen, hastigt rusa på ngn med värjan] (†) till 9: rusa på (ngn), överfalla (ngn). Tyranniske och obeskedelige Män .. ränna stundom öfwer them (dvs. sina havande hustrur) medh blotte Wärjor. Schroderus Albert. 2: 214 (1638).
3) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 15, intr. (förr äv. i pass. med intr. bet.), om sjö o. d.: täckas (med is). Effter thet war lungt och starck winter begyntess, rände wijkerna öffver medh ijss. Gyllenius Diar. 160 (c. 1660). Floderna .. rännas mehrendeels öfwer med Ijsz om Nätterna. Amer. 37 (1675).
Ssgr: A: (13) RÄNN-ARBETE~020. [jfr t. rennarbeit] (förr) om arbetet att framställa smidbart järn direkt av malm i öppen härd. UB 4: 81 (1873). —
(8 a γ, δ) -BACKE. [jfr nor. rennebakke] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) backe som man åker utför på skidor l. kälke o. d.; skidbacke; kälkbacke. Hülphers Norrl. 4: 309 (1779; från Ångermanl.). FolklEtnSt. 1: 249 (1916; från Finl.). —
-BANA, r. l. f., förr äv. -BAN, r. l. m. l. f. (ränn- 1740 osv. ränne- 1538—c. 1740) [jfr d. rendebane, mlt. rennebane, t. rennbahn]
1) till 7, 8 a α, 9, = rännar-bana 1; särsk. (o. numera bl. ngn gg arkaiserande) till 7. VarRerV 34 (1538). 5 hinngsterid(e)re som vune hossecläde på Rennebanenn. KlädkamRSthm 1560 D, s. 70 a. The, som vppå en Rännebaan medh löpande sökia at winna prijs. Schroderus Urs. A 2 a (1626). Pipping Carducci Dikt. 39 (1894). särsk. (†) i utvidgad anv., om korso (se d. o. 2). Humbla Landcr. 240 (1740).
(11) -BRUK. (†) ett slags lättflytande murbruk berett av kalk (l. cement) o. sand. Brauner Bosk. 79 (1756). Garney Masmäst. 114 (1791; av en del kalk o. två delar ren sand). 2UB 1: 440 (1898; av en del cement o. fem delar sand). —
(9 c) -DÖRJ. fisk. (i sht för fångst av makrill använd) dörj som under fisket släpas efter en i gång varande båt, släpdörj. SkandFisk. 132 (1840). —
(9 c ε) -FLEN. (†) reumatisk värk som hastigt flyttar sig från ett ställe till ett annat; jfr flen, sbst.1 2, flyg-värk, ränsel, sbst.2 Hiärne Suurbr. 27 (1680). Lindestolpe Fross. 44 (1717). —
-FÄNNIKA, se C. —
-GARN. (ränn- 1787—1889. ränne- 1852—1880)
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 3 a: varp(garn); jfr rännings-garn. Törnsten Linnel. 9 (1787). särsk. (med ordlekande anslutning till ränna, v. 9 a β) i ordspr. spinna ränngarn och härva på hälarna, springa omkring mycket, vara ute o. ränna; jfr rännar-garn. Granlund Ordspr. (c. 1880).
2) (†) till 9 c: nät som är försett med ringar så att det kan glida längs en utspänd lina?; jfr löp-nät. (Sv.) ränngarn .. (eng.) running-net. Björkman (1889).
Ssg: ränngarns-sten. (†) till -garn 1, i äldre vävstolar med lodrät varp: sten som fästes nedtill i varptrådarna för att sträcka dessa. Holmberg Nordb. 271 (1852). —
(7) -GJORD. (†) gjord som vid ridning spännes över sadeln för att (jämte sadelgjorden) hålla fast denna (vid hård ridning), övergjord; äv. i utvidgad anv.: gjord som vid körning spännes över däckeln för att (jämte bukgjorden) hålla fast denna. GenMRulla 6/10 1711. Däckeln fästes genom den hårdt tilldragna ränngjorden och den något lösare tillspända bukgjorden. Juhlin-Dannfelt 350 (1886). Björkman (1889; med hänv. till öfvergjord).
Ssg: ränngjords-sölja, r. l. f. (†) sölja varmed övergjord spännes till. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 38 (1836). —
(6) -HAKE. (ränn- 1704 osv. ränne- 1539) (förr) metall. med krok nedtill försett järnredskap avsett för undersökning o. rensning av suluugn. Holmkvist BergslHyttspr. (cit. fr. 1539). —
(7 a) -HATT. [jfr t. rennhut] (förr) hjälm avsedd att användas vid tornering. Alm BlVap. 224 (1932). —
(3 a) -HÄLAR, pl. (ränn- c. 1730. ränne- c. 1730) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (roterande) varpa; jfr -trä o. häl, sbst.2 Broman Glys. 3: 133 (c. 1730). —
(13) -HÄRD. (ränn- 1790 osv. ränne- 1555) [jfr t. rennherd] (förr) öppen härd där smidbart järn tillvärkades direkt av malm. G1R 25: 590 (1555). —
(13) -HÄRDARE. (ränn- 1928 osv. ränne- 1545) [jfr -härd] (förr) person som framställde järn i rännhärd. HammFackl. 1: 4 (cit. fr. 1545). —
-JÄRN, sbst.2 (sbst.1 se sp. 3895). (ränn- 1901 osv. ränne- 1571)
2) [jfr t. renneisen] (om ä. förh., numera bl. tillf.) till 13: järn framställt i rännhärd. JernkA 1910, s. 89 (1571). —
(11) -KALK. (†) ett slags lättflytande murbruk berett av kalk o. sand; jfr -bruk. Rudbeck Bref 351 (1696). Heinrich (1828). —
(9 c) -KNUT, sbst.2 (sbst.1 se sp. 3895). [jfr d. rendeknude] (i sht i fackspr.) knut som bildar en löpande ögla, löpknut, grimskaftsknut, galgknut, strypknut; äv. i uttr. dubbel rännknut, knut bestående av två halvslag lagda symmetriskt åt olika håll så att ändarna komma ut bredvid varandra; jfr -knop, -stek, -ögla. Möller (1790). Dubbel rännknut. Arwidsson Strömm. 12 (1913). —
(9 c) -KULA. (ränn- 1708 osv. ränne- 1700 (: Ränne kuhle former)—1798) [jfr t. laufkugel; vid laddningen gledo kulorna av sig själva från mynningen genom loppet] (numera bl. i skildring av ä. förh.) kula med mindre diameter än loppet på det vapen där den användes (motsatt: passkula); dels om kula till musköt l. pistol o. d. (använd ensam l. tillsammans med en l. flera kulor av samma slag l. tillsammans med andra projektiler), dels om kula i patron l. kartesch, dels om ett slags grovt hagel (för jaktgevär); jfr snärpa. KKD 10: 284 (1703). Jakobsson ArtillK12Tid. 287 (cit. fr. 1720; i kartesch). Vid de tillfällen der fienden är så nära, att man icke hinner ladda (pistolen) med passkula, går rännkulan nog fram. KrigVAH 1805, s. 117. Bergström HbJagtv. 91 (1872; om grovt hagel).
Ssgr (förr): rännkul(e)-bössa. för rännkulor avsedd bössa med tratt- l. trumpetformig mynning; jfr strö-bössa. Källström Jagt 98 (1850).
(9 a β) -KÄRING. (ränn- 1696—1958. ränne- 1609—1700) [jfr ä. d. rendekærling, nor. dial. rennekjerring] (vard., numera mindre br.) käring som ränner omkring för att uträtta (mer l. mindre oviktiga) ärenden l. för att sälja ngt l. för att tigga l. för att skvallra o. d.; skvallerkäring. Asteropherus 19 (1609). Alla stadens rännkäringar hade sitt stamhåll i fru Z:s kök. Adelsköld Dagsv. 1: 285 (1899). IllSvOrdb. (1958). —
(9 b) -LOPP. [jfr t. rennlauf] (†) ökad galopp; jfr flyg-galopp. KrigVAH 1830, s. 195. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 63 (1836). —
(8 a δ) -LUDDA ~lud2a, r. l. f.; best. -an; pl. -or. [senare ssgsleden är sv. dial. ludda, grov toffel (se ludd, sbst.1)] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, om ä. förh.) fotbeklädnad som täckte den främre delen av foten o. som drogs utanpå den vanliga fotbeklädnaden vid skidåkning; jfr hår-sock(a). Levander DalBondek. 2: 289 (1944). jfr LandsmFrågel. 20: 26 (1929). —
(9 a β) -MAJA, f. (i vissa trakter, vard.) om kvinna l. flicka som ränner omkring; jfr -käring o. rännerska 3. Höijer GrBerg 17 (1940). —
-MJÖLK. [jfr nor. dial. rennemjölk]
1) (i vissa trakter) till 2: skummjölk som erhållits gm att man låtit mjölken rinna ur ett kärl men hindrat grädden från att följa med. Broman Glys. 3: 203 (c. 1730).
2) [bet. är antingen utvecklad ur 1 (med tanke på surnad skummjölk) l. att hänföra till ränna, v. 14] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tjocknad sur mjölk, filmjölk. Möller (1790). Heinrich (1828). jfr: (T.) Abgeraamte Milch, (sv.) rännmjölk eller sur mjölk, ther gräddan är tagen af. Lind 1: 51 (1749).
Ssgr (till -mjölk 1; i vissa trakter): rännmjölk- l. (vanl.) rännmjölks-bytta. bytta vari rännmjölken får rinna ned då den skiljes från grädden. SD(L) 1911, nr 155, s. 11 (från Ångermanl.).
(9 a, 11 a) -PJÄRRA, r. l. f. [sv. dial. (Gotl.) rännpärra; jfr sv. dial. magapirra, magperra, knip i magen; senare ssgsleden sannol. till stammen i pirra, v.2] (†) svår diarré; jfr -skita (med anm.). Serenius Fff 4 a (1734). Dens. Eeee 1 a (1757). —
(7, 8 a α, 9) -PLATS. (ränn- 1680. ränne- 1587—1640) [jfr t. rennplatz] (†) plats för (tävlingar i) ridning, kappkörning l. kapplöpning; ridbana l. tornerplats l. löparbana o. d.; jfr -bana 1, rännar-bana 1, rännar-plats. Helsingius Bb 8 b (1587). Så framt honom (dvs. en älskare) på Türner- och Renneplassen någon Spott wederfores (i den älskades åsyn), så må han brista aff Blygd. Schroderus Albert. 1: 117 (1638). Brask Pufendorf Hist. 347 (1680). —
-POST, i bet. 1 r. l. m. l. f., i bet. 2 m.||ig. (ränn- 1718 osv. ränne- 1718)
1) till 7: (organisation för) befordran av brev o. dyl. (l. passagerare) till häst (utan uppehåll) på annan tid än den ordinarie posten i enlighet med en under större delen av år 1718 gällande poststadga; jfr post, sbst.3 5. Stiernman Com. 6: 469 (1718). Effter en öfverstånden .. resa, den jag .. genom betiening af den då inrättade rennposten längst åth norska gräntzen till Dufve Skantz .. förrätta måste, anlände jag (osv.). GWMarcks von Würtemberg (1728) i KKD 12: 424 (om resa hösten 1718).
2) till 7 o. 9: budbärare; särsk. (o. numera bl., om förh. 1718) till 7, om postförare som befordrade rännpost (i bet. 1); jfr post, sbst.3 3. Om natten mellan d. 8 och 9 kom en rennepost som hade et .. bref .. ifrån .. Arf-Printzen. Benzelius Anecd. 66 (1718). Lind (1749; under boten-läuffer). —
(5 b β, 12) -PUTTA, r. l. f. (†) i uttr. leka rännputta, spela ett spel varvid det gällde att få klot att rulla ned i en håla; jfr putta, sbst.3 1, o. putt-boll. VarRerV 33 b (1579). —
(9 a, 11 a) -SJUKA. [jfr nor. dial. rennesykja] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) svår diarré; jfr -skita (med anm.). HdlCollMed. 15/2 1737. —
(9, 22 d) -SKEDE. (ränn- 1579—1639. ränne- 1559—c. 1635) [jfr nor. dial. renneskeid] (†) (sträcka som man löper vid) kapplöpning; särsk. ss. beteckning dels för den längre, dels för den kortare av de båda sträckor av viss längd, som löptes vid kapplöpningar i det forntida Grekland. (Lat.) Stadium (sv.) renneskedhe, en längd som haffuer hundradhe och fem och tiughu treen (dvs. steg). VarRerV 79 a (1559). (Sv.) Ränneskedhe. (T.) Ein Lauff. .. (Gr.) δολιχὸς. Schroderus Dict. 61 (c. 1635). Dens. Comenius 762 (1639). —
(9 a, 11 a) -SKITA, äv. -SKETA, r. l. f. (ränn- 1682 osv. ränne- 1587—1727) [sv. dial. ränneskita, rännstjitu; jfr d. rendeskide, nor. dial. renneskita] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stark diarré. Helsingius (1587). Anm. Ss. eufemism för ränn-skita (o. ev. ränn-pjärra, -sjuka, -sot) användes i sht förr det till ordets förled bildade rännis. PedT 1899, s. 100.
Ssgr (†): rännskit-stilla, r. l. f. (den mot diarré använda) växten Potentilla erecta (Lin.) Räusch., blodrot. Bromelius Chl. 114 (1694). Serenius Kkkk 3 a (1757).
(8 a γ, δ) -SKJUTS. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, om ä. förh.) om förhållandet att en gammal lapp av sina anhöriga sattes i en pulka (l. på ett par skidor) o. fick åka utför en brant för att omkomma, hällskjuts, friskjuts, renskjuts. LfF 1854, s. 163. FestskrWikström 26 (1947; på skidor). —
(8 a ε) -SKO, r. l. m. (förr) i vissa trakter använd lång skridsko bestående av en i ett fotstöd av trä infogad järnskena. RedNordM 1910, s. 22.
Ssg: rännsko-stav. (förr) broddad stav med vilken man hjälpte sig fram vid färd på rännskor. Fatab. 1943, s. 80. —
(13) -SMED. (ränne- 1547) (om ä. förh., numera bl. tillf.) smed som tillvärkade smidbart järn direkt av malm i öppen härd. G1R 18: 527 (1547). —
Ssg: rännsmides-process. (förr) om den process som järn undergick vid rännsmide. JernkA 1828, 2: 284. —
(13) -SMÄLTNING. (†) omsmältning av grått tackjärn till vitt tackjärn i rännvärkshärd. Eneberg Karmarsch 2: 34 (1859). Schulthess (1885). —
(9 c) -SNARA, r. l. f. snara bestående av lina l. tråd o. d. som i ena ändan har en ring l. (själv bildar) en ögla vari en bukt av linan införts på sådant sätt att den kan åtdragas runt ngt; äv. om själva denna bukt av linan osv. l. (övergående i abstraktare anv.) om anbringande o. åtdragande av sådan snara; särsk. dels om snara använd ss. fångstredskap för fåglar o. andra smärre djur, dels om lasso o. d., dels om rep använt vid hängning. (Järpar) fångas och uti .. ränsnaror, giorde af tagell. Broman Glys. 3: 277 (c. 1730). (Den onde tog) skräddarn (som just skulle hängas) på sin rygg med rännsnaran om halsen. Leopold 5: 85 (c. 1820). En rännsnara slog sig om Lille-Björns hals och ryckte honom till marken. Melin VikSaga 203 (1910). (Vid uppbindning av slaktade höns) fästes ett snöre med rännsnara om vardera fotens tår. Träskman Fjäd. 106 (1948). —
(9 c) -SNÄRJA, r. l. f. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) rännsnara avsedd att snärja fisk med. Moberg Sedebetyg 9 (1935). —
-SPEL. [jfr ä. d. rendespil, mlt. rennespil, t. rennspiel (alla i bet. 1)]
2) (förr) till 9 c: med svänghjul försedd borr som försattes i rotation medelst en vid ett rörligt handtag fäst rem o. d.; jfr drill-borr, drill-spel. Rålamb 10: 53 (1691). —
(9 c) -SPINDEL. [jfr t. rennspindel] (†) = -spel 2. BoupptSthm 1689, s. 1091 a, Bil. (bland klensmeds värktyg). —
(3 a) -SPÅN. (†) bräda försedd med hål genom vilka varptrådarna löpa vid upplindningen på varpan. Broman Glys. 3: 133 (c. 1730). —
(8 a δ) -STAV. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skidstav; särsk.: (av jägare använd) skidstav försedd med en spjutspets i övre ändan, spjutstav. Det är lättare att gå på skidben med, än utan rännstaf. VexjöBl. 1831, nr 11, s. 1. Læstadius 2Journ. 115 (1833; om spjutstav). —
(9 c) -STEN, sbst.1 (sbst.2 se sp. 3931). (mera tillf., skämts.) meteor. Stenström ÅrsexamRuskaby 12 (1923). SDS 1956, nr 276, s. 6. —
(2) -STICKA, r. l. f. (i vissa trakter) knivformig trästicka varmed man håller kvar grädde i ett kärl under det att man låter mjölken rinna ur. Levander DalBondek. 3: 354 (1947). —
(10) -STÅNG. (i Finl.) vid säljakt använd lång skidliknande stång på vilken jägaren förflyttar sig på isen (till en början stående, närmare sälen liggande på stången), skridstång, sälskida. Grotenfelt LandtbrFinl. 208 (1896). —
(3 a) -TRÄ. [jfr d. rendetræ] (numera bl. i vissa trakter) i sg. l. (vanl.) pl., om anordning för varpning bestående av pinnar l. spjälor av trä (sammanhållna av en ram); varpa, varpkrona; förr möjl. äv. om varpbommen i en vävstol. 1 Wäfstohl medh Ränträän. BoupptSthm 1680, s. 272 a (1679). 1 par Ränträn. BoupptRasbo 1756. (Sv.) Rännträ, .. (t.) der Garnbaum, Kettenbaum, Zettelbaum. Möller (1790). IllSvOrdb. (1958; i sg.). —
(3 a) -TRÄD. (†) varpa; möjl. äv.: varpbom; jfr -trä. (Sv.) Rännträd .. (t.) Garnbaum, Kettenbaum. Heinrich (1814). SvFolks. 174 (1844). Meurman (1847). jfr: (T.) Rennbaum .. (sv.) rännträd. Wikforss 2: 399 (1804). —
(9 c) -TRÄNS. (†) ett slags träns med dubbla bett som ha tygelring på den ena o. parerstång på den andra sidan o. som löpa på varandra o. genom varandras tygelringar. BoupptVäxjö 1776. KrigVAT 1839, s. 298. —
(8 a γ) -ULV, r. l. m. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sparkstötting. TIdr. 1884, s. 53. 2NF 15: 557 (1911). —
(3 a) -VIND, r. l. m. [sv. dial. (Gotl.) rännivind, rännevind, rännvind] (på Gotl.) varpa. GotlAlleh. 1904, nr 35, s. 2. —
(13) -VÄRK, sbst.2 (sbst.1 se sp. 3896), n., förr äv. -VÄRKE. (ränn- 1687 osv. ränne- 1544—1931 (: ränneverksugn)) (förr) anläggning för tillvärkning av smidbart järn direkt av malm i öppen härd; förr äv. abstr.: rännarbete. G1R 16: 573 (1544). Genom Rennwärk kan fåås gått och Seegdt järn. BlBergshV 18: 77 (i handl. fr. 1687).
Ssgr (förr): rännvärks-hammare. hammare (se hammare, sbst.2 2 a) vid rännvärk. NoraskogArk. 4: 79 (1678).
-mästare, se nedan.
-smide. tillvärkning av smidbart järn direkt av malm i öppen härd; förr äv. konkret: rännvärk. BlBergshV 18: 77 (i handl. fr. 1687). Rudera til små blästerverk, samt osmunds och renverks-smiden. Rinman Jernförädl. 24 (1772).
(13) -VÄRKS-MÄSTARE, förr äv. -VÄRK-MÄSTARE. (-värk- 1617. -värks- 1610 osv.) (förr) arbetsledare vid ett rännvärk; jfr ränne-mästare. SUFinlH 3: 123 (1610). —
(9 c) -ÅS, sbst.1 (sbst.2 se sp. 3926). (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, om ä. förh.) i ett slags anordning för dödande av älg (s. k. älgdrag): stock längs vilken en pil löpte då en uppgillrad sprättbåge trädde i funktion. Ekman NorrlJakt 46 (1910; från Jämtl.). —
(9 c) -ÖGLA. i ena ändan av lina l. tråd o. d.: ring l. (av linan osv. själv bildad) ögla varigenom en bukt av linan osv. införts så att en rännsnara bildas; jfr -knut. Malm VintFjell. 85 (1851).
B (†): (22 a) RÄNNA-DUST, r. l. m. [möjl. missuppfattning av uttr. ränna dust (se dust, sbst.2 1); jfr dock ä. d. rendedyst] = dust, sbst.2 1. Dalin (1855; betecknat ss. ”gammalt”).
C (numera bl. arkaiserande l. bygdemålsfärgat): RÄNNE-BANA, se A. —
(7) -BANER. [fsv. rännebaner; jfr mlt. rennebanner, t. rennbanner] (numera bl. arkaiserande, om ä. förh.) baner fört av rytteriförband; äv. om förband som förde sådant baner; jfr -fana, -fännika. Aldrafrämst (i hären 1452) tågade .. Rännebaneret. Lagerbring 1Hist. 4: 467 (1783). Strindberg SvFolk. 1: 310 (1882). —
(7, 8 a α) -BORG. (†) hippodrom. (Sultanen tog som krigsbyte) tre sköne gutne Kopperstoder, dem han .. lät föra til Constantinopel och .. upsättia på Marmorpelare på Ränneborgen för sit Keiserlige Pallats. Dryselius Måne 114 (1694). —
(7) -FANA, sbst.2 (sbst.1 se renfana). [jfr ä. d. rendefane, t. rennfahne] (numera bl. arkaiserande, om ä. förh.) fana förd av (företrädesvis ss. förtrupp tjänstgörande) ryttarförband; äv. om förband som förde sådan fana; jfr känne-fana 1, 2. Wplandz Rijttere .. 83. Wnder Renne fanan .. 37. (Summa) 120 (man). UrkFinlÖ I. 3: 125 (1590). Holmberg Artill. 4: 184 (1886; om förh. på 1500-talet). —
-FÄNNIKA, i bet. 1 r. l. f.; i bet. 2 f.||ig. (ränn- 1769 (i bet. 2). ränne- 1535 osv.)
1) (numera bl. arkaiserande, om ä. förh.) till 7, = -fana. Tesligest faal wort fotfolk, Skyttefeneken och Rennefeneken jn til them, och finge byn frå thom. G1R 10: 350 (1535). Schlegel o. Klingspor Herald. 77 (1874).
2) [jfr sv. dial. rännfäniken, stimmare (Ihre DialLex. 137 (1766)), rännfännika, kvinna som ränner omkring i husen (Ihre DialLex. 137 (1766)), yrhätta som springer omkring, skvallertaska (äv. om manfolk); bet. sannol. utvecklad ur 1 med anslutning till ränna, v. 9 a] (†) person som springer omkring på ett olämpligt l. nyfiket sätt. Weise 1: 292 (1769; t. orig.: Ausfliegling). —
(9 a β) -GALEN. [jfr d. rendegal] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) som har alltför stor lust att ränna omkring (på ett olämpligt l. nyfiket sätt). Spong Tavl. 352 (1946). —
-GARN, -HAKE, -HÄLAR, -HÄRD, -HÄRDARE, -JÄRN, -KULA, -KÄRING, se A. —
(3 a) -LÅDA, r. l. f. [jfr d. rendekiste] (†) öppen trälåda indelad i flera rum som vart o. ett innehåller ett av de garnnystan l. en av de garnrullar varifrån det garn kommer som vid varpningen upplindas på varpan. Broman Glys. 3: 133 (c. 1730). —
(9 c γ) -MASKA, r. l. f. [jfr d. rendemaske] (†) maska som icke är stickad på rätt sätt o. som därför lätt går upp, löpmaska. Horn Beskr. 24 (c. 1657). —
(13) -MÄSTARE. (numera bl. arkaiserande, om ä. förh.) rännvärksmästare. BergskollArk. BrevSupplik. 2: 82 (1622). HammFackl. 1: 43 (1928). —
-PLATS, -POST, -SKEDE, -SKITA, se A. —
(7 a) -SKÖRT, äv. -SKÖRTE. (numera bl. arkaiserande, om ä. förh.) till harnesk hörande, vid tornering o. d. använt (praktfullt) klädesplagg som täckte nedre delen av bålen. ArkliR 1561, avd. 2. Fatab. 1939, s. 142 (om förh. 1568). —
-SMED, -SMIDE, se A. —
(6, 7 a) -SPETS. [jfr t. rennspiess] (†) = -stake. Bindande .. om Handen Bandet af sin Rännespetz, den han med besynnerlig styrka föra kunde. Malmborg Barclay 4 (1740; lat. orig.: hastam). —
(6, 7 a) -STAKE. [jfr d. rendestage] (numera bl. arkaiserande, om ä. förh.) (torner)lans. Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 45 (i handl. fr. 1586). Meyerson VapArboga 93 (1939; om förh. c. 1615). —
(7 a) -TÄCKE. (numera bl. arkaiserande, om ä. förh.) sadeltäcke använt vid tornering. KlädkamRSthm 1561 K, s. 36 a. —
-VÄRK, se A.
Avledn.: RÄNNARE, se d. o. —
RÄNNERSKA, f.
1) (†) till 3 a: kvinna som yrkesmässigt varpar garn; jfr rännare 2. Hermelin PVetA 1773, s. 80 (om förh. 1770). MantalslSthm 1780; jfr: En rämerska. Fatab. 1926, s. 85 (felaktigt för rännerska).
3) (numera bl. tillf.) till 9 (a β): kvinna som ränner omkring (på ett olämpligt l. nyfiket sätt l. för att ägna sig åt ngt onyttigt l. olämpligt o. d.); jfr rännare 4. KulturbVg. 1: 151 (1699). jfr gatu-rännerska.
Spoiler title
Spoiler content