AFSILA a3v~si2la (a`fsila Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
1) tr.: gm silning afskilja, sila bort. — obj. är:
a) vätskan, som rinner ut gm silen l. gm det, som tjänstgör ss. sil. Man afsilar vattnet från de förvällda grönsakerna. Nordenberg i VetAH 3: 133 (1742). Då afsilas det salta kiöttspadet. Warg 17 (1755). Den afsilade Bär-saften. Fischerström 4: 173 (1792). Följande dag afsilas lagen. Hagdahl Kok. 1068 (1879). pass. i intr. bet.: sippra fram. Icke alla vatten rinna långs jordytan; en del afsilas utför sluttningen i underjordiska kärr. Topelius Vårt land 41 (1890). — (numera knappast br.) fysiol. låta sippra fram, afsöndra (en vätska). Vårtor, hvilka afsila en mjölklik giftig saft. Retzius Djurr. 64 (1772). (Örmagens) insida .. afsilar ingen magsaft. Berzelius Kemi 6: 294 (1830). Björkman (1889). refl. o. pass. i intr. bet.: sippra fram, afsöndras. Hos köttätande djur afsilas ännu i blindtarmen en svagt sur vätska. Berzelius Kemi 6: 305 (1830). Kindblad (1867). — Anm. Anv. af ordet afsila i fysiol. bet. står möjl. i samband med det åskådningssätt, enl. hvilket körtelverksamheten uppfattas ss. ett slags filtration.
b) (mindre br.) det fasta ämne, som kvarstannar i silen l. i det, som tjänstgör ss. sil. Afsila smolk och hår från mjölken. Berzelius Kemi 4: 492 (1827). (Gåsartade fåglars) näbbform .. är konstruerad .. för .. att ur vattnet afsila finare födoämnen. Nilsson Fauna II. 2: 379 (1858). Fågelbenen .. afkokas .. i två vatten och afsilas hvar gång serskildt. Zetterstrand Kokb. 113 (1863). — bildl. Man måste .. afsila sagornas grummel .. (och) frånsålla munkesådor. Bergklint Vitt. 197 (1764). En renad och destillerad verklighet, hvarifrån alla främmande och störande partiklar äro afsilade. Tegnér 6: 167 (1831).
2) (föga br.) intr.: rinna l. sippra bort vid silning. Med den vätska som afsilar följer .. litet fint knallqvicksilfver. C. O. Lundholm i Tekn. tidskr. 1881, s. 173.
