AFSJUNGA a3v~ʃuŋ2a (a`fsjunga Weste), v. -er, -sjöng, -sjöngo, -sjungit, -sjungen (se för öfr. SJUNGA). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr d. afsynge, nnt. afsingen, t. absingen]
(numera mest om kör:) fullständigt sjunga (en sång), medelst sjungande (vederbörligen l. högtidligen) föredraga (ett sångstycke). Ekblad(1764, under decantare). Följande Arietta afsjungdes (dvs. -sjöngs) under Concerten. SP 1779, s. 21. En oändeligen vacker skapnad .. afsöng denna lilla rondeau. Bellman 5: 274(1780). Efter dejeuneren afsjöngs Te Deum. Schröderheim Skr. 67(c. 1785). Verser, afsungne vid Illuminationen i Stockholm år 1814. Leopold 2: 507(1814). En förträfflig chorus .. afsöng nu .. den bekanta ”Am Rhein, am Rhein”. Atterbom Minnen 419(1818). Färöiska folksånger .. afsjungas under och till dans. Geijer II. 1: 208(1825). Efter afsjungandet af första psalmen. Roos Skugg. 172(1891). Med blottade hufvuden afsjöngo sångarne varmt och kraftigt ”Vårt land”. A. Taube i Vår holl. färd 84(1891). — jfr SJUNGA AF.
