publicerad: 1968
SJUNGA ʃuŋ3a2, v. -er, sjöng ʃøŋ4 l. (numera bl. i vitter stil, arkaiserande, o. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sang saŋ4, sjöngo ʃøŋ3ω2, sjungit ʃuŋ3it2, sjungen ʃuŋ3en2, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ipf. -de, sup. -t, förr äv. ipf. -ade, p. pf. -ad. (inf. o. pr. ind. pl. sjunga (siu-, siw-) 1Kor. 14: 15 (NT 1526) osv. — pr. ind. sg. akt. sjunger (siu-) Syr. 32: 4 (öv. 1536) osv. skiungier TbLödöse 335 (1594). — pr. sg. pass. sjunges (siu-) G1R 4: 174 (1527) osv. sjungs (siu-) Nordenflycht (SVS) 2: 43 (1750) osv. — ipf. ind. sg. sang Gustaf II Adolf 101 (1622), Östergren (1938). sjungade VinkällRSthm 1585. sjungde (siu-, sjw-) Ekeblad Bref 2: 226 (1660: siungdes; pass.), 1Saml. 1—6: 365 (1774). sjöng (siö-) Hof Skrifs. 178 (1753) osv. sung Hall KultInt. 86 (i handl. fr. 1638). sång (song) Psalt. 7: 1 (öv. 1536), SAD 1: 465 (1787). söng Wallquist EcclSaml. 1—4: 49 (1693: söngs; pass.), Lundell (1893). — ipf. ind. pl. sjungde (siu-) RelCur. 319 (1682), Quennerstedt IndSold. 38 (1887). sjungo (siu-, siw-) Upp. 5: 9 (NT 1526), GHT 1939, nr 273, s. 7. sjöngo (siö-, -e) Sahlstedt CritSaml. 221 (1759) osv. sungo (-e) 2Krön. 5: 12 (Bib. 1541), Schiller SvSpr. 107 (1855). sångo Schroderus Os. III. 1: 370 (1635), Hesselius Zaletta 21 (1740). söngo Ekman Siönödzl. 171 (1680), Roos Gryn. 25 (1894). — ipf. konj. sjönge Boivie SvSpr. 242, Bil. (1834) osv. sönge CJLohman (1713) hos Runius (SVS) 4: 297, Boivie SvSpr. 242, Bil. (1834). — sup. sjungit (siu-, -et) LykkoPris A 2 b (1689) osv. sjungt Kellgren (SVS) 6: 41 (1775), Rydberg Dikt. 2: 48 (1891). sungit (-et) Luk. 7: 32 (NT 1526), Schiller SvSpr. 191 (1859). — p. pf. sjungad Visb. 3: 557 (c. 1575). sjungen (siu-, -in) SynodA 1: 13 (1607: siunget, n.) osv. songen Visb. 1: 197 (c. 1620). sungen (-in) G1R 8: 296 (1533: vtsungett, n.), Schiller SvSpr. 191 (1859)). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING (numera nästan bl. ss. senare led i ssgr, OPetri 1: 364 (1528). Östergren (1938; ss. enkelt ord angivet ss. sälls.)); -ARE, -ERSKA, se avledn.; jfr SJUNG.
Etymologi
[fsv. siunga; liksom fd. siungæ, synghæ (d. synge), fvn. syngva, nor. synge, got. siggwan, mnl. singen (holl. zingen), fht. singan (t. singen), feng. singan (eng. sing) av en germansk stam singw-, som äv. (med avljud) föreligger i SÅNG]
1) med rösten frambringa (vanl. artikulerade) ljud som ha karaktären av toner o. som (vanl.) bilda en melodi, utföra sång; (yrkesmässigt) uppträda ss. sångare; äv. mer l. mindre bildl.; ofta svårt att skilja från 2, i sht i fråga om ä. förh., då den som föredrog en sång ofta äv. var l. uppfattades ss. sångens författare. Sjunga väl, illa, högt, lågt, falskt, rent, med hög l. klar röst, med full hals, i sht förr äv. sjunga sött, särsk. bildl.: lisma l. dyl. Sjunga efter noter, från bladet. Birgit Nilsson sjunger i kväll på operan. Hon gick och sjöng för sig själv i köket. Gumman satt och sjöng på en psalm. Sjunga för ngn, dels: sjunga med ngn ss. åhörare, dels: ha ngn ss. sånglärare, ta sånglektioner för ngn. När han kom och nalkadhes hwsena, hördhe han siwngas och danszas. Luk. 15: 25 (NT 1526; Luther: das gesenge; Erasmus: concentum; Bib. 1917: fick han höra spel och dans); jfr 6 a. Jach skall siunga medh andan, Jach skall och siunga medh sinnet. 1Kor. 14: 15 (Därs.; Bib. 1917: lovsjunga). Ey älska then mäst, / som siunga kan sött, / men then som sanningen siunger. Wivallius Dikt. 100 (c. 1643); jfr 7. (Hon) war glad och sångh mykit liuffligen. HSH 22: 245 (1650). Om han ej söng så satans bra, / Så kom det mest af den resonen, / (Precist som i vår Opera) / At Salig Dumbom ej höll tonen. Kellgren (SVS) 2: 328 (1790). Jenny Lind spelte och sjöng förträffligt. Geijer Brev 357 (1840). Ibland sjunger vi, när vi går hem från skolan. Lindgren AllBarn 92 (1946). — jfr FÖRE-, HALV-, IN-, PROV-, SAM-, SAMMAN-, SMÅ-SJUNGA ävensom PORT-, PSALM-SJUNGANDE, sbst., samt LJUVT-, PSALM-SJUNGANDE, p. adj., o. REN-, RÅ-SJUNGNING m. fl. — särsk.
a) i ordspr.; särsk. i ordspr. som de gamla sjunga (så) kvittra de unga o. d., de unga ta efter de gamla i mån av sin förmåga. Ingen siunger olerdh. SvOrds. B 3 b (1604). Som dhe gambla sunge, så qwittra och dhe unge. Grubb 750 (1665). Aldrig viste jag min man vara galen, förrän han sjöng och åt. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i uttr. sjunga till, förr äv. med l. vid (det l. det instrumentet, t. ex. luta l. gitarr), till ackompanjemang av (det l. det instrumentet). (De) sungo medh cymbaler, psaltare och harpor. 2Krön. 5: 12 (Bib. 1541). Weste (1807: vid). Två grannar jag har i min boning / — den ene är sentimental / .. ibland litet svärmiskt elegisk / och sjunger ibland till guitarr. Fröding Guit. 5 (1891).
c) (numera bl. i skildring av ä. förh.) i uttr. sjunga för lik(et), utföra sång i samband med begravning; jfr e γ o. LIK, sbst.1 2 c. Diecknarna, som gåå och siunga för Lijket. Carolstadius Pest. D 4 a (1620). FestskrKlason XXXVII (1910; om ä. förh.).
e) med bestämning (obj., ofta refl. obj., jämte predikatsfyllnad l. adverbial) som anger ett resultat l. en följd av sjungandet o. i anv. som ansluta sig härtill. Sjunga maj i by, äv. sjunga maj; jfr MAJ, sbst.1 e. (Friaren) Sång sig båd trött och hees för sin uthwalda wän. FOU 20: 384 (i handl. fr. 1676). O, hon skulle kunna sjunga en wild björn tam! Hagberg Shaksp. 10: 264 (1850). När på färden jag hunnit sist / skön jungfruns fängselbur, / ej båtar trollet dess argan list, / jag sjunger den fångna derur. Melin Prins. 36 (1885). Ensamhetssorgen som David du (dvs. modersmålet) / sjöng från min själ med din stämma. Levertin Dikt. 2 (1901). Sydow Godafton 133 (1917: sjunga maj). — jfr BORT-, HOP-, IN-SJUNGA o. MAJ-SJUNGNING. — särsk.
α) i uttr. sjunga sig till ngt, gm att sjunga skaffa sig l. komma i besittning av ngt, äv. sjunga ngt åt sig, gm att sjunga framskaffa ngt åt sig. Sjung dig till fröjd, när ditt hjerta vill klaga. Nicander 2: 60 (1827). Tänk, Herman, om jag kunde bli en stor sångerska, .. om jag kunde sjunga mig till guld och juveler! Jolin Barnhusb. 29 (1849). (Väinämöinen) Qvad ännu för sista gången, / Fram han qvad ett skepp af koppar, / Sjöng åt sig en däckad farkost. Collan Kalev. 2: 367 (1868).
β) i sådana uttr. som sjunga ngn (l. ngt) i sömn l. till sömns l. vila l. tystnad, gm att sjunga få ngn (l. ngt) att somna l. bli lugn(t) l. tyst o. d.; äv. mer l. mindre bildl. När .. (människor) hafwa samblat någet aff thesse Jordiske ting, Ära, Rijkedom, Myndigheet tå wele the siunga sin Siäl i sömn medh thesse Dårens ord, war gladh tu hafwer mycket godt förwarat til mång Åhr. Spegel Oliw. A 1 b (1675). Siunga barn til sömns. Schultze Ordb. 4147 (c. 1755). Fryxell Ber. 6: 119 (1833: till hwila). Den lille nyfödde, som mor höll på att vagga och sjunga till tystnad. Roos DjupSag. 29 (1901). Vinden jag stillar / på vågen ute / och sjunger all sjö i sömn. Brate Edda 30 (1913).
γ) i utvidgad anv., i vissa uttr. åsyftande sång vid begravning; jfr c.
α') (numera bl. i skildring av ä. förh.) sjunga liket utur gården, sjunga ut liket (se SJUNGA UT 1 d). VDAkt. 1688, nr 623.
β') (†) sjunga lik o. d. från (en viss plats), sjungande ledsaga lik osv. från (en viss plats) in i kyrkan för jordfästning l. till graven (efter jordfästning). (Vi präster) hafwe .. sungit små barn och gemeene lijk allenast ifrån Förhwsets dörr, men förnämare som lijkpredikeningar ähre håldne wedh pass 100 steg ifrån kyrckwapn hws. JCajanus (1688) i FinKyrkohSP 2: 142. Därs. 143.
γ') sjunga lik i graven, sjungande ledsaga lik till graven (jfr SJUNGA UPP 3); äv. o. numera bl. (i vitter stil, mera tillf.) i det bildl. uttr. sjunga ngt till graven, gm sin sång l. diktning bringa ngt att upphöra l. tystna (jfr 2). Jagh .. sångh lijket i grafven, kastade mul ther på och begrof thet samma. VDAkt. 1689, nr 1275. Han (dvs. Tegnér i dikten ”Svea”) sjunger till grafven allt lågsint kif. Snoilsky 3: 55 (1883).
f) med obj. betecknande toner l. (text till) sång o. d.; äv. ss. anföringsverb; i sht förr äv. (med indirekt obj.) i uttr. sjunga ngn ngt, sjunga ngt till ngns ära (jfr 4). Sjunga en psalm, en visa, en sång (för l. om ngn). Visan sjunges på melodin ”Vi gå över daggstänkta berg”. Sjunga mässan, litanian. Sjunga romanser, serenader. Sjunga (sånger av) Bellman. Thå föllo the fyra diwr, och the fyra och tiwghu åldersmän fram för lambit .. och siwngo en ny sång. Upp. 5: 9 (NT 1526). Siungen herranom en nyy wiso. Psalt. 149: 1 (öv. 1536). Efter predikan söngs: O Gud! Wi lofwe Dig. Wallquist EcclSaml. 1—4: 49 (1693). (På stranden) Där en Sirener låg och ljufwa toner sång. Salvius BrudGrafskr. 48 (1737, 1757). Jag kan sjunga a genom hela skalan. .. Men jag kan inte sjunga s. Lundell Rättstafn. 12 (1886). Hanna Fall satte sig vid pianot och sjöng Säterjäntans söndag. Johnson Kommentar 83 (1929). — jfr AV-, EFTER-, FRAM-, FÖRE-, GENOM-, IN-, OM-, PROV-, UPP-, UT-, ÖVER-SJUNGA m. fl. ävensom LÄTT-, O-SJUNGEN samt PSALM-SJUNGNING. — särsk.
α) (numera bl. tillf.) med refl. obj., om visa l. dyl., i uttr. låta sjunga sig, gå att sjunga, vara sångbar; äv. i uttr. sjunga sig själv, vara mycket lätt att sjunga. (T.) Singbar .. (sv.) som kan sjungas, som låter sjunga sig. Möller 2: 922 (1785). Dä ä' då säkert, att dä inte ä' samma gehör med .. (de nyare), som med de gamla viserna, för si de sjungde sig sjelfva. Quennerstedt IndSold. 38 (1887).
β) bildl., i sådana uttr. som (alltid) sjunga (en och) samma visa (äv. sång, äv. sjunga en visa), sjunga den gamla l. vanliga visan l. en så l. så beskaffad visa, sjunga klagovisor, betecknande att ngn (ständigt) upprepar samma sak l. använder gamla o. välkända argument l. kommer med så l. så beskaffade uttalanden resp. ständigt klagar o. gnäller l. dyl. (Borgerskapet förklarar sig ha svårt att bidra till Älvsborgs lösen för fattigdoms skull) Men såssom de mästedeelz siunga een wijsa, och dåch sällan gifwe någon sanfärdigh orsach till deres fattigdom tilkenna .., så (osv.). RA II. 2: 212 (1617). Vthi thet andra Brefwet siunger .. (författaren) samma Sång, nemligen: At Biskoparna skole icke anklagas och dömmas, vthan (osv.). Schroderus Os. 1: 209 (1635). Därs. 846 (: siunger samma Wijsa). Han sjunger alltid klagewisor. Nordforss (1805). SKN 1843, s. 50 (: sjunga .. den gamla wisan). Gubben min har ännu inte kommit hem från kyrkan, och han skulle just sjunga en vacker visa, i fall jag läte er gå. Backman Reuter Lifv. 1: 43 (1870). Det är den vanliga visan, som sjunges af alla, som inte begripa saken. Roos Skugg. 332 (1891).
g) (i sht i fackspr.) med obj. betecknande roll i opera l. operett o. d. Norman MusUpps. 89 (1883). Det var fru Stenhammar som sjöng Margareta (i Faust). Linder Tid. 96 (1924).
h) med adverbiell bestämning l. obj. betecknande stämma l. sångart. (Vid sin kröning gick E. XIV först) vti then Kammer, som för bered war, och ther Hans K. M. sigh kledde, medan sångs figurative (dvs. i stämmor). Tegel E14 325 (i handl. fr. c. 1565). Ferdinand .. sjöng verkligen en ståtlig, en utomordentlig bas. Almqvist DrJ 268 (1834). En af kamraterna sjöng en vacker tenor. Kerfstedt Eva 53 (1888). Sjunga .. andra stämman. Östergren (1938).
i) (†) i p. pr. med pass. bet., om mässa l. bön o. d.: avsedd att sjungas; äv. i uttr. sjungande komedia, (komisk) opera. Then stadga .. att .. clerken skal .. plictog vara til iij siwngande messor, medlom vj .. i så måtte, att (osv.). G1R 5: 61 (1528). Dee härrlige opera eller siungande commedierna. Dahlberg Dagb. 62 (c. 1660; uppl. 1912). Et Missale, hwaruti stodo alla läsande och sjungande Böner. 1Saml. 1—6: 644 (1774).
k) i vissa bildl. uttr.
α) sjunga på sista versen, dels om sak l. företeelse: vara på upphällningen, hålla på att försvinna, dels om person: icke ha lång tid kvar (i en anställning o. d.), i sht förr äv.: ligga på sitt yttersta l. på dödsbädden. Provincial Medici lära sjunga på sidsta versen. AMWåhlin (1766) hos Hjelt Medicinalv. 2: 60. En menniska (låg) i sängen och kämpade med döden .. — hon sjöng på sista versen. Wetterbergh Selln. 14 (1853). Julafton var det pipskare och tö, slädföret sjöng på sista versen. Nilsson HistFärs 50 (1940).
β) (†) sjunga efter ngns pipa, dansa efter ngns pipa (se PIPA, sbst.1 1 f α), sjunga utur samma pipa med ngn, se PIPA, sbst.1 1 f β. Lindfors (1824). Meurman (1847).
γ) (†) sjunga högt (l. högre), vara vid gott (l. bättre) mod; särsk. i uttr. sjunga lika högt i kyrkan, betecknande att ngn icke blyges för ngt l. fäster sig vid ngt. VDAkt. 1658, nr 183. (Fadern ville icke ordna det dödfödda barnets begravning) uthan sadhe det (dvs. barnliket) fåhr väll ståå der, Jagh siunger lijka högt i kiyrckan! Därs. 1682, nr 87.
δ) (†) i sådana uttr. som det hjälper inte l. han skall göra det (e)vad l. antingen han piper eller sjunger, det hjälper varken att pipa eller sjunga l. sjunga eller gråta, betecknande att ngn måste göra ngt med l. mot sin vilja l. trots protester l. klagan l. antingen han vill l. icke; jfr PIPA, v.1 2 d slutet. Dhäd halp intet, (hwadh jagh peep äller sång). Swedberg Schibb. 446 (1716). Nordberg C12 2: 579 (1740: at pipa eller siunga). Han skal giörat, ehwad han piper eller sjunger. Lind (1749). Det hjelper hwarken sjunga eller gråta. Nordforss (1805). Han skall däran antingen han piper eller sjunger. Weste FörslSAOB (c. 1815).
ε) i sådana uttr. som sjunga ur samma l. (en) annan ton, se TON.
ζ) (numera bl. tillf.) sjunga om ngt, ständigt l. i välkända ordalag l. dyl. tala om ngt l. sjunga klagovisor (se f β) om ngt. ÅgerupArk. Brev 12/11 1742. ”I ungdomstimma, Rutger — så påstå åtminstone de gamle — gör man upp många onödiga förslager ... men lika godt”, skyndade han att tillägga, då han såg vännens rynkade ögonbryn, ”lika godt hvad de gamle sjunga om i sin hårda erfarenhet”. Carlén Skuggsp. 1: 5 (1861, 1865).
2) (numera bl. ngt ålderdomligt, i vitter stil) dikta, författa l. skriva poesi l. vers; jfr 1. Orpheus som mäst liuft aff alla Skalder sång. Lucidor (SVS) 215 (1672); jfr 1. (Themis o. Frigga tvistade, varav följden blev att) Så länge thet stod på, sång ingin Sång-Gudinna. Därs. 287 (1673). Den äkta skalden kan ej annat än sjunga, och låter svårligen använda sig till någon nytta. Geijer I. 5: 163 (1811). (Assar Lindeblad) sjöng för sista gången — vid Tegnérs graf. Hellberg Samtida 4: 49 (1871). SvFl. 1942, s. 206. — särsk.
a) med refl. obj. o. prep.-uttr. inlett av till: gm att dikta uppnå l. skaffa sig (ngt); förr äv. i uttr. sjunga sig till jorden, om skald liknad vid en svan (jfr 8): avlida o. därigm för alltid sluta att dikta. Vår stora Skalde-Swan (dvs. Runius) har sungit sig til Jorden! CJLohman (1713) hos Runius (SVS) 4: 297. Den (diktare), som ej är lycklig, .. må upeldas af den tanken, at sjunga sig til et namn bland de senaste efterkommande. Enbom Gessner 9 (1794). (Den heroiska tidsålderns) häfder äro poesi. .. Den har ej skrifvit, utan sjungit sig till efterverldens kunskap. Geijer I. 7: 92 (1830).
b) med avs. på dikt l. psalm l. strof l. dyl. l. ord l. innehåll i dikt osv.: dikta l. författa l. i dikt säga; äv. ss. anföringsverb; i sht förr äv. (med indirekt obj.) i uttr. sjunga ngn ngt, dikta ngt till ngns ära. (I fråga om matematiken vill man gärna tro) at thenna är then samma, om huilcken Poëterne, vnder thet namnet Minerva, siunga; at hon är aflat och födder af Iovis .. Hierna. Stiernhielm Arch. A 2 a (1644). Then stoora Dichtaren som sång the söte Psalmer, / .. Kung David menar iag. Spegel GW 151 (1685). Dig jag sjunger en sång / du högtstrålande sol! Tegnér (WB) 2: 134 (1813). Skalder söngo: land är öde .. / frid och fägnad äro flydda, / sedan konung Olof fallit. Geijer Skald. 142 (1815, 1835). (Skalden Th. Tufvesson) sjöng källrent friska strofer. Kulturen 1948, s. 7.
c) (†) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som utgöres av poesi, poesi-, skalde-; äv. i uttr. sjungande tävling, skaldetävling. Adlerbeth Buc. 19 (1807: sjungande täfling). (Herdarna Tyrsis o. Korydon voro) lika förfarne i sång och beredde till sjungande gensvar. Därs. 34.
d) (mera tillf.) med objektiv predikatsfyllnad: i dikt(ning) beskriva (ngn) ss. (sådan l. sådan). Nu har jag suttit dagen lång / och prydt dig med diktningens smycken. / Jag sjungit dig ljuf som Cendrillon / och trolsk som Isolde med drycken. Levertin Dikt. 83 (1896, 1901).
3) [jfr 1, 2] i uttr. sjunga om ngn l. ngt (förr äv. utav ngt) l. (numera bl. i vitter stil, ålderdomligt) med direkt (förr äv. indirekt) obj., i uttr. sjunga ngn l. ngt, i sång l. poesi behandla ngn l. ngt l. skildra ngt l. besjunga l. lovprisa ngn l. ngt; i tr. anv. äv.: i sång l. poesi ge uttryck åt (känsla o. d.); äv. bildl.; förr äv. (med indirekt obj.) i uttr. sjunga ngn ngt, lovsjunga ngn för ngt. Iach (skall) prijsa tigh (Gud) j bland hedninganar, och siwnga thino nampne. Rom. 15: 9 (NT 1526; Bib. 1917: lovsjunga). Iach will siunga herranom, at han haffuer vpholpit mich. Psalt. 13: 6 (öv. 1536; Bib. 1917: sjunga till Herrens ära). Därs. 89: 2 (: vtaff). Jagh wil tigh Herre siunga / Så länge jagh anda haar. Ps. 1695, 33: 5. Tranér Nossis 31 (1821; bildl.). Sjungom studentens lyckliga dag. PT 1852, nr 66, s. 1; jfr Holm BevO 301 (1948). Liten sven i kungasal / .. han sjunger sitt hjertas djupa qval / i toner varnande, skarpa: / ”Stolts jungfru skön ..” (osv.). Melin Prins. 25 (1885). (Karlfeldts ”Fridolin”) sjunger om Lejonets barn, som äga ”en livsglöd, som aldrig blir sval.” Nilsson FestdVard. 24 (1925). — jfr BE-, LOV-, OM-SJUNGA samt MÅNG-SJUNGEN.
4) [jfr 1, 2] i sådana uttr. som sjunga ngns (l. ngts) lov, äv. pris l. ära (l. lov och beröm), förr äv. lovord, äv. (i religiöst spr.) sjunga ngn (l. ngt) lov (och pris) l. pris och ära, i sång l. dikt l. (allmännare) i tal l. skrift prisa l. berömma ngn (l. ngt), lovsjunga l. (lov)prisa ngn (l. ngt); förr äv. i uttr. sjunga ett lov till ngn, dikta en lovsång till ngn. Tu scalt giffua koningenom longt liff. .. Så wil iach siunga tino nampne loff j ewig tijd. Psalt. 61: 9 (öv. 1536; Bib. 1917: lovsjunga). (Giv, o Gud) At iagh til ewig tijdh / Må medh en Ängle Tunga / Tigh prijs och ähra siunga. GyllClenod. 382 (1683); jfr Ps. 1937, 428: 8. General Wrangel var .. (efter hemkomsten från kriget 1741) nationens hjelte .. och hans loford sjöngs öfver hela riket. Fersen HistSkr. 1: 88 (c. 1790). Sedan den gamle ädelmodige mannen .. äfven gifvit sitt bifall till Baziles och Paulines förening, är glädjen fullkomlig, och alla sjunga fadershjertats lof och beröm. Kellgren (SVS) 5: 398 (1791). Den första Skalden skref för bröd, / Var bysatt, sökte understöd, / Och söng et lof til Sin Mecenas. Lenngren (SVS) 2: 133 (1795). Förr än i himlars paradis / En ljusens engel söng ditt pris, / Du war, du Gud allena. Ps. 1819, 6: 2. Därs. 270: 3 (: Dig .. / Sjunger lof och pris). Oskar II I. 1: 1 (1858, 1885: sjunga hennes ära). Hjalmar Wallander sjunger i dikten Furan på fjället skaldens (dvs. Heidenstams) lov. UrDNHist. 2: 155 (1953). jfr (†): Ett lof sjungit i de aflägsna tiderna, rör ej hopen af menniskor. Leopold 3: 325 (1794, 1816).
5) tala med en sats- l. språkmelodi som för åhöraren (l. vissa åhörare, särsk. från annat språkområde) framträder ss. sångliknande; äv. i uttr. sjunga på orden, tala med sådan språkmelodi; särsk. om personer från vissa dialektområden (t. ex. Gotland, Dalarna); äv. betecknande ett sätt att tala som är utmärkande för vissa yrkesutövare (t. ex. predikanter, präster, auktionsutropare) med salvelsefull l. entonig sats- l. språkmelodi; i p. pr. äv. i överförd, mer l. mindre adjektivisk anv., om dialekt l. röst l. accent o. d. Han sjunger när han talar. En sjungande accent, rytm, ett sjungande tonfall. Han har ett sjungande uttal. Weste FörslSAOB (c. 1815). Almqvist Skälln. 107 (1838: sjöng på orden). I skolan träder / En yngling in i fattigdomens kläder. / Väl sjunger han kanske på Dalamål, / Men i hans bröst göms också dalkarlns stål. Nybom SDikt. 2: 152 (1880). NordT 1896, s. 386 (i fråga om auktionsutropare, predikanter m. fl.). (Språket på Åland) befanns vara .. den renaste, med ålderdomliga ord .. bemängda svenska, utan spår av finsk sjungning. HågkLivsintr. 7: 269 (1926). (Hon) berättade på sitt sjungande mål kärnfulla historier från (Bergslagen). Edqvist Musik 93 (1946). — jfr FRAM-SJUNGA.
6) i fråga om toner frambragta på musikinstrument; jfr 11.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) utföra musik, spela; äv. bildl. Sjunger honom (dvs. Herren) een nyy wijso, siunger wel på strengespell medh klingande liwdh. Psalt. 33: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: spelen skönt med jubelklang); jfr 1 f. Mattheus har warit den förste, som i sit Evangelio stött i den presterliga basunen. Likaledes hafwa Marcus, och Lucas och Johannes alle sungit på sina presterliga basuner. Bælter JesuH 1: 20 (1755).
b) i fråga om frambringande av toner som påminna om l. liknas vid sång.
α) (i vitter stil) med subj. betecknande musikinstrument l. opers.; äv. i anv. motsv. 1 f o. (se slutet) 3. I itt Orgel wärck siunga alle pijpor af itt inbläst wäder. Forsius Phys. 223 (1611). Uti qvartettmusik förekommer ofta att altviolen har basstämman, under det att violoncellen sjunger uti högre lägen. Bauck 1Musikl. 2: 157 (1871). Jag knäppte på lutan. .. Det sjöng och sang / i lustig dur. Granlund Skärfv. 33 (1907). (I Brahms' kvintett för klarinetter) sjöng instrumenten sånger av ovansklig skönhet och styrka. SvD(B) 1942, nr 300, s. 9. särsk. (†) besjunga (ngt). Den nejd, der fordom ärans låga / I striden brann på edra hjelmars stål, / Der harpan seger söng, när mjödets råga / ur musslan dracks vid Selmas högtidsmål. Atterbom SDikt. 2: 289 (1816, 1838).
β) (mera tillf.) om person: spela (på ett instrument) så att de frambringade tonerna få en klangeffekt som av sång. PT 1909, nr 161 A, s. 13 (i fråga om konstharmonium).
7) i uttr. som beteckna att ngn högt l. tydligt säger ngt l. talar rent ut l. (utan omsvep) säger sanningen l. dyl.; numera bl. i förb. SJUNGA UT; förr äv. i uttr. sjunga sanningen, säga sanningen rent ut, sjunga rent ur skägget, tala ur skägget, ta bladet från munnen. Ey älska then mäst, / som siunga kan sött, / men then som sanningen siunger. Wivallius Dikt. 100 (c. 1635); jfr 1. Tala, säg, sjung rent ur skägget. Thomander 3: 489 (1826).
8) om djur: frambringa ljud l. läten som likna (l. uppfattas ss. liknande) de toner som människor frambringa då de sjunga (i bet. 1); företrädesvis om fåglar, särsk. sångfåglar, o. vissa insekter (äv. opers.); äv. i anv. motsv. 1 e, f, 3; äv. bildl. Lärkan sjöng över slätten. Näktergalen sjunger. Humlorna sjunga sin entoniga sång. Syrsan sjunger i gräset. Widh .. (källorna i dalen) boo himmelens foglar, och siunga ibland quistanar. Psalt. 104: 12 (öv. 1536). (Fåglarna) af sorg heel ynkligt leete / Och med dess qvittrande Sylvanders död begreete; / Ja, aldrig hördes nån så ynklig sårgesång, / Som desse foglar små der sungo denna gång. Holmström Vitt. 197 (c. 1700). En fogel söng sit qval, du deltog i des plåga. GFGyllenborg Vitt. 1: 125 (1755, 1795). Jag (dvs. kolargossen i skogen) björnen hör brumma och sjunga. Geijer Skald. 153 (1815, 1835). Näktergalen lilla / Sjunger fröjd åt alla; / Blott åt mig, den arme, / Trefaldt sorg han sjungit. Runeberg 3: 179 (1830). Hör du fåglarna derute / Hur de lifvets fröjder sjunga. Sätherberg Blom. 1: 35 (1841). Fågeln har sjungit sig hes. Böttiger 2: 170 (1841, 1857). På gungande, gröna grenar / det sjunger och kvittrar gällt. Gripenberg Aftn. 41 (1911). Bland sjungande mygg och bitande knott. Liedfeld Tjärbl. 25 (1923). Fagerberg VitmålHj. 202 (1966; bildl.). — särsk.
a) i ordspr. Epter som man seya plägar at huar och en foghel siunger aff sin eghen näb. OPetri 1: 334 (1528); jfr: Hwar fogel sjunger efter sitt näbb. Rhodin Ordspr. 76 (1807). Dett är icke dagh för dett att en fogel siunger. SvOrds. A 5 a (1604).
b) (mera tillf.) oeg., med subj. betecknande träd o. d. där sjungande fåglar l. insekter uppehålla sig. Linden sjöng af bin och humlor. Strindberg HMin. 2: 285 (1905).
c) bildl., i sådana uttr. som ngn har hört l. hörde en fågel sjunga ngt, en fågel har sjungit l. sjöng ngt, betecknande att ngn har hört ngt ryktesvis (men icke vill nämna sagesmannen); jfr FÅGEL 1 d γ. Jag hörde en fogel sjunga, at etc. Lind (1749). En fogel har sjungit, att Konungen väl nyligen tänkt på, huru Riksdagen skulle kunna upplösas inom en eller annan månad. Stenhammar Riksd. 2: 166 (1840). Det var en liten fågel, som sjöng det i morse. Östergren 2: 623 (1923).
9) om lokal l. rum l. dyl.: eka, ge eko, genljuda, ge genljud, skalla, återskalla; äv. opers.; i sht (o. eg.) om ett mer l. mindre sångliknande l. klingande genljud. Nyss, gentonande, sang brudsalen af ljufliga flöjten. Tranér Erinna 32 (1827). Tunneln hade sjungit av sprängskott dygnet runt. Didring Malm 1: 188 (1914). Han skrek ja, så att det sjöng i aulan. Serner Birck 253 (1917).
10) om föremål l. massa l. ämne o. d.: frambringa l. alstra ljud som påminna om l. liknas vid sjungande (i bet. 1), åstadkomna t. ex. gm att ngt försättes l. försätter ngt i vibration l. rörelse l. gm friktion; äv. i anv. motsv. 1 e, f, 3; äv. opers. Det sjöng i telefontrådarna. Ther plegiar komma en suarth hesth i m(ester) Hendhrichz gårdh, och ner som han kommer i gårdhenn, då skiungier der både huss och jordh. TbLödöse 335 (1594). När jag sist knackade på bottnarne, märkte jag at (öl-)Fatet började sjunga. Posten 1769, s. 641. En gevärskula sjunger borta i mörkret. Berg Krig. 93 (1915). Dessa gråa kvällar då regnet sjunger, / sväva tankarna som våta fåglar. Rundt FinLyr. 161 (1936). Två svanor flög med sjungande vingslag över honom. Fridegård Offerrök 109 (1949). — särsk.
a) om (kläpp i) kyrkklocka, stundom äv. om ringning med kyrkklocka o. d.; ofta i fråga om den efterklang som höres i klockan, sedan kläppen upphört att slå. Kalff HPedersson D 1 a (1644). Den gamla klosterklockan på Slottets vall sjunger med skära silfvertoner sin midnattssång. Törneros (SVS) 1: 128 (1824). Det sjunger i klockorna en stund efter ringningen. Sundén (1888). Vid midnatt .. / .. hörde de visa jungfrur fem / från tornet den sjungande kläppen. Levertin NDikt. 13 (1894). Efter dagens slut sjunger aftonringningen försoning över gravarna. Heidenstam Dag. 61 (1909). Där (dvs. i lappmarken) finns ej by, där syns ej torn / och sjunger ingen klocka. Dens. NDikt. 20 (1915).
b) om vapen (som i strid korsas l. träffa rustningar o. d.) l. verktyg (under arbete) o. d.; äv. i fråga om föreställningen att vapen o. d. kunde ge varsel gm att ljuda utan synbar orsak. Högt sjunga svärden / ständigt i hjelmar. Tegnér (WB) 5: 138 (1821). (Han) skulle arbeta, så verktygen sjöngo. Hallström Brilj. 173 (1896). Det sjöng i korsade klingor (vid kalabaliken i Bender). Heidenstam Svensk. 2: 207 (1910). Olav Audunssons släktklenod, stridsyxan Ättarfylgia, sjunger av sig själv, när det tecknar sig till kamp. Böök 4Sekl. 244 (1928).
c) om vind l. hav l. porlande källa l. träd- (krona) l. skog o. d.; ofta liktydigt med: susa l. brusa l. dåna l. vina l. tjuta l. dyl. I djupet sjön honom (dvs. den skeppsbrutne) rifver — / Och böljorna sjunga åter sin sång. Geijer Skald. 10 (1811, 1835). Ljuft kring de Sällas öar sjunger / Det sagorika vesterhaf. Atterbom SDikt. 1: 31 (1811, 1837). Öfver hafvets dälder for, sjungande, östan på dånande vingar. Palmblad Nov. 3: 79 (1817, 1841). Källan, som hoppar med lust / Fram i den lummiga skogen, / Sjunger hon ej sin förtjusning / Skönt i melodiska språng? Nyblom Dikt. 53 (1853, 1860). De stygga människobarnen, som .. inte låta skogen sjunga sig snälla. Beskow Greta 44 (1901). Det ljusnar över dalarna / och alla skogar sjunga. Karlfeldt FlBell. 43 (1918). Det brusade och sjöng i luften. Krusenstjerna Pahlen 1: 26 (1930).
d) i fråga om det ljud som höres vid sträng kyla från träväggar i hus l. is på sjö l. snö under glidande medar o. d.; ofta opers. Kölden, som .. var så sträng, att det ”sjöng” under medarna. Wetterhoff Skog 1: 58 (1883). En smällkall stjärnenatt med sjungande isar och skott i knutarne. Strix 1904, nr 52, s. 2. Stjärnorna brinna som bloss, och det smäller och sjunger i knuten. Engström Glasög. 193 (1911).
e) i fråga om det ljud som alstras av sjudande l. kokande vätska (i t. ex. en kaffepanna) l. i en brinnande fotogenlampa l. dyl. Elden fladdrade klart .. och thekitteln sjöng gladt. Malmgren Dickens Pickw. 1: 391 (1861). Den sjungande fotogenlampan. Wallquist Doktorn 9 (1935).
f) opers., i uttr. som beteckna dels att en kraftig ljudeffekt åstadkommes, dels (i utvidgad anv.) att ngt göres l. sker med stor kraft l. stort eftertryck l. våldsamt l. dyl.; jfr 12 a, 13. Somblige som icke wiste taga sigh i acht (o. buga tillräckligt hastigt vid en audiens hos sultanen), slogo .. (tjänarna) i Golfwet så at thet sang vthi them. Rålamb Resa 35 (1658, 1679). Jag tog min Karpus och smorde igen dörrn efter mig, at det sang efter, och geck mina färde. Envallsson Kopparsl. 19 (1781). Jag skall låta hålla en krigsrätt, så att det sjunger eder om öronen. Topelius Vint. II. 1: 263 (1881). I den feta myllan växte hafren, så att det sjöng på åkern. Janson Ön 23 (1908). (Gamla kumpaner som åter träffats) växlade handslag, så att det sjöng i halva skrotten. SkogsarbMinn. 185 (1950).
g) [jfr motsv. anv. i t. o. eng. samt av fr. chantant] (i sht i fackspr.) i p. pr. i adjektivisk anv. i vissa stående förb.
α) i uttr. sjungande låga, om gaslåga som brinner inne i ett vertikalt, i båda ändarna öppet rör o. i detta alstrar en ton, gasharmonika. Björling Tyndall 306 (1879). 2SvUppslB (1953).
β) i uttr. sjungande båglampa l. ljusbåge, båglampa (resp. ljusbåge i båglampa) som matas med likström överlagrad av en svag växelström, varvid i båglampan alstras en ton med samma svängningstal som växelströmmens periodtal; äv. om sådan båglampa vartill kopplats en mikrofon o. som återger de i mikrofonen ingående ljuden. 2NF (1916). Inom radion har den s. k. sjungande ljusbågen tagits i bruk .. som alstrare av odämpade elektromagnetiska vågor. Erix 33 (1923). 2SvUppslB (1953).
11) [jfr 1, 5, 6, 8, 10] om ton(er) l. ljud av annat slag (l. opers.): ljuda på ett sätt som påminner om l. liknas vid sång; äv. om tal l. vers o. d.: ha en melodisk, om sång påminnande klang; äv. tr.: gm att ljuda förflytta (ngn till l. från en plats o. d.). Geijer Skald. 20 (1811, 1835). Hur ljufligt i fjerran hörs klockornas klang, / Som (dvs. som om) vandrarn till himmelens nejder han sang! CFDahlgren 1: 16 (1831). Principalstämmor och mixturer (i en orgel) skola gifva en måttligt stark och angenämt sjungande ton. Drake Töpfer 233 (1850). Bååth GrStig. 161 (1889; opers.). De frossade i samklang och den ena behöfde bara knäppa sakta på en sträng, så sjöng hela ackordet från den andras läppar. Strindberg SvÖ 3: 221 (1890). SD(L) 1900, nr 595, s. 3 (om dikt). Det forntidsaktiga tungomålet sjöng så vackert och hjärtegott. Heidenstam Svensk. 2: 10 (1910). Ola Hansson (låter) i sin fritt behandlade vers .. språket sjunga med sin egen sats- och ordmelodi, med bibehållen naturlig ordföljd. NysvSt. 1937, s. 153. — särsk. [jfr motsv. anv. i t.] mus. i uttr. sjungande allegro, allegro med huvudtema som kännetecknas av sångbar melodik. 2SvUppslB 1: 645 (1947). SohlmanMusiklex. (1952).
12) i fråga om vissa specifika (faktiska l. inbillade) hörselförnimmelser (tänkta ss.) lokaliserade till ngns huvud l. öron l. inre l. om andra, inre förnimmelser som liknas vid sjungande (i bet. 1).
a) [jfr 10 f] i uttr. det sjunger i öronen (på ngn l. i ngns öron o. d. (jfr c), betecknande att ngt ljuder så kraftigt att man hör l. tycker sig höra det länge efteråt. (Postluckan) smälldes igen, så att det sjöng i öronen på mig. Neander 70År 102 (1929). Plötsligt går (kanon-)skottet dånande av, så att det sjunger i öronen en lång stund på oss, som oförberedda stå alldeles intill. Agge SvartTj. 86 (1935). Rosendahl Lojäg. 202 (1956).
b) betecknande att ngt som man förut hört (en sång l. melodi l. dikt l. fras o. d.) dyker upp i ens medvetande l. envist håller sig kvar i medvetandet l. ständigt föresvävar en l. dyl. Under vägen sjöng för mitt inre öra en liten visa, som jag för många år sedan hörde en ung Dalgosse sjunga. Bremer Dal. 258 (1845). De gamla skotska balladerna sjöngo trolskt och lockande i .. (Robert Burns') öron. Fröding Eftersk. 2: 89 (c. 1892, 1910).
c) i fråga om susande l. ringande (se RINGA, v.3 6 a α) i ngns öron o. d. (särsk. i uttr. det sjunger i l. för öronen (på ngn) l. ngns öron (jfr a) l. i huvudet på ngn, i sht förr äv. öronen sjunga på ngn); stundom äv. (om rusdryck o. d.): åstadkomma förnimmelse av ett susande ljud (i huvudet o. d.). Then Öronen altijdh susa, pijpa, dona eller siunga på, så at han hafwer ingen roo ther före, han må (osv.). Månsson Åderlåt. 65 (1642). Om man är så hungrig, att det sliter i magen och sjunger för öronen, så kan man (osv.). VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 248. WoH (1904: för mina öron). Medan det sjöng i hufvudet på honom — ett förebud till den svåra hufvudvärk han allt emellanåt fick — läste han brefvet. Norlind Hell 1: 245 (1912). Sjunger det i öronen, och ljudet tycks komma från en viss bestämd gård, så kommer snart ett liktåg att utgå från den gården. Hagberg DödGäst. 29 (1937). En nubbe, tre sorters vin och ett litet glas fin konjak sjöngo ännu i tinningarna på honom. Hedberg VackrTänd. 257 (1943).
d) i (ofta opers.) uttr. som ange att ngn tycker sig höra en sång i sitt inre (jfr b) l. känner stark glädje l. livslust l. erotisk lust o. d.; stundom äv. i utvidgad anv., i (särsk. opers.) uttr. som ange att ngt utstrålar l. ger starkt intryck av glädje. Min resas mål heter icke mera .. Grekland, utan tyst i min själs djup sjunger det: ”Jerusalem, Jerusalem!” Bremer GVerld. 2: 302 (1860). I hvar åder sjöng mitt unga blod. Levertin Leg. 116 (1891). Det sjöng af glädje ur alla dessa syner (som karnevalståget erbjöd). Heidenstam Alienus 1: 241 (1892). När han om aftonen .. gick till .. (fästmöns hem), sjöng det inom honom. Han skulle velat dansa vägen fram. Lundegård Prom. 2: 155 (1893). Heerberger NVard. 8 (1936).
13) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (med den eg. bet. mer l. mindre fullständigt förbleknad), väsentligen tjänande att beteckna hög grad l. intensitet l. stor kraft l. glädje l. förträfflighet o. d.; särsk. dels [jfr 1, 8] (eg. med tanke på sång ss. uttryck för glädje) övergående i bet.: jublande l. strålande, dels [jfr 10, särsk. 10 f] (eg. med tanke på ljudföreteelser som åstadkommas under utvecklande av våldsam kraft l. av ngt som försättes i snabb l. våldsam rörelse l. dyl.) övergående i bet.: kraftig, väldig, våldsam, rungande l. dyl.; äv. ss. adv. SvTyHlex. (1851). Ödman VårD 20 (1887; om aptit). (Trollet) fnyste ur sina näsborrar en sjungande storm. Topelius Läsn. 7: 110 (1891); jfr 10 c. Hedenstierna Marie 22 (1896; om örfil). Det (har) varit sjungande kallt om nätterna. SDS 1897, nr 238, s. 3; jfr 10 d. (Lommen) kände sig fyld af en sjungande makt, en svindlande stor glädje. Forsslund Djur 220 (1900). Vilken sjungande vrede! Hedén 4: 287 (1909). Arbetet blev till en sjungande lek. Väring Frost. 284 (1926). — särsk.
a) om glädje l. gott humör o. d.: jublande, strålande, oerhörd l. dyl. Allt var sjungande fröjd. Sätherberg Dikt. 1: 75 (1862). Då gled han som på en forsande flod, rastlöst utför i en sjungande, ljuvlig glädje. Koch GudVV 2: 292 (1916). Hela karavanen kommer i ett sjungande gott humör. Siwertz Abess. 195 (1926).
b) om fart l. rörelse l. skeende o. d.: snabb, våldsam, rykande o. d. Jag läste min sång i ett sjungande traf. Braun Dikt. 1: 95 (1837). (Smeden till lärpojken:) Erik, gör hets! Erik .. Det skall bli i sjungande rappet. Jolin MSmith 54 (1847). Det skall bära af som en sjungande dans. Topelius Läsn. 6: 126 (1884). En inspektion som gick med en sjungande fart. Nyberg i 3SAH LXII. 2: 109 (1951).
c) [jfr 10 d] om slädföre: klingande (se KLINGA, v. 4 a) l. ypperlig l. dyl. Blanche Bild. 3: 143 (1864). IllSvOrdb. (1955).
d) i uttr. sjungande pris l. (numera bl. arkaiserande l. i vissa trakter) köp, mycket förmånligt l. gott pris. Hyrkusken begärde för hela dagen 3 plåtar .., i mitt tycke ett sjungande köp. Tersmeden Mem. 3: 33 (1740). Om man i Stockholm skulle köra efter Ert gunstiga tycke (dvs. mycket långsamt), så blef här ett sjungande pris på hästar. JournLTh. 1810, s. 397. Uppslaget att få klaver gafs af far själf, som på en auktion kom öfver en sådan pjäs för det sjungande priset af sex riksdaler riksgälds. Nyblom Minn. 1: 30 (1904).
e) i uttr. sju l. sjutton sjungande, se SJU, räkn. j β β', resp. SJUTTON b γ. jfr: (Den berusade:) Det var konstigt hvad du (som sitter i länstolen) har för kantiga axlar ..! (betraktar stolen uppmärksamt). Hvad, sju skock sjungande, jag tror det är bara min syrtut och min gamla reskappa. Nordstjernan 1847, s. 135; jfr SJU, räkn. j α.
Särsk. förb.: SJUNGA AV10 4. (numera föga br.) till 1, = avsjunga. Möller 1: 51 (1782). Lundell (1893). —
1) till 1, 2, 8: gm att sjunga förjaga (ngt). Geijer Minn. 6 (1834). (Leopardi hade) fått, gång på gång, sjunga bort alla plågor. Wulff Leopardi 325 (1913).
2) till 1, 8: gm att sjunga få (tid) att gå l. öda bort (tid). Franzén Skald. 1: 139 (1798, 1824). Ahrenberg Männ. 4: 264 (1909). —
SJUNGA EFTER10 32, äv. 40. [fsv. siunga äptir] till 1: sjungande upprepa (ngt); äv. med obj. betecknande den som sjungit före. Ekman Siönödzl. 138 (1680). Sjunga ngt efter ngn. Auerbach (1913). jfr eftersjunga. särsk. i oeg. l. bildl. anv., i fråga om tal: yttra sig på samma sätt l. uttala samma åsikter (som andra förut gjort). Någre (församlingsbor) siunga så effter som dhe andre före (i en tvist med prästen). VDAkt. 1711, nr 333. —
SJUNGA EMOT10 04 l. MOT4. (numera bl. tillf.) till 1, i fråga om sång varvid en part sjunger efter en annan l. följer en annans sång: sjunga sin andel av sången l. följa med i sången l. dyl. Afzelius Sag. VIII. 2: 279 (1857). —
1) (numera bl. mera tillf.) till 1: gm att sjunga framföra (ngt). Man siunger Psalmarna och wersen fram vtan andacht. Swedberg SabbRo 1498 (1688, 1712). Blanck GeijerGötDiktn. 198 (1918).
2) (i vitter stil, numera bl. tillf.) till 1, 8: gm att sjunga framkalla l. åstadkomma (ngt); äv. refl., i uttr. sjunga sig fram, gm l. under sång ta sig fram l. (bildl.) göra framsteg l. utbreda sig o. d. Weste (1807). Säkert sjunger lärkan fröjd öfver Skånes slätter. Må den sjunga fram sorgfriare dagar öfver ditt hus och hem. Bremer Brev 2: 412 (1844). Höglund Branting 1: 356 (1928; refl., bildl.).
3) (numera bl. ngt ålderdomligt, i vitter stil) till 2, 11: gm dikt(ning) framkalla (ngt) l. få (ngt) att framkomma l. föra (ngn) fram (till ngt) l. (mera tillf.) om diktning: föra (ngn) fram (till den l. den platsen); äv. refl., i uttr. sjunga sig fram, särsk. (om tankar o. d.): ta sig form i diktning. När vår natt har flytt omsider, / Sjung solen fram ur österns haf! Böttiger 2: 48 (1842, 1857). Dens. 6: 121 (c. 1875; refl.). (Skaldernas) sång skall omsider sjunga oss fram till stranden av det ljushav, i vilket de lyckliga öarna simma. Lindqvist Herr. 332 (1917).
6) (mera tillf.) till 10, om fordon: ta sig fram med ett sjungande ljud. Trafiken har dött ut, endast någon enstaka nattspårvagn sjunger fram över de skimrande skenorna. Fogelström Vakna 297 (1949). —
SJUNGA FÖR 10 4. till 1: sjunga (ngt) för att visa hur det skall sjungas l. spelas l. gm att sjunga visa (ngn) hur ngt skall sjungas l. spelas (äv. i uttr. sjunga för ngn ngt); äv. abs. Dähnert 302 (1746). Sundén (1888). (Dirigenten) skriker, han slår i notställaren, han sjunger för en liten fras, som första basarne ha svårt att klara. KNyblom hos Essén Än 185 (1921). Hammar (1936; abs.). —
SJUNGA FÖRE10 32. [fsv. siunga fore] till 1.
1) (ss. försångare) sjunga för att visa hur det skall sjungas l. ta upp l. leda sång (som sjunges unisont); äv. med obj. betecknande det sjungna; i sht förr äv.: gm att sjunga (ngt) visa (ngn) hur det skall sjungas, sjunga för (ngn ngt). Jonathas sång före, men the andre swaradhe honom medh Nehemia. 2Mack. 1: 23 (Bib. 1541; Apokr. 1921: Jonatan ledde bönen). Siunga en pilt något före. Schultze Ordb. 4149 (c. 1755). jfr föresjunga.
2) (†) med sång påbjuda l. säga till om l. bestämma (ngt). (Grottekvarnen) hade den egenskapen, att det maldes på qvarnen, som den malande söng före. Cnattingius SnE 132 (1819; isl. orig.: mælti fyrir). —
SJUNGA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4. (mera tillf.) till 1; refl., i uttr. sjunga ifrån sig, sjunga färdigt. SvTMusF 1919, s. 31. —
SJUNGA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32. till 1: sjunga (en text l. dyl.) i dess helhet l. till slut. Schultze Ordb. 4149 (c. 1755). Hon .. sjöng först igenom en psalm på bortåt en tjugu verser och läste därpå (osv.). Lagerlöf Kejs. 149 (1914). jfr genomsjunga. —
SJUNGA IHOP10 04, äv. HOP4 l. (ålderdomligt) TILLHOPA040, äv. 032.
1) till 1: gm att sjunga samla ihop (pengar l. förnödenheter av något slag) l. förtjäna (pengar o. d.); äv. med avs. på personer: gm att sjunga sammankalla l. samla (på en plats). Elvis Presley har sjungit ihop en hel förmögenhet. Weste (1807). Sjunga ihop, (dvs.) samla eller sammankalla med sång. Dens. FörslSAOB (c. 1815). (Djäknarna skulle) ut på sockengång och sjunga ihop pengar. Heidenstam Svensk. 2: 258 (1910). jfr hopsjunga.
2) (numera bl. ngt ålderdomligt, i vitter stil) till 2; med avs. på personer: gm sin diktning svetsa samman l. ena l. dyl.; äv.: gm sin diktning samla ihop (pengar o. d.) l. skaffa medel till (ngt). Den man (dvs. Runeberg), som sjungit ihop ett folk, / Än skyddar i sången sitt land. Snoilsky 4: 232 (1887). (Skalden:) Efter många mödor, plikter, / Har jag sjungit hop vårt hem! Strindberg Fagerv. 333 (1902). Procopé Vers 83 (1909: tillhopa). —
1) till 1.
a) under sång föra in l. med sång beledsaga (ngn l. ngt) in. Weste (1807). särsk. (förr) om klockare, med avs. på lik: ledsaga in (på kyrkogården) från kyrkogårdsporten under psalmsång. Landsm. VIII. 2: 66 (1891).
b) (†) i uttr. sjunga ngn in till vila, sjunga ngn till sömns (se sjunga 1 e β). Atterbom LÖ 1: 317 (1824).
c) (i vitter stil, mera tillf.) i uttr. sjunga ngn in i den eviga vilan, utföra sång vid ngns begravning. Nilsson HistFärs 166 (1940).
d) (skämts., tillf.) i uttr. sjunga in ton i ett brev, betecknande att man låter melodin till en sång (vars text sändes i brevet) följa med i ett brev. Skaffa mig af Fröknerna en visa, som .. börjas så här: Ängsligen sörga, måste jag börja. Kan du laga att ton sjungs in i brefvet, är det så mycket bättre. Kellgren (SVS) 6: 3 (1770).
e) gm sång införa l. inpränta (ngt i ngns sinne o. d.). Man behöfde .. (efter reformationen) lära den okunniga menigheten, som i allmänhet ej kunde läsa, att vid gudstjänsten och i hemmet sjunga in de nya sanningarna. Rudin i 3SAH 15: 135 (1900).
f) inöva (sång l. melodi l. sångparti av en opera l. dyl.). FrLimnell (c. 1875) hos Dahlgren Lyr. 89.
g) sjunga (sångstycke l. dyl.) för upptagning på grammofonskiva l. dyl.; särsk. med konstruktionsväxling, med obj. betecknande grammofonskiva. 2NF 10: 104 (1908). Sven Olof Sandberg .. har hittills sjungit in en del .. populära skivor, bl. a. Flygarvalsen. SocDem. 1928, nr 68, s. 6.
i) (numera bl. tillf.) börja l. inleda (ngt) med sång. Bååth Dikt. 132 (1879; med avs. på dagsverke).
j) refl., i uttr. sjunga sig in.
α) gm att sjunga vinna inträde (i l. vid ngt) l. skaffa sig en plats (i ngns hjärta) l. göra sig omtyckt (hos ngn) o. d. Öberg Son. 237 (1905). Norrskensfl. 1927, nr 155, s. 5. särsk. (förr) om deltagarna i majsjungning, betecknande seden att de som sjöngo ”maj i by” gm sin sång skaffade sig tillåtelse att på den sista gård de besökte hålla första gillet för sommaren. Lovén Folkl. 126 (1874). Nilsson FestdVard. 70 (1925).
β) (mera tillf.) i uttr. sjunga sig in i (en sång o. d.), komma in i l. i gång med sjungande av (en sång osv.). Quennerstedt Torneå 1: 93 (1901).
2) (numera bl. ngt ålderdomligt, i vitter stil) till 2.
a) gm diktning införa l. inplanta (ngt i ngt). Bremer Brev 4: 483 (1832). (Franzén) som var kallad att sjunga in nya melodier i svensk lyrik. Söderhjelm Runebg 1: 74 (1904). Skalden, vilken sjunger in i ungdomens hjärtan trots mot tidsgudens välde. Beskow Enhet 65 (1912, 1916).
b) med dikt fira början av l. inviga (år l. evenemang l. dyl.). Den Topeliska lyran klingade vid våra Vegafarares återkomst, den sjöng in våra nyår. Lagerlöf Topelius 357 (1920).
3) (i vitter stil) till 10.
b) till 10 c: gm sitt ljud (brus l. dyl.) komma (en stämning l. dyl.) att intränga (i ngns själ l. dyl.). Ramberg Svarta 233 (1911).
4) (i vitter stil) till 11, om dikt.
a) gm sin poesi införa (ngn bland ngra) l. inplanta (ngt hos ngn) o. d. Sången från Österland och sagoland sjöng er (dvs. V. von Heidenstam) in bland de stora skaldernas tal. Karlfeldt i 3SAH 25: 98 (1912). Böök SvStud. 113 (1913).
b) refl., i sådana uttr. som sjunga sig in i öronen på ngn l. i sinnena, gm sin klang l. poesi fastna i öronen på ngn l. i ngns minne resp. tränga in i sinnena. (Dikten ”Den tjänande brodern”) har så sjungit sig in i öronen på mig, att (osv.). CSnoilsky (1883) i SnoilskyVänn. 2: 70. Hallström Skepn. 9 (1910: sjöng sig .. in i sinnena). —
SJUNGA MED10 4. till 1: delta i sjungande; ofta i uttr. sjunga med i ngt, delta i sjungande av ngt. RA I. 3: 57 (1593). Psalmerna och responsorierna, i hvilka I både fån och bören sjunga med. LfF 1902, s. 141. —
SJUNGA SAMMAN10 32 l. 40, l. TILLSAMMAN(S)040, äv. 032. (mera tillf.) till (1 o.) 2, = sjunga ihop (1 o.) 2. Du (dvs. Runeberg) lefver. .. Blif vår tillits tolk, / .. och sjung oss samman till ett folk, / när tvedräkt vill oss splittra! Söderberg Rytm. 96 (1904, 1907). jfr sammansjunga. —
SJUNGA TILL10 4.
1) till 1.
b) refl., i uttr. sjunga ngn till sig l. sjunga till sig ngn, gm att sjunga locka ngn till sig. (I fantasin blev) den hvita fyren .. sjöjungfrun med eldögat; hafvets unga tärna, som sjöng honom till sig. Strindberg Skärk. 85 (1888).
2) till 10, 11, opers., i uttr. betecknande att det plötsligt o. för ett kort ögonblick höres ett sjungande ljud. Forsslund Storg. 246 (1900). Det sjöng till när pilen for av från sensträngen. Fridegård Fäd. 55 (1947). särsk. till 10 f, i uttr. betecknande att ngt göres med stor kraft l. våldsamt. Ett ordentligt slag, så att det sjunger till mellan revbenen på henne. Koch Arb. 54 (1912).
3) opers., till 12 d, i uttr. betecknande att ngn känner det som om det började ljuda en (jublande) sång i hans inre l. känner en plötslig, stark lyckokänsla. Hvarje morgon har det sjungit till inom mig, när jag vaknat, i dag skall det komma, i dag! Forsslund Storg. 59 (1900). —
1) till 1: (för åhörare) sjunga (ngt), sjungande föredraga (ngt); numera företrädesvis: ss. prov. på sångförmåga l. kännedom om den sjungna texten l. dyl. sjunga (ngt för ngn); äv. utan obj. (Den sjuke) kallar .. til sig en af sina kiäresta anhöriga, som siunger vp för honom thenna psalm: När jag vti min enslighet etc. Swedberg Cat. 526 (1709). Troligen hade hon sett så ut i sina dar som flicka, då hon sjöng upp sin psalm för (klockaren). Almqvist Kap. 47 (1838). (Den framstående sångerskan) M:me Trélat låter .. (musiklärarinnan G. Torpadie-Lindbloms) elever sjunga upp för sig. Idun 1901, s. 218.
2) (i sht förr) till 1; i fråga om lagarbete (i sht på fartyg): sjunga högljutt o. taktfast i syfte att åstadkomma en sådan rytm i arbetet att alla utföra samma arbetsmoment på en gång. Wid Seglens tilsättiande uti lofwerande och andra wändningar, ställer altid Högbåtsmannen sig för hand och siunger upp, på det manskapet må kunna draga enhälligt. Sjöregl. 1741, 4: C 2 a. Ett stenblock baxas fram med långa järnspett. Här är sången: Å så jänka vi på den, bättre kan vi! — Det kallas för att sjunga upp. Koch Arb. 41 (1912).
3) (†) till 1; i uttr. sjunga upp liket, vid begravning beledsaga lik från kyrkogårdsport l. dyl. (fram till graven) under psalmsång. Murenius AV 374 (1658). FinKyrkohSP 4: 348 (1905; om förh. 1744).
4) till 1; i uttr. sjunga upp sin röst l. (om person l. röst, refl.) sjunga upp sig, öva upp sig l. förkovra sig i att sjunga l. gm att sjunga en stund (t. ex. före en konsert) få rösten att låta bättre resp. (om röst) gm övning bli bättre l. gm en stunds sjungande öva upp sig. Rösten sjöng — som man säger — upp sig. PT 1898, nr 280, s. 3. Klockan ett försiggick en kort generalrepetition, hufvudsakligast för att med ett par sånger sjunga upp våra röster. SD(L) 1900, nr 301, s. 2. (Han) hade .. en ganska vacker baryton, litet oskolad ännu tyvärr, men säkert skulle han sjunga upp sig inom kort. Moberg Rosell 159 (1932).
5) (numera bl. mera tillf.) till 1: gm att sjunga väcka (ngn); äv. bildl. Nu behöfvas starka armar och friska lungor att sjunga folket upp ur sömnen och de tvifvelsjuke upp ur missmodet. Nordensvan Skuggsp. 37 (1884). Hembygden- (Hfors) 1910, s. 158.
6) (i vitter stil, numera bl. tillf.) till 1, 2: gm sång l. diktning öppna l. få upp (dörr o. d.); särsk. bildl. (En röst som skulle kunna) röra massor, så sorlet steg, / Och sjunga upp för böljande mängd / Den lyckans port, som är stängd. Bååth Allf. 105 (1884).
7) (numera bl. tillf.) till 2, refl., i uttr. sjunga upp sig, om diktare: höja l. förbättra sin dikts kvalité. CDafWirsén (1891) hos Schück o. Warburg 2LittH IV. 2: 588.
8) (†) till 6 a: spela upp, börja spela. I Musikanter oss till prijs / siungen först wp, som thät ähr wijs. Messenius Christm. 208 (c. 1616).
9) [jfr d. synge op, börja sjunga] (tillf.) till 8; om jakthund: ge skall (under drev). Jahn DjurJägL 45 (1909; i öv. från d.).
10) (mera tillf.) till 10, 11, i det opers. uttr. det sjunger upp med klang, det stiger upp l. höres kraftigt klingande ljud. Det sjunger upp med klang i gatans stenar, det är spänstiga, hårda, fasta steg. Koch Arb. 11 (1912). Anm. I nedan anförda språkprov användes uttr. sjunga upp i musiker med oklar bet., möjl.: med beledsagande musik börja sjunga (stämma upp); möjl. användes uttr. ss. anföringsverb (varvid semikolon i språkprovet vore likvärdigt med kolon). Fräjas döttrar liufligt lalla / Siunga i musiquer opp; Lof och pris (osv.). UrFinlH 658 (c. 1760). —
1) till 1.
a) sjunga färdigt; sjunga till slut, fullborda l. slutföra en sång; numera företrädesvis tr., med obj. betecknande sång o. d. (Sirener sjunga till ”solens”, dvs. K. XI:s, ära) När de siungit ut berömmer Däm Neptun' för sin Wyrdna emot dänna Solen. LykkoPris A 2 b (1689). Hammar (1936; äv. tr.). särsk. bildl.
α) (numera bl. tillf.) närmande sig 5, i uttr. sjunga ut halvkväden visa, öppet o. klart säga vad man vet l. har att säga (o. icke nöja sig med antydningar). (Man bör) befalla Honom sjunga ut halfqwädna wisor, och leda sina angifwelser i bewis. VDAkt. 1781, nr 421.
β) (†) i uttr. ngn har sjungit ut o. d., det är slut l. förbi med ngn l. med ngns makt l. anseende, ngn har kommit på obestånd. Nordforss (1805). Så länge han äger något, lefver han stort, men han lär snart ha sjungit ut. Weste FörslSAOB (c. 1815). Schulthess (1885).
b) sjunga så att tonerna komma fulltonigt fram; äv. med obj. betecknande toner l. text o. d. Weste (1807). Sundén (1888; tr.).
d) (numera bl. i skildring av ä. förh.) i uttr. sjunga ut liket o. d., vid begravning: innan kistan bäres ut från sorgehuset där sjunga en sång l. psalm (”färdepsalm”), stundom i förbindelse med bibelläsning o. bön; ngn gg äv. i fråga om sång vid graven. SynodA 1: 116 (1662). Landsm. V. 7: 23 (1891; vid graven). Modin GTåsjö 268 (1916; i förbindelse med bön). Liket sjöngs ut av gården av klockaren. VästmFmÅ 16: 28 (1926).
f) (mera tillf.) i utvidgad anv., om grammofon o. d.: låta (toner, särsk. i sång) välla ut. Ramberg Svarta 258 (1911).
2) (i sht i vitter stil) till 1, 2, 8: i sång l. dikt ge uttryck åt (ngt) l. låta (ngt) komma till uttryck l. dyl.; äv. bildl. Men tar jag harpan för att sjunga ut / oändlig smärta uti djupa toner, / då (osv.). Tegnér (WB) 5: 63 (1824). Huru skön är ej en sång .. i hvilken innehållet sjunger ut sin egen poesi! Geijer I. 2: 155 (1833). Och svanen hänryckt sjöng mot himlapellen / Sin salighet i sköna toner ut. Sehlstedt 3: 37 (1867). (Skalderna) har sjungit ut smärtan över det härligas undergång, över döden och förgängelsen. Böök i 3SAH 58: 7 (1947).
4) [jfr eng. sing out] i sht sjöt. till 5: (på ett rytmiskt l. sångliknande sätt) högt säga l. ropa l. skrika ut (ngt); äv. abs. Platen Glascock 2: 218 (1837; abs.). Styrman sjöng ut: — All hands get their dinner! GHT 1905, nr 197 B, s. 3. (Till virkeslastarnas uppgift hörde) att se till att de rätta längderna överlämnades från pråmen och passades in. De ”sjöngo ut” vilka storlekar som krävdes och det så pass högt, att längdgivaren på pråmen kunde höra det. Erixon SthmHamnarb. 79 (1949).
5) [jfr 1 b] till 7: öppet l. ärligt säga sin mening l. åsikt l. som det är, tala rent ut, säga ifrån, ta bladet från munnen l. dyl.; äv. tr., dels med obj. betecknande det som säges l. vad man ger uttryck åt: öppet l. ärligt säga l. ge uttryck åt (ngt), säga (ngt) rent ut l. dyl., dels ss. anföringsverb; äv. mer l. mindre bildl. Sjunga ut om ngn l. ngt. Sjunga ut åt l. för l. till l. mot ngn. Sjunga ut med ngt, öppet l. ärligt l. rent ut säga l. ge uttryck åt ngt. Sahlstedt (1773). Tack för det att du (dvs. Atterbom) sjunger ut till Rückert om vårt fäderneslands högsta angelägenheter! Geijer I. 8: 444 (1820). (Till mannen som står under toffeln:) Sjung ut en enda gång: jag vill! CVAStrandberg 2: 336 (1865). Det står ett pestmoln över vårens vågor. / Upp, låt oss spränga det med dån och lågor! / Sjung ut, vårt rensande och friska krut! Karlfeldt FlBell. 159 (1918). Seså, sjung ut med vad ni har på hjärtat. Hornborg Loew. 312 (1928). Det är i alla fall rätt skönt att bli arg. Att ibland få slå näven i bordet och sjunga ut sin mening. Zetterström Dag 95 (1946). Det är en sak som jag måste fråga direktör Lingbom om, sa fröken Westerberg. — Sjung ut bara, sa Hjalmar. Gustaf-Janson ÖvOnd. 64 (1957).
6) till 10.
a) motsv. 10 a, i fråga om kyrkklocka, = ringa ut 2. Ur seklernas djup föreföll dånet (från den stora klockan i Notre-Dame) komma, sjungande ut det gamla århundradet. Strindberg HMin. 2: 389 (1905).
b) (†) refl., i uttr. sjunga ut sig, om stenkruka: ge starkt ljud ifrån sig o. därvid spännas ut så mycket l. försättas i så starka vibrationer att bristning inträder. När Leerpottan wil giffua så stoort Klang ifrån sigh som Koppargrytan, så Siunger hon vth sigh, och går plat i Styckien sönder. Rothovius 1Pred. C 1 b (1623). —
SJUNGA ÖVER 10 40. till 1.
2) i övningssyfte sjunga (ett sångstycke); äv. abs. VDAkt. 1652, s. 74. Weste FörslSAOB (c. 1815; äv. abs.). jfr översjunga.
Ssgr (i allm. till 1): A: (8) SJUNG-FÅGEL. [jfr t. singvogel] (†) sångfågel. Schroderus Comenius 153 (1639). Heinrich (1828). särsk. bildl., om poet. Tessin Skr. 21 (1761). —
(10) -GLAS. [jfr eng. singing glass] (†) tunt glaskärl som frambringar en ton, då det sättes i vibration av ett ljud (t. ex. vid sång); jfr resonans-glas. VetAH 1762, s. 228. Heinrich (1828). —
-KONST. (sjung- 1738—1805. sjunge- 1640—1734) [jfr t. singkunst] (†) sångkonst; äv. allmännare: tonkonst. Linc. (1640). Nordforss (1805). —
-KOR. (sjung- 1749—1805. sjunge- 1689—1924) [jfr t. singchor] kör (se kör, sbst.1 2, 3); särsk. o. numera bl. (ngn gg) i titel på en av den danske diktaren T. Kingo († 1703) utgiven samling av andliga sånger l. om denna samling. Thomas Kingos Andelige Siunge-Chors Första Deel. (1689; boktitel; d. orig.: Aandeligt siunge-koor). Lind 1: 497 (1749). Ekholm Columbus 170 (1924). —
-MÄSSA. [jfr t. singmesse] (†) sjungen mässa (se mässa, sbst. 1 b β). Lind (1749; under sing-messe). Nordforss (1805). —
-MÄSTARE. [jfr t. singmeister] (†) sånglärare; äv. (i skildring av gammaltestamentliga förh.) om sångledare l. körledare för tempelsångare, sångmästare; jfr mästare 3. Bliberg Acerra 106 (1737; hos konung David). Nordforss (1805). —
-PILT. [jfr t. singknabe] (†) gosse tillhörande en kyrkas sångkör; jfr kor-djäkne. Hagström Herdam. 1: 404 (i handl. fr. 1703). —
-STYCKE. [jfr t. singstück] (†) sång, sångstycke; äv.: sångpjäs. Et kort sjung-stycke. Möller (1755; under cantatille). Nordforss (1805). —
-TAG, pl. (vard., mera tillf.) i uttr. vara i sjungtagen, vara i sådant humör att man vill sjunga, vilja sjunga. Sundström Ljug. 105 (1934).
-KONST, -KOR, se A. —
-PENNINGAR, pl. pengar erlagda ss. ersättning för skolelevers sång i kyrka l. för borgare. KyrkohÅ 1910, s. 150 (1681; vid Visby skola). —
C (†): SJUNGO-MARKNAD. nedsättande, om förhållandet att sjunga mässor o. d. mot betalning; jfr mässo-marknad. OPetri 1: 503 (1528).
Avledn.: SJUNGARE, m.||ig. [jfr d. synger, t. o. eng. singer]
1) (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1: person som sjunger, sångare; särsk.: person som yrkesmässigt uppträder ss. sångare; äv. pregnant: god sångare. Helsingius Dd 4 b (1587). I bänken .. till höger i koret skulle ”unga bönder som äro sjungare” sitta. FrÅdalFjäll 1928, s. 16 (1842). Sjungare och spelare, / som göra god musik. Larsson i By Tionde 51 (1909). jfr före-, kor-, solo-sjungare. särsk. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.)
a) person anställd ss. ledare av församlings- o. körsången vid en kyrka, kantor (se kantor, sbst.1 2 a β α'), kyrkosångare. Siungaren j S:t Catharina Kyrkia Herman Hermansson Winter. BoupptSthm 1671, s. 1923, Bil. Neander 70År 10 (1929; om förh. på 1840- o. 50-talen). jfr: Wärsikularius, .. (dvs.) siungare; enn skolgåsse, ällerr gymnasist, såmm begynnerr psalmerna i kyrkann. Hof DialVg. 321 (1772).
b) sång- o. musiklärare vid en skola; jfr kantor, sbst.1 2 a β β'. Kongl. Maij:tt består widh .. församblingens nys uprättade Schola, een Siungare som barnen skall lära siunga. ÅbSvUndH 58: 425 (1692). Rietz SkolvH 572 (1848).
Ssgr: sjungar- l. sjungare-befattning. (-are-) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) till sjungare 1 a: befattning ss. kyrkosångare. LdStiftT 1854, nr 6, s. 6.
-gosse. (-are-) (†) till sjungare 1: gosse som uppträder ss. sångare (särsk. dels vid djäknegång, dels ss. medlem i gosskör); jfr -pojke. AvvittrSthm 1674, s. 914 a, Bil. Roos Skolg. 52 (1868; i fråga om djäknegång).
-lön. (-are-) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) till sjungare 1 a: lön ss. kyrkosångare. KulturbVg. 3: 120 (1742).
SJUNGBAR, adj. [jfr ä. d. syngbar, t. singbar] (numera bl. mera tillf.) till 1: som går att sjunga l. kan sjungas, sångbar. Björkegren (1784; under chantant). Hans vers är sällan sjungbar. Berg SvSkald. 14 (1906).
Avledn.: sjungbarhet, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) egenskapen att vara sångbar. Hammarsköld SvVitt. 1: 334 (1818). —
SJUNGERSKA. (numera bl. tillf.) till 1: sångerska. Linc. (1640; under cantatrix). JournLTh. 1811, s. 246. jfr före-sjungerska.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content