AFSKUM a3v~skum2 (a`fskum Weste), n. ((†) m. Dähnert(1784); Deleen(1829; trol. tryckfel); jfr SKUM, n. o. m.); best. -skummet; pl. (föga br.) =.
Etymologi
[i bet. 1 möjl. bildadt af AFSKUMMAmed anslutning till SKUM, sbst.; jfr d. afskum, t. abschaum]
1) (föga br.) eg.: det, som vid skumning borttages l. borttagits från ytan af ngt; det, som afskummas l. afskummats. (Skeppskocken blande) aldrig i maten afskummet af salt kött och fläsk. Regl. f. fl. 1834, 1: 148. Afskum .. af metall: .. crasse. Schulthess(1885). — (nästan †) Det afskum (dvs. skum), som tages vid syltning af bär, kan blandas med mjölk och ätas. Sv. reddejan enl. Kindblad (1867).
2) [jfr d. afskum] bildl.; i sht om personer, särsk. i förb. med gen. l. i därmed likartad konstr.: de(t) sämsta i sitt slag; afskrap, slödder, drägg. Swedberg Schibb. 199(1716). Et afskum ibland menniskor. Möller(1782, under abschaum). (Dessa män) hafva .. blifvit det Samhälles afskum, hvars prydnad de fordom utgjorde. G. Adlersparre i LBÄ 5—6: 15(1797). De första soldater(na) voro lösdrifvare, menniskor utan lag och hem, främlingar, afskummet af allehanda folk, som de stora inbördes krigen i Medeltidens sista period kastat af sig. Geijer I. 1: 84(1818). Allt mensklighetens afskum. Thomander Skr. 1: 483(1844) [jfr t. der abschaum des menschlichen geschlechts]. Ditt afskum! Vill en adelsman du trotsa? Hagberg Shaksp. 2: 317(1847). Zigenarne ha tidtals förbundit sig med de genomtågade ländernas afskum. Lysander Skr. 276(1875). Vi hafva blifvit såsom verldens afskum. 1 Kor. 4: 13 (NT 1883). — jfr ÄRKE-AFSKUM.
Anm. till 2. Swedberg Schibb. 199(1716) anför ordet ss. danskt, men lämpligt att i 1 Kor. 4: 13 ersätta det föråldrade AFHUGG[jfr å motsv. ställe d. it affskum faar alle folck].
