AFSLAKTA a3v~slak2ta, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr d. afslagte, t. abschlachten]
1) (†) nedslakta. — bildl., med personobj.: nedgöra, bringa om lifvet. Hwadh kättare medh sin helwetes lögn icke forföra, thet affslachta tyranner medh sitt blodigha swerd. P. L. Gothus 1 Utl. H 3 a(1609). Man rettar (dvs. afrättar) och affslachtar fattiga Syndare. P. J. Gothus Fast. 478(1614).
2) (föga br.) verkställa slaktning af, (behörigen) slakta. — oeg. Föra sjelfdöda djur till afslagtning. Göteb. helsov.-nämnds årsber. 1894, s. 21. om kött: SFS 1826, s. 427.— jfr UPPSLAKTA.
