publicerad: 2011
UPP ssgr (forts.; jfr anm. sp. 392):
(3, 10) UPP-SLAKTA, -ning. (i sht i fackspr.) slakta upp (avlivat djur); äv. med avs. på kött l. fläsk: stycka. Uppslagtade småkreatur böra införas ostyckade. BerHelsotillstSthm 1894, s. 122. Det uppslaktade köttet bör icke nedstyckas förr än det fullständigt svalnat. Kjerrulf Köttf. 28 (1895). Innanför fönstren till butikerna såg han de unga, rosafärgade, uppslaktade djurkropparna. Lo-Johansson Kungsg. 444 (1935). —
-SLAMMA, -ning.
1) till 1, om vattendrag o. d.: gm slamning bilda (land l. bergart o. d.) l. föra upp (sand o. d.) (jfr slamma upp 2); äv. med avs. på vattensamling o. d.: slamma igen (jfr slamma upp 3); jfr -grunda, v.2 1, -landa. Dal-elfven och andra Vattu-drag, hvilka .. , ifrån uråldriga tider, upslammat .. större och mindre sand-hedar. VetAH 1805, s. 7. Å stranden finnes uppslammad svart sand af söndersmulad järnmalm. Landsm. VI. 3: 13 (1887). En liten sjö som af (floden) Tarim blifvit till den grad uppslammad, att icke ens de föga djupgående kanoterna där kunde taga sig fram. Hedin GmAs. 2: 185 (1898).
2) till 1, 10: blanda (ngt med vätska) till slam (se slam, sbst.3 1) (jfr suspendera II 3); förr äv. (anträffat bl. i p. pf.) om partiklar o. d. i gas: sprida, fördela; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, om blandning (jfr suspension II 3). Bergman Jordkl. 1: 345 (1773). Den direkt belysta delen af luften reflekterar genom de i den uppslammade dammpartiklarna en del af solljuset. Törnblom Dammet 11 (1872). Den sjuke får intaga en uppslamning av bariumsulfat. Nyström Kir. 2: 131 (1929). Slamfärger bestå av pigment uppslammade i emulsioner av klister eller såpa. TT 1942, Allm. s. 160. jfr ler-uppslamning. —
(11 a) -SLEKA. (†) slicka upp (ngt); äv. oeg. Herrans eeld .. vpsleekte watnet j graffuenne. 1Kon. 18: 38 (Bib. 1541). Dalin (1855). —
(1 f) -SLEVA. sleva upp (ngt). Tå mera miöhl kan tilröras, och sedermera uti baktråget upslefwas. Broman Glys. 3: 112 (c. 1730). —
(11 a) -SLICKA, -ning. slicka upp (ngt); numera bl. i p. pf.; jfr -sleka. Swedberg Ordab. (1725). (Bladlössen) hafva på bak-kroppen tvenne rör, hvarur en söt honingsvätska då och då framsipprar, hvilken myrorna uppslicka med stor begärlighet. Thorell Zool. 1: 277 (1860). —
(1) -SLINGRA. (†) slingra upp; äv. refl. Plantorna sättas, som uppslingra och vrida sina stammar omkring trädet. Bladh o. Hornstedt 148 (1784). En käpp nedsättes .. hvarpå de veka rankorna uppslingra sig. Lundström Trädg. 300 (1852). —
(10 b) -SLIPA, -ning. slipa upp (ngt); numera bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. Uppslipning av eggen. Denne kalck- och limsten är rätt skön och hwijt som Marmor, tror wäl ock, han derföre kan passera, der han blefwe upslipad och polerat. Tiselius Vätter 1: 37 (1723). VittAH 35: 196 (1927; i p. pf., om rakkniv). —
-SLIPPA.
1) (†) till 1 h, 2: komma upp (till en plats l. från liggande ställning); särsk. oeg. l. bildl., i fråga om att bli frisk från en sjukdom; jfr slippa upp 3, 4. Mig såsom uthblottad och nyss af ett opassligit tillstånd hvilket en tijd wedhängt uppsluppen. VDAkt. 1710, nr 292. Då här å orten allt vatten är belagt med is gör omöjligt att uppslippa till Stockholm. Löfgren TenngjH I. 3: 50 (i handl. fr. 1804).
2) (†) till 12, om söm l. band l. (del av) klädesplagg: gå upp (jfr slippa upp 1). De upslupne många söm(m)ar (är) lagade. HusgKamRSthm 1750, s. 447. Hon snafvar i sina uppsluppna kängband. Topelius Fält. 5: 22 (1867). Jag märkte att hans jacka var uppsluppen i ryggen. Söderberg Hist. 138 (1898). Östergren (1965). —
-SLITA, -ning.
1) till 1, 2: rycka l. dra (ngt l. ngn) uppåt l. från sin plats; äv. bildl.; numera bl. i p. pf. At the .. hade frusit ihiäl, om the och icke sielfue hadhe .. opslitit eenebuskar (att elda med). Murenius AV 505 (1661). (De) uppsleto .. torfvorna och öppnade jorden för att .. få ett skydd (undan kulregnet). Heidenstam Karol. 1: 245 (1897). Ett hundratal meter hitom stationen beskrifver linien en kurva och i denna hade en skena uppslitits. SD(L) 1901, nr 596, s. 4. Människor har blivit uppslitna från sina hemtrakter och känner sig rotlösa. Rig 1981, s. 35.
2) till 12: slita l. riva upp (ngt) (jfr slita upp 1); äv.: slita ut (se slita ut 2) (ngt), äv. bildl. (jfr slutet). Opslittne fårskindzfeller – 3 st. GripshR 1549. Iagh fattigh, af arbete och ålder opsletne, prästman. VDAkt. 1677, nr 362. Du uppslet sjelf ditt sår! Almqvist GMim. 3: 281 (1842). Där den jämna gräsmattan är uppsliten sticker sanden fram. Holmström LändStränd. 1: 30 (1913). särsk. i bildl. anv., dels (numera bl. tillf.) i p. pf.: uppriven, söndersliten, dels i p. pr.: upprivande, sönderslitande. Uppsliten af kampen, full af harm. Strindberg TrOtr. 2: 254 (1890). En tjuguårig ofruktbar och uppslitande kamp. VL 1895, nr 84, s. 2. I harmfullt uppsliten ton. Högberg Baggböl. 2: 43 (1911). Med tystnaden och det milda mörkret fick hennes uppslitna sinne dock en smula ro. Thorén Herre 242 (1942). Fru Nordenflychts sista år kom helt att präglas av hennes tragiska och uppslitande kärlekshistoria med en yngre man, något som eftervärlden aldrig nog kunnat göra sig lustig över. KvinnLittH 1: 61 (1981). —
(12) -SLITSA. slitsa upp (ngt); numera bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. Upslitsad jacka. MagKonst 1833, s. 90. Bastet är mycket segt och kan uppslitsas i smala trådar eller band. NF 3: 920 (1879). Det vanligaste sättet att pryda medeltida skor var uppslitsning och perforering. Jäfvert Skomod 19 (1938). —
(11 a) -SLUKA. [fsv. upsluka] sluka (ngn l. ngt) helt o. hållet; äv. (o. i sht) i oeg. l. bildl. anv., särsk. motsv. sluka, v.1 2 (b, e–j); särsk. i uttr. vara som uppslukad av jorden, vara alldeles försvunnen, vara puts väck. Ath j .. skolen .. hughna honom, på thz han icke skal vpsluken wardha vthi förmykin bedröffuilse. 2Kor. 2: 7 (NT 1526). Herren förskaffadhe en stoor fisk til at vpsluka Jona. Jona 2: 1 (”1: 17”) (Bib. 1541). Berch Hush. 347 (1747; med avs. på vinst). (Hon) wårdslösar .. allt för mycket uttalet – suddar med orden – uppslukar en del af dem. ÖgCorr. 1854, nr 8, s. 2. Omgivningen uppslukades av mörker. Moberg Rosell 246 (1932). Han var som uppslukad av jorden. Zetterström VärldHj. 149 (1942). Boken läste jag gång på gång. Blev alldeles uppslukad av den. Anderson Brev. 500 (2004). jfr allt-uppslukande. —
(1) -SLUNGA. slunga (ngn l. ngt) upp l. uppåt; numera bl. i p. pf. AJourn. 1814, nr 54, s. 1. Bland stenarne, som uppslungades (vid utbrottet) .. funnos äfven sådana, hvilka, sedan de befriats från slammet, visade sig vara af ädel art. Rydberg Varia 146 (1893).
Spoiler title
Spoiler content