publicerad: 1898
AFSLÅ a3v~slå2 (a`fslå Weste; i rimslut: ∪ —: Svart Gensv. G 1 a, G 8 b (1558); Forsius Spec. C 5 b (1620); N. Holgeri C 7 a (1632)), v. -slår, -slog, -slogo, -slagit, -slagen (se för öfr. SLÅ, v.). vbalsbst. -ELSE (†, Lind (1749, under abguss)), -ENDE, -NING (föga br. Lex. Linc. (1640, under præcisio); LAT 1866, s. 93); jfr AFSLAG, AFSLAGNING.
Etymologi
[fsv. afsla; jfr äfv. d. afslaa, mnt. o. nnt. afslan, holl. afslaan, t. abschlagen]
— jfr SLÅ AF.
Översikt
Öfversikt af betydelserna.
I. gm slående aflägsna, slå undan: 1) slå tillbaka (fiende, anfall, stöt); 2) slå ur hågen; 3) tillbakavisa, vägra, förkasta; 4) om samtalsämne: slå bort, afleda; 5) vid auktioner: slå bort; 6) bortdrifva (köld).
II. gm slående skilja, frånslå: 1) med slag lösgöra l. komma (ngt) att falla (a); afhugga, afmeja, afskära (b); afkasta (c); lösgöra, frånslå (d); afhälla (e); 2) gm strid beröfva l. fråntaga; 3) afdraga, afkorta, minska; falla i värde; 4) förlora i kraft l. smak.
III. slå i tu.
I. [jfr fsv. sla flughur af; jfr äfv. holl. vliegen afslaan] eg. slå undan; slå bort från sig, gm slående aflägsna; jfr AF II 1.
1) [fsv. afsla; jfr ä. d. afslaa, mnt. afslan, holl. vijanden afslaan, t. feinde abschlagen] (numera föga br.) gm stridande drifva bort l. från sig (en anfallande fientlig här o. d.), slå tillbaka. The Swenska .. gingo til Storms och wordo twenne reesor affslagne. Girs G. I:s hist. 147 (1630). Den som är utanföre (näml. fästningen), kan altid, när han är afslagen, igen samla sig. A. Ehrensvärd i VetAH 4: 233 (1743). (Lybeckarna) gjorde ett härjande anfall mot Seland och Skåne. Kristian afslog dem. Fryxell Ber. 3: 48 (1828). Danskarne hade .. med 46 skepp angripit Stockholm, men .. blifvit afslagne. Gyllengranat 1: 87 (1840). Fiendens afslående. Brunius Sk. k. 434 (1850). jfr: Der som fienderna blefvo afslagna utaf Östergötland. HSH 4: 203 (1567). — (†) slå, tillfoga nederlag, besegra. När nw Egil hade i otta strijdher aff slaghen warit. O. Petri Kr. 28 (c. 1540). Han .. hadhe affslaghet Kedor Laomor, och the Konungar medh honom. 1 Mos. 14: 17 (Bib. 1541; öfv. 1893: slagit). Ändoch wij (dvs. Mars o. hans folk) aff honom (dvs. Hercules) 2 gånger äre / Illa affslagne och skamfärde. Brasck Ty. kr. E 3 b (1649). Wår .. Konung .. hafwer affslagit 7000. Danske i Juthland. N. Av. 4 Sept. Part. 1657. Om Hesperien blifver frälst och Tyrannen afslagen. Ehrenadler 829 (1723).
Till denna bet. ansluta sig följ. anv.:
a) [jfr d. afslaa en storm, holl. eenen aanval, storm afslaan, t. einen angriff, sturm abschlagen] (fullt br.) om anfall, stormning o. d.: slå tillbaka, afvärja. N. Av. 7 Jan. 1656. En belägrad stad .. afslår sin fiendes anfall. Mörk Th. 2: 87 (1752). Man .. ser fiendens .. utfall med en alltid segrande styrka afslagna. Lehnberg i 1 SAH 2: 276 (1788). Bönderna i Småland afslogo Danskarnes infall. Geijer II. 2: 156 (1832). Att afslå äntringen. Gyllengranat 1: 56 (1840). Sedan han afslagit ett anfall. Cavallin Skr. 14 (1879). Klockan 7 på morgonen var första stormningen afslagen. Topelius Planet. 1: 121 (1889).
b) [jfr t. einen streich abschlagen; jfr äfv. fr. rabattre un coup] (föga br.) om stöt, hugg o. d.: afvärja, parera. Så är tå thetta streeket snart affslaget. S. Laurentii Ridd. M 2 a (1622).
2) [jfr ä. d. afslaa sit forsæt] (†) med afs. på plan l. tillämnadt företag; eg.: slå undan l. bort från sig; slå ur hågen, afstå ifrån, upphöra med, underlåta att befatta sig med, uppgifva. Haffuer sig .. icke saa thenne sach om mester knwth athuj (dvs. att vi) henne så sleth aff slaa kwnne. G. I:s reg. 3: 222 (1526). Thet twgh (dvs. krigståg) wart åffslagit som tå actat war ath företagas skulle. Därs. 7: 335 (1531). Svart G. I:s kr. 20 (1561). Ther medh wart thet affslaget medh theras Reesa. Tegel G. I:s hist. 1: 260 (1622). Fadher och Moder .. / Bidia migh den reesan affslå. N. Holgeri C 7 a (1632). Heysig-Ridderstierna i 2 Saml. 10: 87 (1681).
3) med afs. på anbud, begäran, förmaning o. d.: slå undan l. bort från sig, tillbakavisa.
a) med sakobj.
α) [jfr d. afslaa et tilbud, holl. een aanbod, geschenk, eene partij afslaan, t. eine heirat abschlagen] om anbud l. ngt, som erbjudes l. föreslås ngn: vägra att mottaga l. antaga l. gå in på; tillbakavisa, afvisa; afböja. RA 1: 472 (1546). Han, som .. afslagit en Krona. Mörk Ad. 2: 83 (1744). Hon (har) redan afslagit flera betydande partier. Kexél 1: 290 (1790). Han afslog mitt anbud. Rosenstein 3: 237 (c. 1790). Författaren (kunde) af en så kär hand ej afslå en så vacker gåfva. Franzén Skald. 1: Föret. 2 (1824). Efter att hafva afslagit finansportföljen. De Geer Minnen 2: 127 (1892). — (mindre br.) (Han) skall .. hafva afslagit samma gifftermål. L. Petri Kr. 47 (1559). Österling Ter. 3: 259 (1708). — (föga br.) med att o. inf.: vägra (att göra ngt). Kunde wij icke neke eller affslå, att besökie sådant wenligit möte. G. I:s reg. 14: 210 (1542).
β) (†) om loford, förmaningar o. d.: tillbakavisa, afböja, skjuta ifrån sig. Man tackar .. och med höflighet afslår det beröm som en tillägges. Biurman 42 (1729). Hon .. afslår alt hans smicker. Mörk Th. 1: 15 (1749); jfr α. Uppenbare syndare, som .. afslå alla förmaningar. Bælter Cerem. 884 (1762).
γ) om ngt, som föreslås l. förelägges en beslutande församling till antagande: låta falla, förkasta. At thet icke affslaas om lagboken, at hon ju forbætras som forra war belewat. G. I:s reg. 1: 260 (1524). Vinner Nej, afslås Betänckandet. Tilas i HSH 16: 371 (1769). En regeringsform, som han .. öfverlemnade .. till enkelt antagande eller afslående. Trolle-Wachtmeister 1: 204 (1809). Pitts bill blef afslagen med 222 röster mot 214. Svedelius Statsr. ansv. 132 (1856). Riksdagsordn. 1866, § 63. Att afslå det hvilande representationsförslaget. De Geer Minnen 2: 1 (1892). Spannmålstullar .. afslogos. Därs. 1: 273. — (†) En Myndig Man upsteg (på tinget) och sade sig ingen giltig orsak se, hvarföre man borde afslå Christendomen. Dalin Hist. 1: 517 (1747).
δ) [jfr d. afslaa en begjæring, holl. een aanzoek, eisch, eene bede afslaan, t. eine bitte abschlagen]
α') om en begäran, ansökan o. d.: vägra att uppfylla l. fullgöra l. hörsamma l. bifalla, icke bevilja. En ansökan, som Kungl. Maj:t ”icke funnit skäl att bifalla”, är därigenom afslagen. RA 1: 445 (1545). De ansökningar, som .. giöras om skatteköp, böra .. afslås. 2 RARP 2: 118 (1723). Nordberg 2: 184 (1740). (Han) afslog .. en torftig enkas böneskrift om ett ringa understöd. Leopold 6: 197 (1786). Afslån ej alldeles min bön! Tegnér 3: 259 (1825). En begäran .. kan efter omständigheterna bifallas eller afslås. Svedelius Statsr. ansv. 501 (1856). — (numera föga br.) med indirekt obj. HSH 4: 186 (1567). Du deras bön dem afslår med förakt. Adlerbeth Poët. 2: 122 (1798, 1803).
β') (numera mindre br.) om ngt, som begäres l. fordras: icke tillåta l. medgifva l. bevilja, förvägra (ngn ngt l. ngn att göra ngt). Effter menniskio hielp är oss all affslaghen. Förspr. t. Vish. (Bib. 1541). Tå .. nu Kon. Oloff .. begiäradhe uth sin trolåfvadhe Jungfru blef thet honom afslagit. L. Petri Kr. 56 (1559). Stillestånd .. bleff them aff slaget. Schroderus J. M. kr. 127 (1620). Kunde .. jag intet afslå honom denna .. tiensten. Ehren-Adler 606 (1723). Längtade de, at höra Konungen sjelf, hvilket Han dem aldrig afslog. Celsius G. I:s hist. 784 (1753, 1792). Denna lindring (i straffet) blef honom .. afslagen. Adlerbeth Ant. 2: 9 (c. 1815). jfr: En lifdömd mördare, för hvilken till och med konung Oskar I afslagit nåd. De Geer Minnen 1: 140 (1892). — (föga br.) med att o. inf.: vägra. Senaten afslog, at utlösa fångarne. Dalin Mont. 31 (1755).
ε) (†) om förhoppning: vägra, beröfva. Therföre affslår Herren them alt hop och bönhörelse. Rothovius 4 Pred. H 7 b (1645). Humbla 169 (1740).
ζ) (†) om fara: rygga för, undandraga sig, sky. Jag afslår (refuse) ingen fara. Ehrenadler 384 (1723). Lallerstedt Dygdel. 12 (1739, 1746). jfr Ekblad (1764, under defugere).
b) [jfr holl. iemand, die om iets verzoekt, afslaan] (föga br.) med personobj. o. utan sakobj.: med vägran att bifalla (ngns) fordran l. bön o. d. afvisa (ngn). At hon (dvs. den bedjande) intet haffuer låtit sigh så snart affslåås. S. Laurentii Ridd. D 4 a (1622); jfr 1. Nyss fordrade Conti i Kejsarns / Namn Stettin. Jag afslog honom: skulle jag icke / Afslå dig, en främmande magt? Franzén Skald. 7: 166 (1820). — särsk.: [jfr holl. eenen minnaar afslaan] ge afslag l. ”korgen” åt (friare). Knöppel Manns-schol. 54 (1741). För hans skull afslog jag en man. Franzén Skald. 1: 181 (1810, 1824). Systern .. tänkte afslå båda friarne. Bremer Nina 99 (1835). Topelius Planet. 3: 41 (1889).
c) utan obj.: ge afslag. Att .. genom sjelfva sättet att afslå, vara förbindlig. Wallin Vitt. 2: 312 (1811); jfr a δ. Jag erbjöd mig att efterskänka min fordran ..(;) han afslog då på ett tämligen högmodigt sätt. Edgren Kamp. f. lyck. 65 (1887); jfr a α.
4) [jfr fsv. sla af] (föga br.) om samtalsämne o. d.: slå bort. Afslå något med skämt. Lindfors (1815). Kolaren sökte att afslå den smärtsamma frågan med ett flatskratt. C. A. Wetterbergh enl. Kindblad (1867). Hon afslog med skämt alla hans öfvertalningsförsök. M. S. Schwartz enl. Dens. — (numera knappast br.) gifva annan vändning åt (samtal). Afslå en diskurs: sermonem alio deducere. Lindfors (1815).
5) (bl. i Finl.) vid auktioner, med afs. på auktionistens klubbslag: gm att låta klubban falla vid (ngns) bud tillerkänna (ngt åt ngn); slå bort (ngt åt ngn). A(fslå) en sak åt ngn (på auktion). Sv.-fin. lagt. (1883).
6) (†) bortdrifva l. aflägsna (köld o. d.). Löwenhielm Præs. i VetA 1751, s. 41. Hvetemiöl, som litet stått för elden, at fuktigheten blifvit afslagen. Warg 530 (1755). När det (dvs. ett vattenfylldt kar) stådt et halft dygn i Husvarman, är kiölden afslagen. Carleson 355 (1756). — jfr KYLSLAGEN, SLÅ AF (kölden).
Anm. till 6. Möjl. står afslagen i ofvan anf. språkprof i samband med sådana uttr. som: kölden slår af, dvs. gifver efter, aftager, minskas [jfr t. die kälte schlägt ab; jfr äfv. uttr.: kölden slår sig med samma bet.]. Mom. vore då att föra under II o. närmast att sammanställa med II 4.
1) med konkret l. materiell bet., om föremål, som utgör del af annat l. sitter fast vid annat föremål, så att det med detta bildar (l. ter sig ss.) en enhet: gm slående lösgöra l. frånskilja.
a) [jfr holl. een stuk van zijn rotting afslaan, bladeren door den wind afgeslagen, t. zweige vom baume abschlagen] (-slå har bet. gifva ett slag, t. ex. med handen, en käpp osv., l. afser ett knackande l. hamrande osv.) Förhäriat såsom een Eek och Lind, som än nu haffua bolen, ändoch theras löff affslaghen warda. Es. 6: 13 (Bib. 1541). (Tarquinius) sägs .. hafwa medh en Käpp affslaghit the högste Walmoghehufwuden. Schroderus Liv. 45 (1626); jfr b α. Drufvorne blefvo mäst afslagne af et svårt hagel. Björnståhl 1: 146 (1770). Plåtarna (hafva) betäckt sig med en skorpa spansk gröna, som afslås med en hammare. Berzelius Kemi 2: 444 (1812, 1822). Midt i grottan stötte jag på kantiga stenar, som jag afslog. Det var .. kalksinter. Nilsson Dagb. 170 (1816, 1879); jfr β. A(battre) des noix, afslå nötter. Dalin Fr.-sv. lex. (1842). Thomander Skr. 1: 215 (1842). Detta ingöt (kan) utan svårighet afslås från röret. Tekn. tidn. 1871, s. 187. Öfre delen af lampglaset var afslaget (dvs. -slagen). SD (L) 1894, nr 335, s. 16. — särsk.
α) närmande sig I. [jfr t. einem den hut vom kopfe abschlagen, holl. iemand den hoed afslaan] I trängseln fick han sin hatt afslagen. G. Thomée enl. Kindblad (1867).
β) (mindre br.) på grund af objektsväxling: stympa. (Kröpelins) lijksteen, något afslagen, .. finnes (ännu) på Kyrkiogården. Peringskiöld M. Upl. 84 (1710).
b) [fsv. afsla] (-slå afser ett huggande l. skärande)
α) [jfr d. afslaa ens hoved] (numera mindre br.) med afs. på halshuggning: afhugga. The Danske monde hans huffuud affslå. Svart Gensv. G 1 a (1558). (Konungarna i Aschanti pläga) blott för tidsfördrif skull afslå sina slafvars hufvuden. Palmblad Geogr. 218 (1835, 1851). Bödeln .. afslog hans hufvud med ett enda hugg af sitt svärd. F. Bremer enl. Kindblad (1867). — (†) [jfr holl. iemand het hoofd afslaan, t. dem missetäter das haupt abschlagen] med indirekt obj.: gm hugg beröfva (ngn hufvudet). Them en Tartare hafwer Hufwudet affslagit. N. Av. 3 Sept. Rel. 1658. Celsius E. XIV:s hist. 266 (1774). Sedan blef honom hans hufvud med svärd afslaget. Fryxell Ber. 2: 77 (1826).
β) [jfr d. afslaa græs] (mindre br.) om gräs o. d.: afmeja, slå. Nu är tijdh til at vpstå, / .. Ogräset medh flijt affslå. Forsius Spec. C 5 b (1620). Liarne, med hvilka gräset afslogs. Linné Sk. 343 (1751). Äng-kaflen .. kan afslås två til tre gångor årligen. Fischerström 1: 83 (1779). Då gräset är afslaget, utbredes det. Lundequist 174 (1840). Juhlin-Dannfelt 244 (1886). — på grund af objektsväxling [jfr d. afslaa en eng]: gm mejande beröfva (äng o. d.) därå växande gröda, slå. Lex. Linc. (1640, under tondeo). Ängarne voro afslagne. Linné Öl. 158 (1745). Sådane Ängar .. böra .. icke mer än tvänne gånger om året afslås. Retzius Fl. oec. 42 (1806). Lundequist 353 (1840, 1855). — jfr: Innan (skörde-)machinen sättes i gång, afslås rundt omkring fältet med lie en skår. Arrhenius Jordbr. 2: 22 (1862).
γ) tekn. eg.: medelst huggande l. skärande redskap bortskaffa (ojämnheter o. d.) från ett föremål; gm objektsväxling: medelst huggande l. skärande redskap jämna (ngt) l. förläna afsedd form åt (ngt).
α') (nästan †) timmerm. afskräda. Stockarne afslås ej, utan läggas runde i väggen. Ödmann Beskr. om Kamt. 57 (1787). Då muren är upförd till full höjd .. afslås den .. på sin öfre plan med tälg-yxa efter snöre. A. Adlersparre i LBÄ 36—38: 96 (1800).
β') [efter t. pelzwerk abschlagen] (numera knappast br.) buntm. i sht om borttagandet af ojämnheter, som uppstå vid sammansyendet af flere skinn. Afslå: afskära et stycke af et skinn. Deleen (1836, under abschlagen).
c) [jfr d. slaa en rytter af] (-slå afser ett försättande i hastig rörelse, ett kastande) om häst o. d.: kasta af (sin ryttare). Ab equis excuti Bliffua affslagen. Lex. Linc. (1640). (Hästen) samtycker .. att ryttarn strax uppsitter när han blifvit afslagen. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 3 (1836). Den ystra hästen hade snart afslagit sin .. ryttare. M. S. Schwartz enl. Kindblad (1867). Melander I läger 120 (1887).
d) [jfr holl. de zeilen afslaan, t. die segel abschlagen] (-slå afser ett försättande i hastig rörelse l. ett ryckande i ngt) med en snabb rörelse lösgöra (ngt) från det föremål, hvarvid (det) varit fäst. Afslå en rem (näml. från remskifvan). När .. (arbetaren) skulle pålägga eller afslå en dylik rem. Meddel. fr. civildep. 19: 7 (1895). — särsk. sjöt. lossa o. borttaga (talja, tåg, segel o. d.) från (dess) plats l. från det, hvarmed (den l. det) blifvit angjord(t); frånslå. Tallrepen uppborgas för godt, hvarefter tacklen afslås. Boström Tackl. 34 (1837). jfr: Désenverguer .. Afslå seglen ifrån rårna. Deleen (1814).
e) [jfr d. slaa vandet af] (-slå afser ett hällande) slå bort l. gm uthällande aflägsna (en vätska o. d.) från ett kärl l. från ett ämne, som (den) omgifver l. öfver hvilket (den) befinner sig; slå ut, afhälla. I. Erici 1: 70 (c. 1640). Spadet afslås. Underr. om jordpäron 4 a (1749). Derefter låter man (vid guldvaskningen) den finare sanden sätta sig, och afslår vatnet. Ödmann M. Park 300 (1800). — (mindre br.) från ett kärl hälla (vätska i annat kärl). Lindfors (1815). Sedan lösningen fått stå ett par timmar, afslår man något deraf i ett annat kärl. Berzelius enl. Kindblad (1867).
2) gm strid beröfva l. fråntaga (ngn ngt).
a) [fsv. afsla; jfr ä. d. hand affslaaer dem mange folck, mnt. eneme vel volkes afslan] (†) beröfva (en fältherre l. en armé osv. manskap) gm att slå, dvs. nedgöra l. döda (det). Minutius (hade) .. affslaghit fienden til nije tusende man: The andre wordo vppå flychten slagne. Schroderus Liv. 531 (1626). The .. affslogho honom alt hans Krigzfolck. L. P. Gothus Mon. turb. 70 (1629). jfr: 30. aff the wåre (hafva) gådt lööse vppå 120. Muscowitar, affslagit för them 60. Man. N. Av. 21 Aug. Extr. 1656. jfr äfv.: (Han) höllt .. då fejdetiden inföll .. 100 (ryttare), och då några blefvo afslagne fyllte han åter talet. M. Leijonhufvud i HSH 4: 230 (c. 1570).
b) [jfr ä. t. das wir dem teufel viel leute abschlagen. Luther] (†) gm strid fråntaga (ngn ngt) l. eröfra (ngt) från (ngn). Ther är the hieltars sköld affslaghen. 2 Sam. 1: 21 (Bib. 1541; Luther: daselbst ist den helden ihr schild abgeschlagen). (Kristus har) genom sin vpståndelses och himmelfärdz segher .. oss dieffuulen affslaghit. Balck Cat. B b 4 b (1596).
3) [fsv. afsla; jfr ä. d. afslaa, mnt. afslan, holl. afslaan; jfr äfv. fr. rabattre] med afs. på afdrag l. minskning i belopp l. värde o. d.
a) (numera föga br.) afdraga (ngt af l. från en summa), minska en summa l. en prestation l. en skyldighet o. d. med (ngt). Haffue wii .. åffslagit XX mark åff then Summa. G. I:s reg. 7: 268 (1531). Alle Embetzmän (dvs. handtverkare) .. skole .. til then tridie Penningh, affslå och affkortte, för theras gärningz eller arbetes löhn. Tegel G. I:s hist. 2: 269 (1622). Af allehande sorter Gullmynt är sedh at afslå till 1. Duis, eller 2. As, i wichten. Stiernhielm Arch. H 2 a (1644); jfr 1 a. På Brädtaken (är) föga at afpruta, men på Takstenen .. kunna säkert 90 Dal. afslås. Wäsström Præs. i VetA 1774, s. 9. För dem, hvilka innehafva öfver Femtio Actier, varda rösterne .. nedsatte och upkommande bråk afslagne. Reglor f. Trollhätt. 13 Dec. 1793, s. A 3 a. Afslå .. på priset. Lindfors (1815). — jfr: Man säger icke han afslog ett öre, utan han slog af ett öre. SAOB (1870). — (†) Skal .. så mykit åffslådz j for(skreff)ne .. summe. G. I:s reg. 4: 317 (1527). Aff idhart arbete skal intit aff slåsz. 2 Mos. 5: 11 (Bib. 1541; öfv. 1893: i edert arbete skall intet afdrag göras). Så frampth de 2 årlige hester motte bliffue affslagne igen. H. Bielke i HSH 7: 58 (1593).
b) (nästan †) minska, nedsätta, afkorta, reducera (ngt). Alle embetzmän (dvs. handtverkare) .. skole her effter förkortte och affslå theris gerningzlön (dvs. arbetslön). Stiernman Com. 1: 230 (1573). Man .. (hade) afslagit summan ifrån sjutio till tretio tunnor gull. Hallenberg Hist. 3: 467 (1793). Det är afslagit till hälften. Weste 2: 751 (1807). jfr: Ther fore wort thet arbetet affslaghit och affkortat. O. Petri 1 Post. Föret. (1528; om öfvers. af Luthers postilla). — särsk.: minska värdet af l. sänka kursen på (varor l. mynt). Effter som thet theras fordel kan båta, så vpsättia the (dvs. köpmännen) och affslå Myntet. Fosz 469 (1621). Spanmålen blefwe vthi lägre werde affslagen. Schroderus Liv. 80 (1626). Althenstund Kong Christierns Klippingar woro i Danmarck affslagne, .. Ty wardt och Klippinge Myntet i Swerige affslagit. Girs G. I:s hist. 46 (1630). Myntetecknen och Myntesedlarne .. afslogos .. til hälften. Clason Præs. i VetA 1769, s. 18. jfr: På dett kopparens prijs icke må afslåås och vilescere. Oxenst. brefv. 1: 299 (1625).
c) [jfr holl. het vleesch is afgeslagen, t. die ware ist im preise abgeschlagen] (†) intr.: sjunka l. falla i värde, få lägre kurs. Effter thet pertzelerne icke äre årligen uthi lika pris och värde, uthan under tiden afslå och under tiden upstige igen. RA 2: 74 (1562). Att wij icke see kunne thett Kopparen här effter mera stortt afslå kan. HSH 32: 130 (1634). Forsius Min. 102 (1643). — bildl., om hopp: slå fel, gäckas. Såsom och Drotningennes hopp affslår (the hopeninge sleit aff). Fosz 208 (1621); jfr I 3 a ε.
4) [jfr t. der wein schlägt ab] om musserande viner, maltdrycker o. d.: (gm kolsyrans bortgående) förlora sin smak l. kraft; bl. i p. pf.: dufven. Humbla 384 (1740). Om dricka får stå i öppet kärl, blir det snart afslaget. Kindblad (1867). Björkman (1889). — jfr SLÅ AF SIG.
III. gm slag o. d. afbryta, slå i tu; jfr AF II 3 a γ. Schenberg (1739). Afslagen käpp. Sahlstedt (1773). Ett skrot hade träffat gaffelnocken och afslagit tåget hvaraf den hölls uppe. Runeberg 4: 180 (1833, 1858). Afslagna lemmar(,) rupta, fracta membra. Cavallin (1875). Ernst .. råkade .. vid kälkbacksåkning .. få ena benet afslaget. SD (L) 1894, nr 51, s. 9.
Anm. I bet. II 1 a, c, e, II 3 a o. III användes (utom i part.) hellre l. nästan uteslutande SLÅ AF.
Spoiler title
Spoiler content