AFSTICKARE a3v~stik2are, (om person:) m.||ig., (om sak:) r. l. m.; best. -en, hvard. äfv. -n; pl. =.
I. eg.: person l. föremål, som afsticker. — särsk. [efter t. abstecher] tekn. skifva med runda tappar, med hvilken bommen på en väfstol omvrides samt hålles fast o. stadig. Deleen (1836, under abstecher). N. W. Almroth enl. Kindblad (1867).
II. [jfr t. abstechen i bet.: vika åt sidan, holl. afsteken i bet.: begifva sig bort; jfr äfv. AFSTICKA II 1 samt STICKA (v.1) AF]
a) (mindre br.) utlöpare; utgrening, sidogren. Spur .. afstickare (från en bergskedja). A. Z. Collin i Eng.-sv. ordb. (1875). — [jfr d. afstikker] tekn. På åtskilliga fartyg finnes en afstickare från kallvattensröret. Frykholm 140 (1881, 1890).
b) [efter t. einen abstecher machen, hvilket utgör en efterbildning af nnt. enen afstäker maken; jfr d. göre en afstikker] (ny bet.) afvikelse l. utflykt åt sidan från den egentliga l. föresatta vägen; vanl. i förb. göra en afstickare. För en sydsvensk, som vill besöka mellersta och norra Sverige, är en afstickare till Visby mycket att förorda. Våra ämbetsmän .. göra innan de gå upp till departementet, små afstickare till vattenbutiken i Karl XIII:s torg. Levertin Småmynt 135 (1883). Ill. Sv. 2: 230 (1886). (G. III) hade (under hemresan från Aachen) velat från Wismar göra en afstickare till Reval. Odhner i 3 SAH 9: 186 (1895). jfr: Knekten .. gick post på vallen .., när han icke .. tog en afstickare ned till det tomma häktet. Rydberg Vap. 275 (1891). — bildl.: afvikelse från ämnet, digression. Nyblom Hum. 38 (1874, 1883). — jfr AFSTICK 3.
