AFSVÄNGA a3v~sväŋ2a, v. -er, -de, -t, -d. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) (knappast br. utom ss. mil. o. ridk.) intr.
a) [jfr t. abschwenken] (föga br. utom i vbalsbst. -NING) mil. om truppafdelning: göra en svängning åt sidan. (Rytteriets) afsvängning till flank .. och .. insvängning till front. Hazelius Förel. 251 (1839). — (†) refl. Innan Bataillonerne sig til marche afsvänga. Regl. f. inf. 1751, s. 406.
b) (föga br.) ridk. svinga l. svänga sig af hästen. Upp- och afsvängning .. eller hur ryttarn lätt och gesvindt kan springa på och af hästen. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 98 (1836).
2) (knappast br.) tr.: gm en hastig svängande rörelse vålla, att (ngt) afskiljes l. faller af. Wikforss (1804, under abschwingung). De åkte på karusellen, och den starka farten a(fsvä)ngde hatten af honom. Dalin (1850).
