SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AFTONRODNAD af3ton~rå2dnad, äfv. ~rod2- l. (hvard.) ~ron2- (a`ftonrodnad Weste), r. l. m. (f. Möller (1790), Weste (1807), Almqvist (1842) m. fl.); best. -en l. (i sht poet. o. hvard.) -rodnan (Creutz 57 (c. 1760), Stagnelius 1: 53 (1813?), Tegnér 1: 55 (1825) m. fl. ställen, Runeberg 2: 24 (1848), Wirsén Sång. o. bild. 213 (1884) osv.; -ronnan Hasselquist 614 (1751); de äldsta ex. kunna äfv. föras till -RODNA, o. af de öfriga torde åtskilliga bero på fortlefvandet af poetisk tradition); pl. -er.
Etymologi
[jfr d. aftenrøde, t. abendröte; se för öfr. RODNAD]
rodnad, som visar sig på himmelen vid solnedgången. Aftonronnan. Hasselquist 614 (1751); jfr AFTONRODNA. Aftonrodnad. Möller (1790). Aftonrodnans purpur. Tegnér 1: 112 (1825). Aftonrodnan körer opp och rullar / med rosenröda hjul kring himlens bryn. Dens. 1: 136. En skön aftonrodnad efter den nedgångna solen. Grubbe i SAH 14: 30 (1830). På kinden brann en högre färg, än aftonrodnan skänkte. Runeberg 2: 44 (1848). Aftonrodnaden spred sitt röda sken öfver Judeens berg och dalar. Beskow Resem. 189 (1861, 1881). Rubenson i NF (1875). — bildl. (Ett) skimmer af den flyende medeltidens aftonrodnad. Claëson 2: 360 (1857).
Spoiler title
Spoiler content