AFTOPPA a3v~top2a, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
I. om borttagande af topp.
1) beröfva (ngt dess) topp l. toppar; i sht om afskärandet l. afhuggandet af toppar på träd o. andra växter; toppa, topphugga. (Melon-)plantorne böra aftoppas. Lundberg Träg. 55 (1754, 1780). Stammarne (uppskrädas) så snart de blifvit fällda och aftoppade. Stål 1: 22 (1834). Hvetets aftoppning. Arrhenius Jordbr. 2: 62 (1862). jfr: Denna gröna, nu något aftoppade vall. Laurén 355 (1877).
2) borttaga (det öfversta af ngt; i sht topparna af träd o. andra växter). Hvad Rören .. angår, så måste aktas (dvs. iakttagas), at deras bårst eller Fröhus väl aftoppas, innan de til tak utläggas. Wäsström Præs. i VetA 1774, s. 11. Då (melon-)plantorna visa deras (dvs. sitt) femte blad och toppstängel framskjuter, aftoppas densamma. Lundström Trädg. 38 (1831, 1852). — bildl. Det högsta i menniskoslägtets inbördes ställning har blifvit aftoppadt. Törneros Bref 2: 156 (1827).
II. gifva (vederbörlig) toppform åt (ngt); förse med topp. Om (halmstacken) .. är .. väl lagd och väl aftoppad. Lundequist 241 (1855).
