SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AFUNDSJUKA a3vund~ʃɯ2ka l. 31~, hvard. äfv. a3vun~ (a`fundsjuka Weste), r. l. f.; best. -an; pl. (mindre br.) -or (Sturzen-Becker 2: 217 (1861); Samtiden 1872, s. 350; Därs. 1874, s. 802).
Etymologi
[jfr isl. ǫfund(ar)sýki, nor. ovundsykja, d. avindsyge; jfr äfv. t. neidsucht, eifersucht]
(eg.: sjuklig l. plågande) afund l. afundsamhet. Grubb 675 (1665). Afvundsjuka öfver, att andra må hafva något vackert. Eneman 2: 56 (1712). Afvundsjukan emot medborgare. G. F. Gyllenborg Vitt. 2: 26 (1773, 1795). Afundsjukan är icke blott en plågsam, utan äfven en nedrig känsla. Tegnér 3: 272 (1826). Gamla misstroenden och afundsjukor. Samtiden 1874, s. 802. Den kungliga (dvs. liksom en statsinstitution utgörande) svenska afundsjukan. Beckman Amer. 1: 147 (1883). — i personifikation. Hagberg Shaksp. 12: 47 (1851).
Spoiler title
Spoiler content