[jfr isl. ǫfund(ar)sýki, nor. ovundsykja, d. avindsyge; jfr äfv. t. neidsucht, eifersucht]
(eg.: sjuklig l. plågande) afund l. afundsamhet. Grubb 675(1665). Afvundsjuka öfver, att andra må hafva något vackert. Eneman 2: 56(1712). Afvundsjukan emot medborgare. G. F. Gyllenborg Vitt. 2: 26(1773, 1795). Afundsjukan är icke blott en plågsam, utan äfven en nedrig känsla. Tegnér 3: 272(1826). Gamla misstroenden och afundsjukor. Samtiden 1874, s. 802. Den kungliga (dvs. liksom en statsinstitution utgörande) svenska afundsjukan. Beckman Amer. 1: 147(1883). — i personifikation. Hagberg Shaksp. 12: 47(1851).
