ALIKVOT (om uttal se föreg.), r. l. m.; best. -en; pl. -er.
1) (numera föga br.) mat. del, som vid division går jämt upp i det hela; jämn del. Björkegren (1784; se under ALIKVANT, sbst.). Så .. äro 3, 6 .. aliqvoter till 42. Nissen i NF (1875). — särsk. om tal, som går jämt upp i en divisor. Zweigbergk 39 (1839, 1861). — jfr föreg.
2) (mindre br.) mus. = ALIKVOT-TON. Man hörer, tillika med hvarje tydligt och rent klingande grundton, äfven en viss följd af högre toner, hvilka .. kallas .. (stamtonens) aliqvoter. A. Mankell Mus. hist. 1: 220 (1864).
Ssgr: (2) ALIKVOT-PIANO103~020, äfv. 300~. I Blüthners aliqvotpiano medklinga särskilda strängar i harmoniska öfvertoner. A. Lindgren i NF 12: 1242 (1888). —
(1) -TON~2. mus. ton, som uppstår (jämte grundtonen) därigenom, att en ljudande kropp medelst noder uppdelas i (två l. flere) jämnstora delar, o. hvars svängningstal därför förhåller sig till grundtonens ss. ngt helt tal förhåller sig till 1; partialton, harmonisk l. medljudande ton, biton, öfverton. Konv.-lex. (1856). Höijer Mus.-lex. (1864). Rubenson i NF (1875).
