SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ALKORAN al1kωra4n, äfv. -ko- (alkora´n Weste), r. l. m.; best. =, l. (eg. tautologiskt; föga br.) -en (Schroderus Osiander 2: 216 (1635), LBÄ 32: 25 (1799)).
Etymologi
[jfr d. o. t. alkoran, fr. alcoran, af arab. al-qorān, uppläsningen, förkunnelsen]
(mindre br.) mohammedanernas religionsurkund, koran(en). Rudbeckius Kon. reg. 265 (1616). Alcoran befaller alla Musul-männer förfölja de Christna. Nordberg 2: 366 (1740). Brinkman i SAH 13: 129 (1828). NF (1875). jfr: Hvad Bibeln är för judarna och de kristna, är .. Koran (Al koran ..) för muhamedanerna. Ahnfelt Verldslit. 1: 76 (1875). — i bild. En psalm ur Bacchi Alkoran. Bellman 2: 209 (1783).
Spoiler title