SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
ALKOV alkå4v (alco´v .. o som å. Weste), r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(alcove ∪ — ∪ Spegel Tilsl. par. 135 (1705))
Etymologi
[jfr d. alkove, t. alkoven, äfv. alkov, alkove, af fr. alcove, spanska alcoba, portug. alcova, alcoba, arab. al-qobba, hvalfvet, det hvälfda gemaket]
(eg.: hvälfd) till sängplats afsedd fördjupning i väggen l. afdelning utmed väggen af ett rum; sängnisch; mindre rum utan fönster, utmynnande i ett större, med fönster försedt rum. Möller (1745, under alcove). Sängkammare med Alcove. DA 1793, nr 142, s. 3. Din alkof, dess siden och dess qvalm. Franzén Skald. 1: 243 (1797, 1824). (Circe) satt der / I en alcov på en lysande thron. Adlerbeth Ov. 367 (1818). Stål 2: 20 (1834). I mitt rum (i Sevilla) hade jag min bädd i en temligen mörk alkov. Lundgren 1: 294 (1850, 1874). Alkover .., garderober .. (osv.), som ej genom fönster kunna vädras, måste förses med luftkanaler. AHB 83: 40 (1873). Snoilsky 2: 30 (1881). — oeg. o. bildl. Sätherberg Dikter 2: 28 (1844, 1863). Grottan slöt dem (dvs. de älskande) tyst i sin alkov. Hagberg Shaksp. 8: 31 (1849). — (†) dörr l. vägg, som afstänger en alkov. Fast ingen pavillon (dvs. paulun, sängomhänge) war ther (dvs. i Paradiset) i taket hängd, / Eij heller theras (dvs. Adams o. Evas) säng, medh dyr alcove stängd. Spegel Tilsl. par. 135 (1705).
Ssgr: ALKOV-RUM03~2. —
-SÄNG~2. T. Vide i Läsn. f. folket 1884, s. 135.
Spoiler title
Spoiler content