publicerad: 1898
ALLA al3a2 (sbst.1) l. ALA a3la2, f. l. r.; best. -an; pl. -or ((†) -er Stiernman Com. 2: 127 (1638), 4: 740 (1687), P. E. Gadd Intr. i VetA 1761, s. 33). (alla Juslenius (1745), Källström 152 (1850, 1861), Collan Kalev. 1: 156 (1864), Nordenskiöld 1: 120 (1880), H. Samzelius i Turistfören. årsskr. 1892, s. 118, H. Bergroth i Tidskr. ped. fören. 1895, s. 124 m. fl. — ala Stiernman Com. 1: 817 (1622), A. Modeer i VetAH 28: 287 (1767), Nordenskiöld 2: 46 (1881) m. fl.)
ngn gg äfv. ALLE al3e2, sbst.1, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(alle L. Kolmodin i Visby lärov. progr. 1871, s. 15, Säve Hafv. sag. 25 (1880); jfr O. Magni Hist. de gent. sept. 19: 46 (c. 1520, 1555), Linné Öl. 66 (1745); se för öfr. nedan under 2)
Etymologi
[motsvarande l. nära besläktade former finnas spridda öfver en stor del af det nord. språkområdet; jfr af former med långt l: sv. dial. all, m. l. f. (Finl.), oll (Söderm. enl. Kinberg hos Sundevall Sv. fogl. 1524 (1886)), nor. hav-old, motsv. ett isl. *allr, m., o. *ǫll, f.; sv. dial. alla, f., allo, f. (Finl.), motsv. ett isl. *alla; nor. hav-ella, nyisl. hav-ellda (enl. Worm Museum W. 302 (1655); en form, hvaraf lat. namnet Harelda sannol. gm felläsning uppkommit), motsv. ett urgerm. *alliōn; sv. dial. alle, m. (Gotl.), motsv. ett isl. *alli; jfr vidare fin. lånordet alli; af former med kort l: AL, sbst.2 (se d. o.) o. ALER, sv. dial. al, m. (Finl.), ala, f. (S. Möre), ALFÖRRÄDARE, ALGUBBE, ALKÄRRING. — Namnet, som är af hög ålder, har sannol. ytterst sitt ursprung från fågelns läte; jfr S. Ödmann i VetANH 4: 322 (1783; se under ALFÅGEL), Källström 152 (1850, 1861), Tamm Etym. ordb.; jfr äfv. ALLA, v., anm. under ALIKA samt ALKA; möjl. ingår också samma stam i ALBROK, ALBRÄKT, ALFIT. Samtliga här anförda fågelnamn (utom ALIKA) beteckna vattenfåglar. Med afs. på härledningen se för öfr. E. Lidén i Arkiv 13: 30 följ.]
1) (mindre br. utom i Finl.) alfågel (se d. o.); se för öfr. anm. 1:o. Stiernman Com. 1: 817 (1622). 8 Åhrtor eller Ahler. Därs. 2: 127 (1638); jfr anm. 2:o. Af (finska) Sjö-foglar äro Aller, anas acuta(,) .. mycket fiskfrätande; de dyka ofta efter Sill och Strömming P. E. Gadd Intr. i VetA 1761, s. 33. Smärt är allan uppå hafvet. Collan Kalev. 1: 156 (1864). Allorna .. ala vid isranden. Ahrenberg Hihul. 175 (1889). ”Allor” (alfåglar). H. Samzelius i Turistfören. årsskr. 1892, s. 118. H. Bergroth i Tidskr. ped. fören. 1895, s. 124. — jfr AL, sbst.2
Anm. 1:o På grund af språkprofvet från 1638 synes det möjligt, att ordet i ä. tid användts äfv. för att beteckna årtan, Anas querquedula. — 2:o Hos Linné Fauna 45 (1746, 1761), Sahlstedt (1773), Weste (1807) o. Almqvist (1842) förekommer i bet. alfågel, stjärtand ett ord aler, hvilket af lexikograferna betecknas ss. m. samt af Weste angifves hafva uttalet a´ler, af Almqvist àlär. Sannol. är dock detta ord eg. en pluralform (till AL, sbst.2, l. ALA, sbst.1), hvilken oriktigt uppfattats ss. sg.; jfr: Åhrtor eller Ahler. Stiernman Com. 2: 127 (1638) (se ofvan). Ett sådant missförstånd har säkert egt rum i fråga om den hos Fischerström 1: 27 (1779) förek. formen aller. F. har nämligen i sin framställning följt P. E. Gadd Intr. i VetA 1761, s. 33 (se ofvan), där aller tydligen är pl. till ALLA, sbst.1, l. till ngn af under detta ord behandlade former.
2) (numera föga br.) endast i formen alle: alkekung. Alle .. Greenland dove. Deleen (1829). Der kleine A(lk), alk, alle, A(lca) alle. Dens. (1836).
Anm. 1:o På ordets anv. om alkekungen beror äfv. det lat. namnet på denna fågel Mergulus alle, hvilket härrör från Linné. — 2:o Möjl. har alle äfv. brukats ss. namn på grisslan, Uria grylle. jfr: Alle, en Siöfogel stor och svart som en korp, sades här (dvs. på Öland) finnas, som torde vara den samma med Gotlands Grylle (dvs. grisslan). Linné Öl. 66 (1745).
-VALS(EN)3~2. Allvalsen, efter alfogelns läte komponerad af en gotländsk spelman. Strindberg Sv. folket 1: 257 (1882). Hollgren Fågl. språk 37 (1884). — Se för öfr. ALFÅGEL, ALFÖRRÄDARE, ALGUBBE, ALKÄRRING.
Spoiler title
Spoiler content