ALLOKUTION al1ωkɯtʃω4n, äfv. al1å- l. al1o-, l. -utʃ- l. -ɯʃ- l. -uʃ-, l. 0104, r. (f. Rydqvist); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. fr. allocution, af lat. allocutio, af alloqui, tilltala; jfr LOKUTION]
(officiell) hänvändning till ngn viss l. ngra vissa bland de närvarande. Pfeiffer (1837). Den svassande allokution, hvarmed promotionsskalden .. slutar sitt festpoem. Lagus Kellgren 79 (1884). — särsk.: anförande af påfven i kardinalkollegiet rörande ngn viktig kyrklig l. politisk princip. Påfven .. höll .. till de församlade kyrkofurstarna en allokution, hvari han fördömde åtskilliga nutidens dogmatiska villfarelser. Ljunggren Resa 94 (1871). Forssell Stud. 1: 401 (1875).
