ALLONGEPERUK aloŋ3ʃ~perɯ2k, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. allongeparyk, t. allongenperuk, amerik.-eng. allonge-wig; första ssgsleden kommer af fr. allonge, hvars pl. förr kunnat betyda löshår; se för öfr. ALLONGE o. PERUK]
ett slags yfvig peruk med långa, nedhängande lockar; lockperuk. En gammal perukstock sade: Jag undrar hvem som vet mer, det hufvudet, som bär den store Alonge-peruken i dag, eller jag, som bär honom i natt. Dalin Arg. 1: 192 (1733, 1754). Atterbom Lyr. 2: 34 (1810). Luften (är) vädersjuk, / Och tung som en Tessinsk allongeperuk. Sehlstedt 2: 228 (1862). Allongeperuken nyttjades allmänt i 17:de och 18:de årh. och utgör i England ännu en del af ämbetsdrägten för domare m. fl. NF (1875). Rydberg Rom. d. 261 (1882). Under rococo-tiden aflöstes allongeperuken af stångpiskan. NF 12: 1131 (1888).
