AMBROSIA ambrω3sia2 l. ambrω4sia (ambro´sia Weste), r. l. f.; best. -an.
Etymologi
[af lat. ambrosia, gr. ἀμβροσία, af ἀ privativum o. stammen i βροτός, dödlig, urspr. med börjande μ; jfr lat. mors, död]
1) gudomligt ämne, som enligt den grekiskromerska mytologien ansågs ega kraft att rena o. bevara; gudaspis. Hedna Gudar .., som åt' Ambrosia. Lucidor Hel. Hh 2 a(1673). S. Triewald 102 (1720). Den rosenfärgade nacken / Spridde sin glans, och håren ambrosias himmelska ånga. Adlerbeth Æn. 15(1804, 1811). Som nektar, som ambrosia för gudarne, / För menskans tunga ljufva äro kära namn. Runeberg 5: 140(1863). — i utvidgad anv. om annan (materiell l. andlig) välfägnad. Ambrosia, the sälle siälars rätter. Spegel Öp. par. 21(1705). Visst va' vi lite' mosi'a / Af nektar och ambrosia. Wennerberg 2: 129(c. 1848, 1882). Skaldens (dvs. Atterboms) hem, der nektar och ambrosia flödade från skaldens läppar och från skaldinnans händer. Rundgren Minnen 1: 146(1855, 1870).
2) ett växtsläkte tillhörande underfamiljen Ambrosiaceæ af familjen Compositæ. jfr BITTER-AMBROSIA.
Ssgr: AMBROSIA-BORD0300~2. De sälla gudar fråssa vid ambrosiabord. Stagnelius 1: 262(1822). —
