AMIA, f.; pl. -or? (-er på det enda anträffade stället; se nedan).
Etymologi
[fsv. amia, af mnt. o. fr. amie, af lat. amica, väninna; jfr isl. amia, meng. amy(e)]
(†) älskarinna, frilla. Hwilken Broder (inom skrået) någors amia tager sigh till laghgifta hustru, tå sittie .. han wtaf Embettet (dvs. skall han afstå ifrån yrket). Skråordn. 265(1589). — i bild. (Svenskarna) taga .. aff sijne amier (dvs. franskan, italienskan osv.) til låns ett plagg, och skyla ther medh dijn (dvs. ”Göta-matronans”, svenska språkets) blygsl. Stiernhielm Fateb. Föret.(1643).
