SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AMIANT am1ian4t (amia´nt Weste), r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af t. amiant, fr. amiante, lat. amiantus, af gr. ἀμίαντος, eg. o(be)fläckad, af privativum o. vbaladj. af μιαίνειν, fläcka, förorena; namnet syftar därpå, att mineralet, själft oförbränneligt, kan i elden befrias från hvarje fläck]
miner. fintrådig varietet (texturförändring) af vissa mineral; jfr ASBEST, BERGKORK, BERGLIN, BERGLÄDER. Uthaff .. Ammiant .. säger Kircherus .. Sigh hafwa giordt Papeer. Rel. cur. 166 (1682). Spegel Guds verk 139 (1685). Amiant .. kallas en långstrimmig ljus- eller mörckgrå eldfast Stenart. Bromell Bergart. 22 (1730). Fischerström (1779). Amiant kallas de mest fina och mjuka afarterna af asbest .. (Den) användes af de gamle till väfnader, hvari de brände de döda. Sjögren Min. 140 (1865). NF 1: 1165 (1876).
Ssgr: AMIANT-ART103~2. Wallerius Min. 140 (1747). Rinman 1: 85 (1788).
-HVIT~2. Marklin (1818).
-STEN. (†) = AMIANT. Rel. cur. 166 (1682). Lind (1749, under abestein). Heinrich (1814).
-TRÅD~2. Fischerström 1: 96 (1779).
Spoiler title