a) fys. en oscillerande kropps största afstånd från jämviktsläget till en af vändpunkterna; äfv. om afståndet mellan båda vändpunkterna; svängning. Intensiteten eller styrkan (af en ton) är .. oberoende af oscillationshastigheten, men beror af amplitudernas eller svängningarnes storlek samt af den vibrerande massan. Fock Fys. 242(1853, 1859). Rubenson i NF(1876). jfr: I fråga om pendelrörelsen identifieras icke sällan amplitud eller elongation med elongationsvinkeln. Dens. Därs. — jfr SVÄNGNINGS-AMPLITUD.
b) (mindre br.) astr. o. sjöt. den båge af horisonten, som upptages mellan öst- l. västpunkten o. medelpunkten af en himlakropp vid dess upp- l. nedgång. Corvin 66 (1756). Solens Magnetiska Amplitud .. är de Grader, som Solen vid Up- eller Nedgången är Norr eller Söder om Ost- eller Veststrecket på Compassen. Chierlin Sjöm. 112(1777). En himmelskropps azimuth .. är = 90° ± amplituden för samma ögonblick. Klint Navig.-vet. 501(1842). Bredman Astr. 12(1845). NF(1876). — jfr KOMPASS-, NEDGÅNGS-,UPPGÅNGS-AMPLITUD.
c) mat. Skillnaden mellan två på hvarandra följande värden hos den oberoende variabeln, som gifva den beroende ett och samma värde, kallas periodens amplitud. Phragmén Plan trigon. 44(1868).
d) bildl., i sht anslutande sig till a. Språkljuden i rikssvenskan måste .. få så vidt spelrum eller så stor amplitud, att de lokala skiftningarna rymmas inom dem. Lundell Rättstafn. 64(1886).
