publicerad: 1947
NEDGÅNG ne3d~goŋ2 l. (i sht vard., utom i 7 numera bl. mera tillf.) NERGÅNG ne3r~, äv. (numera bl. arkaiserande) NEDERGÅNG ne3der~, r. l. m.; best. -en; pl. (i konkretare anv.) -ar.
Ordformer
(ned- 1738 osv. neder- 1538—1931. nedre- 1679. ner- 1672—1930. nider- (-dh-) 1536—1664)
Etymologi
[fsv. nidherganger; jfr dan. o. nor. nedgang, isl. niðrgangr, t. niedergang]
A. i abstrakt anv.
1) till NEDGÅ 1. RARP 1: 139 (1631). Nergången eller snarare nerflygten utför det branta berget. Lundgren MålAnt. 1: 106 (1870).
2) till NEDGÅ 2. Aff then ena wiktskålennes vpstijgande kommer then andres nedergångh. Bullernæsius Lögn. 176 (1619). IdrBl. 1924, nr 73, s. 5. — särsk. till NEDGÅ 2 b. TT 1900, M. s. 96.
3) till NEDGÅ 3, om en himlakropps, särsk. solens, (skenbara) sjunkande mot l. under horisonten; äv. närmande sig dels bet.: tid(punkt) då solen går ned, dels bet.: händelsen att solen går ned; ofta i bildl. uttr. Vara i (sin) nedgång, förr äv. i nedgången. Solen weet sin nidergong. Psalt. 104: 19 (öv. 1536). Jfrå solenes vpgong in til hennes nidergong. Därs. 113: 3. Stiernornas up- och nedergång. Spegel 584 (1712). Tin lefnads sol är i nedergången. Scherping Cober 2: 442 (1737). Böök ResSv. 109 (1924). — jfr DAGJÄMNINGS-, SOL-NEDGÅNG. — särsk.
b) (numera bl. tillf.) i uttr. solens nedgång o. d., ss. beteckning för den plats l. det väderstreck där solen går ned (väster). BOlavi 102 a (1578). (År) 454 Syntes .. en .. Comet .. emoot Solennes nidhergång. L. Paulinus Gothus Com. 82 (1613). Wallin 1Pred. 2: 222 (c. 1830).
c) (i vitter stil) oeg., till NEDGÅ 3 a, om en tidsperiods (en dags, ett års o. d.) slut l. närmande till slutet. Remmer Tart. 7 (1820). Den mörka dagen lider mot sin nedergång. Mörne Kväll 62 (1931).
d) (i vitter stil, mera tillf.) mer l. mindre bildl., om (ngts) försvinnande l. utslocknande o. d. LMEnberg (1831) hos Leopold 4: III. Uppkomst och förgängelse .. uttrycka (enl. Boström) blott .. tingens upp- och nedgång på det ändliga medvetandets horisont. Nyblæus Forskn. IV. 1: 101 (1895).
4) (†) till NEDGÅ 1 c l. 3, i uttr. betecknande ngns död l. begravning; äv. oeg. l. bildl., om ngns l. ngts slut. Herr Stierna .. / (har) i sin Nedergång gått uti Himlen opp. Brobergen 233 (1708); jfr 3. Det Svenska pris fast när til nedergången skrider. Brenner Dikt. 2: 89 (1729). I hören dödsklockan förkunna en likes nedergång till hvilan i grafven. Rogberg Pred. 2: 251 (1828).
5) till NEDGÅ 9 b: minskning, avtagande (med avs. på kvantitet, antal, omfattning o. d.), sjunkande (i värde), fallande (i pris) o. d. Vara i nedgång, vara stadd i avtagande l. minskning. Odhner G3 1: 452 (1885). Räntans nedgång. EkonS 1: 411 (1894). Det kunde icke förnekas att målen i Göta hofrätt vore i nedgång. SD(L) 1896, nr 83, s. 8. En betydande nedgång av tuberkulosdödligheten. Neander Tuberk. 159 (1928).
6) bildl., till NEDGÅ 9 a, c; särsk.: förhållandet att det går utför med ngn l. ngt, tillbakagång, sjunkande; sänkning, minskning, avtagande; försämring. Wieselgren SvSkL 2: 125 (1834). Visby storhet var .. redan stadd på nedergång, när Waldemar Atterdag 1361 gjorde sitt röfvartåg till ön. Höjer Sv. 2: 1489 (1881). Betjenten Jean .. fruktar och flyr (personerna i sin omgivning), emedan de .. spana ut hans afsigter, med afund se hans stigande och med förnöjelse motse hans nedgång. Strindberg Julie XIV (1888). En förfärande nedgång af den allmänna och enskilda moralen. Kjellén NatSaml. 73 (1902, 1906). En allmän nedgång i levnadsstandarden. Ymer 1938, s. 303.
B.
7) konkret: ställe där man går (l. på annat sätt förflyttar sig) ned till l. i ngt, öppning l. väg l. passage som leder ned till l. i ngt; särsk. om öppningen till ett underjordiskt rum l. till ett rum under däck på ett fartyg, till en tunnel l. en gruva o. d. Linc. Y 4 a (1640). En grotta, Klätthålet, numera ganska svåråtkomlig, sedan nedgången skjutit sig samman. TurHb. 1: 72 (1894). Jag (har) sett modern med barnet sova i nergången till Metron. Lo-Johansson StädAnsikt. 55 (1930). — jfr GRAV-, KÄLLAR-, TUNNEL-NEDGÅNG. — särsk.
a) (numera knappast br.) om väg l. passage som leder nedför en höjd l. om sluttning o. d. På nedergången af berget växte Polypodium. Linné Ungd. 2: 267 (1734). Widström Vitt. 96 (1840).
b) (†) om matstrupen l. svalget ss. passage för födan. Rosenstein Comp. 306 (1738). SvSaml. 3—6: 127 (1765).
Ssgr: (3) NEDGÅNGS-AMPLITUD. (numera föga br.) astr. den båge av horisonten som upptages mellan medelpunkten av en himlakropp o. västpunkten vid dess nedgång. 2NF 1: 874 (1903). —
(1, 7) -KAPP. [jfr dan. o. nor. nedgangskappe, t. niedergangskappe] sjöt. jfr kapp, sbst.1 1. Engström Skeppsb. 60 (1889). —
(1, 7) -LUCKA. [jfr d. nedgangsluge, nor. nedgangsluke, t. niedergangsluke] sjöt. SFS 1894, nr 45, s. 4. —
-PERIOD. särsk. till 6: period av nedgång l. tillbakagång l. försämring l. avtagande o. d. 2NF 38: 722 (1926). —
-TENDENS. tendens att gå ned.
-TID. [jfr dan. o. nor. nedgangstid]
2) till 6: tid då det går utför för ngn l. med ngt, tid av tillbakagång l. försämring o. d. SDS 1910, nr 43, s. 6. En poetisk nedgångstid .. stod för dörren. 3SAH 51: 276 (1940). —
(1, 7) -TRAPPA. [jfr d. nedgangstrappe, nor. nedgangstrapp] i sht sjöt. trappa som leder ned till l. i ngt. Crusenstolpe Mor. 6: 78 (1844). —
Spoiler title
Spoiler content