ANABAPTIST an1abaptis4t l. 0104, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. anabaptist, fr. anabaptiste, af nylat. anabaptista; jfr äfv. föreg.]
anhängare af en under reformationstiden bildad sekt, som förkastade barndopet; vederdöpare; stundom oeg. = BAPTIST.L. Petri Om nattv. B 3 b(1558). Gemena man får .. icke .. taga hwem them synes (till predikant), Såsom hoos the Anabaptister skeer. O. Martini Pred. E 1 a(1606). Swedberg Amer. 81(i ett bref från svenskar i Amerika af 1714). Efter sin nye ledare kallade sig anabaptisterna för Mennoniter. Cornelius Handb. i kyrkohist. 245 (1872, 1890).
