SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ANAKOLUT an1akωlɯ4t l. 01—, l. -ål- l. -ol-, r. (m. Sundén 1: 395 (1885), Lundell (1893)), sällan n. (G. Dalin (1871), Larsen (1884)); best. -en, ss. n. -et; pl. -er, ss. n. äfv. =.
Etymologi
[jfr t. anakoluth, m. l. n., fr. anacoluthe, af gr. ἀνακόλουϑον, n. till ἀνακόλουϑος, icke sammanhängande l. följdriktig]
språkv. brist på sammanhang l. följdriktighet i konstruktionen; mening, där sådan brist förekommer. Rogberg Winer 163 (1827). Anakolutherna äro .. dels ofrivilliga, dels afsigtliga. Johansson Winer 295 (1855). I synnerhet efter längre mellansatser uppkomma lätt anakoluter, derigenom att konstruktionssättet i periodens början hunnit bortglömmas, innan man hinner till dess slut. Alexanderson i NF (1876).
Spoiler title
Spoiler content