SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
ANBEDJA, v. -beder, -bådo, -bedit; se för öfr. BEDJA.
Etymologi
[efter t. anbeten; jfr AN, adv. II 4 b, o. (TILL)BEDJA; jfr äfv. holl. aanbidden]
(†) tillbedja. Schroderus Liv. 771 (1626). Then gyllende Kalfwen, hwilken the (dvs. judarna) hafwa anbidit. Kiöping 38 (1667). Sedan de (församlade) .. i kyrkan .. anbedit den, som ransakar allt. 2 RARP 5: 602 (1726).
Ssg: ANBEDJANDES-VÄRDIG. [jfr t. anbetungswürdig] (†) tillbedjansvärd. Humbla 90 (1740).
Spoiler title
Spoiler content