publicerad: 1901
BEDJA be3dja2 (be`dja Weste) l. BE be4, v.; pr. ind. sg. beder be4der l. ber, stundom bedjer be4djer (pass. bedjes l. bedes 32, äfv. 40, ngn gg bes), pl. 1 pers. bedja l. be, äfv. (arkaistiskt) bedje, 2 pers. bedjen, ngn gg beden, 3 pers. bedja l. be, konjunktiv bedje; imper. sg. bed, äfv. (hvard.) be, pl. bedjen, stundom beden, äfv. (arkaistiskt) beder be4-der, stundom 32; p. pr. bedjande; ipf. ind. sg. bad ba4d, äfv. (hvard.) ba4, pl. bådo bå3dω2; sup. bedt bet4, stundom (hufvudsakligen i bet. 2) bedit; p. pf. (föga br. utom i ssgr) bedd bed4. Anm. De tvåstafviga formerna i pr. ind. o. inf. tillhöra, liksom sup. bedit, hufvudsakligen skriftspr., företrädesvis den högtidliga stilen.
fordom äfv. BEDJAS l. BES, v. dep.; ipf. bads; sup. bedits; se för öfr. anm. till formafd. på BEDAS.
vbalsbst. BEDJANDE, BEDJELSE (†, Lind (1749, under bittsal)); BEDJARE (se d. o.), BEDJERSKA (se d. o.).
Ordformer
(inf. bid(h)ia O. Petri Handb. A 4 a (1529), Swedberg Schibb. g 1 a (1716) m. fl.; biidia Gl. Ter. 68 (c. 1550); jfr Hof Skrifs. 234 (1753). bedja (bed(h)ia) Apg. 3: 2 (NT 1526), Gl. Ter. 70 (c. 1550) osv. bed(h)a Sv. folkv. 1: 420 (c. 1580), Fosz 450 (1621; i rim), Ehrencrona (c. 1730, i ssgen tillbeda), Lovén Dante 3: 77 (1857; i rim); jfr bede (pr. ind. pl.) G. I:s reg. 1: 248 (1524), bethe (pr. ind. pl.) Därs. 303. be(e) Carl XI Bref t. N. Bielke 45 (1688), Börk Dar. 412 (1688), Lybecker 146 (c. 1715) osv.; bees (dep.) RARP V. 1: 198 (1654). pr. ind. sg. bid(h)er G. I:s reg. 3: 135 (1526), Oxenst. brefv. 5: 3 (1612) m. fl. bed(h)er G. I:s reg. 1: 1 (1521), Mat. 4: 9 (NT 1526) osv. bedr Fosz 10 (1621). be(e)r Sparrman Sund. sp. 213 (1642), Columbus Ordesk. 14 (1678) osv. bedjer Hagberg Shaksp. 3: 135 (1848), Claëson 2: 207 (c. 1859) osv.; bedjes (pass.) Handb. 1811, s. 77 osv. — pl. 2 pers. ben Rydqvist SSL 1: 253 (1850; anf. ss. förek. i vers). imper. sg. bidh Upp. 19: 10 (NT 1526), 4 Mos. 21: 7 (Bib. 1541). bed(h) Mark. 6: 22 (NT 1526), Muræus 2: 42 (1648) osv. bedj' Almqvist (1842: i en viss högtidlig stil träffas någongång Bedj'!). be Kellgren 2: 113 (1787; yttradt af en piga). — pl. bedjen (bedhien, bidhien) Mat. 24: 20 (NT 1526), 1 Tess. 5: 17 (Bib. 1541) osv. bed(h)en Mat. 7: 7 (NT 1526), Visb. 1: 109 (c. 1620) osv. bed(h)er (bidhier) Luk. 11: 9 (NT 1526), Sak. 10: 1 (Bib. 1541) osv. p. pr. beende Almqvist (1842), Rydqvist SSL 1: 140 (1850: Man kan redan nu få höra, i vårdslöst tal, .. beende (bedjande)). ipf. ind. sg. bad(h) Apg. 3: 3 (NT 1526) osv. ba' Börk Dar. 402 (1688), Hedberg Dagtingan 32 (1876). — pl. båd(h)o Mat. 2: 11 (NT 1526) osv. bod(h)e, -o Rudbeckius Kon. reg. 124 (1615), Tegel G. I 1: 21 (1622), Rudbeck Atl. 3: 495 (1698; i ssg), Humbla 504 (1740). budo, -e Dalin Arg. 1: 184 (1733, 1754), Botin Hem. 1: 43 (1755, 1789), Crusenstolpe C. J. 1: 419 (1844). bedde Arnell LR 1: 10 (1829; i ssgn tillbedde i rim); jfr Rydqvist SSL 1: 140 (1850). sup. bid(h)it (-et) Svart Gensv. H 8 a (1558), Rudbeck Atl. 3: 439 (1698) m. fl. bedit (-et, -idh) J. De la Gardie i Oxenst. brefv. 5: 21 (1613), N. Av. 3 Sept. 1658, s. 7, T. Hjelmqvist i Läsn. f. hem. 1895, 19: 21 m. fl.; jfr: Bedit, numera föråldradt. Dalin (1850). budit Växiö domk. akt. 1681, nr 189, Dalin Arg. 1: 185 (1733, 1754; i ssg), Celsius G. I 77 (1746, 1792). beedt Messenius Blanck. 38 (1614). bedt (bett) Livin Kyrkost. 87 (1781), Adlerbeth Ov. 274 (1818) osv. p. pf. bid(h)in (bidhen, biiden) G. I:s reg. 3: 112 (1526), O. Petri 2 Förman. A 2 b (1528), RP 6: 138 (1636; i ssg) m. fl. bed(h)en (-in) G. I:s reg. 4: 204 (1527), Brahe Oec. 29 (1585), Arnell LR 2: 36 (1830; i ssg) m. fl. bedn Spegel Pass. 357 (c. 1680). bådin Rudbeck Bref 1: 69 (1670). budin Rudbeck Bref 1: 70 (1670; i ssg). bedd Elgström 235 (1810), Runeberg 2: 22 (1848), Kerfstedt Bl. fält o. äng. 117 (1895))
Etymologi
[fsv. biþia, bedhia, motsv. ä. d. bedje, d. bede, nor. bea, be, isl. biðja, got. bidjan, fsax. biddian, mnt. o. holl. bidden, fht. bittan, mht. o. t. bitten, ags. biddan, eng. bid. Ordet anses af somliga vara besläktadt med BEDAS (se d. o.), i hvilket fall det erhållit den i samtliga germ. spr. förekommande imperfektformen gm analogi efter sådana verb som germ. *sitjan (jfr Osthoff Beitr. z. gesch. d. deutsch. spr. 8: 140), medan andra mena, att det går tillbaka till en ieur. rot *bhedh, sanskr. bâdhate, pressa (jfr Kern Tijdschr. v. ned. taal- en letterk. 1: 32); se för öfr. Tamm o. Murray. — Anm. 1:o Öfvergången af stamvokalen i till e har ljudlagsenligt egt rum i öppen stafvelse; sålunda hafva formerna bidher, bidhin, bidhit blifvit bedher, bedhin, bedhit. Sedan har e, sannol. under påverkan af BEDAS, helt o. hållet undanträngt i. Jfr Kock Fsv. ljudl. 459 (1886). — 2:o Formen bed(h)a, -e i pr. inf. o. ind. torde bero på anslutning dels till formen beder (beden, bedit), dels till BEDAS. — 3:o Uppkomsten af böjningen be, ber, bedde, bedt, bedd torde hafva föranledts af flere omständigheter. Af beder torde ljudlagsenligt hafva utvecklats ber; jfr A. Kock i Landsm. XV. 5: 28 (1898). Efter analogi med sker, ske, skett, skedd, ser, se, sett, sedd o. d. har sedan nybildats be, bedt, bedd. Till bildandet af sup. bedt kan också sup. bedts af det i samma anv. som BEDJAS förek. BEDAS hafva medverkat. Det sällsynta ipf. bedde kan bero på analogi med såväl SKE (skedde), TE (tedde) som LEDA (leder, ledde). — 4:o Formerna med j (i) i pr. ind. sg. o. 2 pers. pl. samt i 2 pers. i imper. äro nybildningar, föranledda af öfriga j-former. — 5:o Formerna budo, bodo (i fall o här betecknar öppet å-ljud), budit, buden, bådin torde bero på sammanblandning af verben bedja o. BJUDA, hvilken föranledts däraf, att i vissa mycket vanliga talesätt båda verben kunde användas om hvarandra, t. ex. bedja l. bjuda till gäst, till middag, till fadder, bedja l. bjuda ngn vara välkommen, bedja l. bjuda god natt, farväl. På liknande sätt har BJUDA att uppvisa former hvilka eg. tillhöra bedja. Jfr eng. bid, i hvilket ags. béoðan o. biddan sammansmält. Möjl. har äfv. böjningen bar, buro osv. öfvat ngt inflytande]
Jfr AF-, AN-, FÖR-, FÖRE-, OM-, TILL-, UNDAN-, UT-BEDJA m. fl. o. NÖD-, O-, SVÅR-BEDD m. fl. samt BEDEL, sbst.1, BEDLA, BETTLA.
I. BEDJA.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., mnt. o. t.] framställa en ödmjuk l. vänlig l. höflig begäran l. anhållan (om ngt som man ej har rätt att fordra l. ej vill fordra), framställa en bön; med personobj.: ödmjukt l. vänligt l. höfligt begära af (ngn), framställa en bön till (ngn); jfr BEDJARE 1, BEDJERSKA 1. Be(d) (mig) vackert, så får du det! Bedja enträget. Jag be(de)r e(de)r (ödmjukast) om förlåtelse. Be(dja) ngn om en tjänst, om ett besök, om hans namn på en växel. (Jag) ber om ursäkt, att jag stör. (Jag) ber om ursäkt: ni har visst tagit min hatt. Be(dja) om lof att (få) resa bort. Hon bad oss (att) ej glömma bort henne. Han bad mig vara välkommen (dvs. komma till honom) om söndag (jfr 3 c). Iach bedher tigh gör mijn vrsegt. Luk. 14: 18 (NT 1526); jfr p. J .. bådhen ath mandråparen skulle löösz geffuas. Apg. 3: 14 (Därs.). Filem. 9 (Därs.). Och är fast bättre sielfwer hafwa, än Syster att bidia. Brahe Oec. 49 (1585) [jfr Medeltidsordspr. 1: 217]. Bider jagh här medh min kära broder flijtelighenn, att han vill vare obesvärett (dvs. icke finna det olägligt), att tage sigh den möde opå. Oxenst. brefv. 5: 3 (1612). Bidiandes, at E. K. M. wille thenna min ödmiuka .. tiänst gunsteligen vptaga. Petreius Beskr. Fört. 6 (1615). Doch bedher Allmogen .. uthi tillkommandhe åhr .. för uthskrifningen blifwa befrijadhe. RARP 6: 276 (1656). Bedia biuder boot, dhet är ondt fruchta för hoot. Törning 11 (1677); jfr Nicander Minnes-sann. 38 (1769; se under BEDJARE 1). Jagh beder om förlåtelse, att iagh dhenna gången intet längre upvachtar. Carl XII Bref 32 (1699). Canikerne .. budo ödmiukeligen, det dem måtte förunnas tilstånd, at rådföra sig hos sin Erkebiskop. Celsius G. I 118 (1746, 1792). Jag .. bad honom tusende gånger om förlåtelse. Ågren Gell. 28 (1757). (De må) Be .. att benäget / Han dem tar emot. Wallin Vitt. 2: 151 (c. 1830). I måsten be henne (dvs. världen) utleverera tidens fröjder mot en invisning på evigheten. Tegnér 4: 59 (1837). Hon dröjer knäböjd, ber med läppens ljud ej mer, / Men med sitt ögas kärlek blott. Runeberg 1: 240 (1841); jfr 2. Man .. förmådde den unga drottningen att bedja för hans lif. Geijer I. 6: 510 (1846); jfr l. Er mor har bedit väl. Hagberg Shaksp. 3: 108 (1848). Ber om ursäkt .. var ej illa men't. Wennerberg 2: 56 (1848, 1882). Liten Karin, unge kungen ber dig: / Blif du min. Snoilsky 1: 275 (1870, 1883). Be om eld på sin cigarr. Nyblom Hum. 106 (1874, 1883). Jag ångrade mig bittert att en gång hafva bedt att få lära mig sticka tömmar. De Geer Minnen 1: 8 (1892). Jag .. dristade bedja om att få det (dvs. socker på filbunken) äfven framdeles. Därs. 11. Äfter detta läto två ädla damer hälsa och bedja mig att skicka dem några av mina dikter. Wulff Dante 181 (1897). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fsv. o. t.] (numera nästan bl. hvard. o. i poesi, föga br.) i pass.: blifva ombedd. Apg. 28: 14 (NT 1526). Thå varth h[ans] n[ade] åther .. bedhen åff .. adelen och then meneman ath han en nw jcke sculle öffuergiffue them. G. I:s reg. 4: 204 (1527). Här i Consistorio blef iag bådin så laga, att man finge lefvandes fisk hvar vicka in, som och är skiedt. Rudbeck Bref 1: 69 (1670). En Prästman må icke förrätta Gudztiensten i then andras Församling, med mindre han blifwer ther om bedin. Kyrkol. 19: 19 (1686). Fåfängt bedd att dröja, tog han vägen, / Som till byn den välbebodda ledde. Runeberg 2: 22 (1848). Om en blir bedd om en tjänst. Kerfstedt Bl. fält o. äng. 117 (1895).
b) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) i förb. bedja ngn till ngt, bedja l. anmoda ngn om ngt, uppmana l. kalla ngn till ngt. Then som oliud giör å Tinge, ther han eij till målsman bedin ähr. Lagförsl. 297 (c. 1606); jfr a. Flemingh .. Swarede, att han inthet kunde befatta sigh med Ridderhusett, effter han är inthett beden dertill. RARP 2: 164 (1635); jfr a. Han .. bad Gud till wittnes. Reenhielm Olof Tr. 50 (1691); jfr 3 a.
c) (numera knappast br., se dock slutet) i förb. bedja ngt (jfr d) af ngn, bedja ngn om ngt, begära ngt af ngn. Han .. badh .. almoso aff them. Apg. 3: 2 (NT 1526). Bedh och begära .. noghot aff honom. Fosz 290 (1621). Dän sidsta Tiänst, som iag nu af dig ber. Börk Dar. 969 (1688). Du går omkring till räknemästarena och beder af dem att de vilja bistå dig. Thomander Pred. 1: 437 (1849). Nya vapen åt Achilles Thetis af Hefaistos ber. C. G. Strandberg 44 (c. 1860). — (i Finl. fullt br.) med att o. inf. Mina hade bedt af modren att få de bästa (blommorna) till Hannas kammare. Hertzberg Canth Lifsb. 2: 59 (1886). — jfr: Lapinlaks socknebor ha nu fått den (dvs. järnvägen) till sin socken .. sedan de bedt om den af kronan. Tavaststjerna Aho Folklif 57 (1886).
d) med sakobj. (jfr c).
α) (numera föga br.) med neutralt pron. l. ock ett sbst. med obestämd bet. (t. ex. en sak) ss. sakobjekt. J weten icke huadh j bidien. Mat. 20: 22 (NT 1526). Kära Mor en ting jag eder ber. Livin Kyrkost. 21 (1781). Ett barn, som får allt hvad det beder, / Sin egen ofärd snart begär. Ps. 1819, 241: 4. Tegnér 1: 135 (1825).
β) med ett sbst. med bestämd bet. ss. sakobjekt, med l. utan refl. pron. ss. indirekt obj.: utbedja sig, begära.
α') [jfr d. bede sig lov] (numera bl. hvard.) i uttr. be(dja) sig lof (från skolan, att gå på teatern o. d.). Då det war giordt bad Jarlen sig lof att reesa hem. Reenhielm Tryggv. 59 (1691).
β') (knappast br.) i andra förb. (Jag) badh .. en Copia aff samma breff. Rudbeck Bref 1: 45 (1667). Et folk .. / O Drottning, til din åsyn hastat, / At bedja sig et skygd uti Carthagos famn. Kellgren 1: 241 (1782). Jag ber dom i en tvistig fråga. Heidenstam Vandr. 174 (1888).
e) (numera föga br.) med objektssats utan konjunktion, numera företrädesvis med täcktes, måtte, ville o. d. i förb. med inf. Vnderdånligen bediandes, E. K. M:tt täcktes .. betee sig som hon är, en rättrådig .. Domare. Stiernhielm Lycks. Cart. (1650). Min Herre, jag ber J förlåten mig, om jag vågar mig at säija, thet J giören mig .. orät. Richardson Krigsvet. 1: 16 (1738). Derföre beder iag, Du ville ännu tydeligare föreställa mig denna födelsens beskaffenhet. Bælter Jesu hist. 3: 137 (1756). Emedlertid ber jag, ni vil så gunstig vara, / Och mig den Summan ge til låns. Bellman Gell. 1: 21 (1793). G. F. Gyllenborg Vitt. 2: 106 (1795). — [jfr din bror, hoppas jag, kommer o. d.] med hufvudsatsen parentetiskt inskjuten. Min kiäre Syster ber iagh intet onådigt uptager, at iagh .. något ovuligen måtte skrifva ett brefv till begge mina kiäre Systrar. Carl XII Bref 39 (1700).
f) oeg., med saksubj. En yngling .. / med eldig blick, som ber och hoppas. Tegnér 1: 5 (1825). En bedjande liten hand. Öman Lyr. bl. 1: 35 (1857); jfr h.
g) (mindre br.) i förb. bedja om ngn, bedja om ngns hand, begära ngn till äkta. Riden vthi min Fadhers gårdh, / och beden om migh. Visb. 1: 109 (c. 1620). Det (är) din dotter jag älskar .., dig beder jag derföre om henne. Livijn S. skr. 1: 32 (c. 1806). — (†) Han skulle mig (dvs. för min räkning) om en Fröken bidia. Carl IX Rimkr. 78 (c. 1600).
h) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: bönfallande. En bedjande blick; i en bedjande ton; med en bedjande min; jfr f. Se bedjande på någon. Betagen af den herrliga utsigten, frågade han (dvs. skolgossen), halft bedjande, sin skjutskarl, om man ej här kunde hålla för att beta. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 122 (1830). Geijerstam Lillebror 163 (1900).
i) för att åt en begäran af höflighetsskäl gifva formen af en bön i uttr. jag skall l. skulle be om, får jag l. jag får be om, om jag får l. finge be om o. d., var god och gif l. lämna mig l. låt mig få. Jag skall be om en bok hamppapper.
j) med predikativt adj.
α) [jfr fsv. bidhia lös, d. bede løs, t. los bitten] (föga br.) i förb. bedja ngn lös, bedja, att ngn måtte gifvas fri; gm böner utverka ngns frigifvande. Mördaren Barrabas (blef) .. af Judarna .. lös bedn. Spegel Pass. 357 (c. 1680).
β) [jfr d. bede sig fri, t. sich frei bitten] (hvard., mindre br.) i förb. bedja fri, gm böner utverka befrielse för; i sht i förb. be(dja) sig fri (från skolan o. d.).
l) [jfr fsv. biþia firi manni samt motsv. anv. i d. o. t.] i förb. bedja för (ngn), bedja om tillgift l. förskoning o. d. för, fälla förbön l. ett godt ord för. Hwij bidien j så för then Ketijff (dvs. uslingen). Fosz 413 (1621). Han tackar Matmor först som väl för honom bedt, / Och dernäst Bonden sjelf som alt har eftergedt. Livin Kyrkost. 87 (1781). — (hvard.) Också den gången grät frun och bad för sig, men (förgäfves). Lönnberg Syrend. 109 (1888); jfr BED(J)AS FÖRE. — (föga br.) Ingen Menischa .. hafuer willet bidia et ordh för honom (dvs. den lifdömde). Växiö rådstur. prot. 1628, s. 298; jfr d α.
m) i förb. låta be(dja) sig.
α) (föga br.) gifva efter för böner, vara medgörlig. Then sigh bidia låter, Exorabilis, facilis. Lex. Linc. (1640, under böön). Cavallin (1875).
β) icke göra ngt, innan (upprepade) böner därom framställts till en; vara nödbedd. Hon låter gärna be sig. Kolmodin Tac. 1: 25 (1833). Almqvist (1842). Dalin (1850). jfr: Inte låta be sig två gånger (genast gå in på en begäran, taga emot ett anbud med uppräckta händer).
n) i uttr. be(dja) om sin hälsning, bedja ngn framföra ens hälsning (till ngn), o. d. Han bad om sin hälsning till dig. Han bad hälsa (dig). Jag ber om min vördnad för din fru. Min gamble .. Fadher behr och medh sin skyldiga tienst, hälsa Hög wyrdige Fadren. Växiö domk. akt. 1686, nr 18. Secr. Helin ber om sin hörsamste helsning. G. Benzelstierna i Benz. brefv. 30 (1729). Jag ber om min ödmjukaste kompliment för Herr Professorns fru mor. Tegnér 5: 44 (1804). Dina öfriga vänner be helsa hjertligen. Därs. 258 (1822). — jfr: (†) Jag ber min recommendation till Carl Friedrich. Carl XII Bref 20 (1705); jfr d β.
o) i höflighetsfrasen jag be(de)r (han ber osv.) med inf. l. att-sats.
α) i förb. jag be(de)r (att) få (säga osv.), jag anhåller l. tillåter mig l. tar mig friheten att osv. 2 RARP 4: 423 (1727). Åtskilliga anmärkningar, hvilka han bedjer att få tillägga. Claëson 2: 207 (c. 1859). Vi .. bedja att en gång för alla få nämna (följande). Lyttkens o. Wulff Utt. Förord (1888).
β) för att uttrycka en höflig l. vänlig uppmaning l. (med ironisk anv. af verbet) en uppmaning i förtretad ton (jfr 5). Jag ber, att du icke blandar dig i den saken. Rydberg Vap. 210 (1891). Jag ber .. att ej bli missförstådd. N. P. Ödman i VL 1895, nr 97, s. 2. Strindberg Tr. o. otr. 4: 21 (1897).
p) [jfr t. (ich) bitte, eng. pray] i höflighetsfraserna jag ber (jfr 7), om jag får be o. d., åtföljande en imper. l. en i annan form uttryckt uppmaning l. i ett uttr. där en uppmaning underförstås: var god, var god o. säg mig, var god o. tänk efter o. d.; ofta ironiskt. Inga oförskämdheter, jag ber l. om jag får be! Den yngling, som behöfs, hvar är då han, jag beder! J. Wallenberg 303 (1774). Fånga fjärlarna behändigt, / men jag ber, låt örnen fara. Tegnér 2: 122 (1813). Jag ber, förlåt mig min prins. Hagberg Shaksp. 2: 35 (1847). Herr Johnsson, jag får verkligen bedja .. Hvilket språk! Hedenstierna Fru W. 56 (1890). Mera moderat, om jag får be. Michaelson Ungk. 109 (1892). — (†) med personobj. Til hvad för en resa då, jag beder eder. Lagerström Bunyan 2: 17 (1737).
q) mer l. mindre anslutande sig till 2, i fråga om bön om ngt riktad till Gud l. andra högre makter. Bed Gud förlåta (l. att han förlåter l. om förlåtelse för) dina synder! Bedhien ath idher flyct skeer icke om wintren. Mat. 24: 20 (NT 1526). (Vi) bedhiom .. altijdh för idher, ath wår gudh wille göra idher verdugha til thenna kallilsen. 2 Tess. 1: 11 (Därs.); jfr 2 a ζ. Wij bidie j thesso bön, at thet (dvs. Guds namn) ock när oss skal heligt warda. Kat. 1572, s. B 4 a. Prästerna skola .. troligen (dvs. troget) bedia Gud, om Nåd och Uplysning. Kyrkol. 2: 1 (1686). Han afbidade den stund, hvilken hans böner bådo Försynen länge afvända. Rosenstein 1: 307 (1802). Jag vill ej om den glädje be, / Som söks af syndaträlen. Ps. 1819, 237: 3. Hon bad så högt Gud fader / Bli hennes stöd. Bååth På gr. st. 23 (1889). Gif honom deras (dvs. fädernas) sinnelag! Därom beder jag för honom. Rydberg Vap. 11 (1891). — särsk.
α) i numera föga br. konstr. Alt thet j bidhien fadhren j mitt nampn skall han gifua idher. Joh. 16: 23 (NT 1526); jfr d α. Wij .. bidie Gudh allene / han förläne oss sitt helge ordh det reene. 2 Saml. 9: 158 (i dikt. fr. 1569); jfr e. Bedja af dem (dvs. helgonen), det som Guds är och af honom bör bedjas. Eneman Resa 1: 97 (1712); jfr c, d α. Hvad beder skalden, när han rörd besluter / Åt Delos' gud en stilla offerstund. Wallin Vitt. 2: 206 (1808); jfr d α. Hvad af ödets nåd du bad. C. F. Dahlgren S. arb. 1: 263 (1830); jfr c, d α. Kraftig växt och ädel död, / ber jag, Gud förunnar / sångarbarnet Gunnar. Rydberg Vap. 6 (1891); jfr e. — särsk. [jfr mana godt för ngn] (numera bl. ngn gg i högre stil) i förb. bedja godt l. väl för (ngn) (jfr d, 2 a ζ), nedkalla högre makters välsignelse öfver. (Munkarna) begynte loffua thet vth at the wille bidhia gott for them som gåffwe något. O. Petri Klost. D 3 b (1528). När man wälsignar en ok beer wäl för en. Columbus Ordesk. 14 (1678); jfr 3 b slutet. Vid den helga grafven / Sitter hjelten, konung Olof, / Beder väl för Norriges rike. Geijer I. 3: 284 (1815).
β) i numera knappast br. konstr. Bidhier nu aff Herranom seerla regn. Sak. 10: 1 (Bib. 1541); jfr c. Moste man för then skul bidia een ächta Maaka aff Gvdh. J. Matthiæ 1: 211 (1658); jfr c. Bed tig Andans Nåd thärtil. Lybecker 68 (c. 1715); jfr d β. Du får bedja dig en annan bödel / Af Gudarna. Nicander S. arb. 2: 373 (1820); jfr c.
2) [jfr mnt. beden, fht. betôn, mht. o. t. beten] om andaktsfullt hänvändande till Gud l. andra högre makter i ord l. tankar, vanl. innebärande en bön om ngt.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d. o. isl. samt mnt. beden, fht. betôn, mht. o. t. beten] förrätta sin andakt, göra (sin) bön, hafva umgänge med l. vända sig till Gud i bönen; jfr BEDJARE 2, BEDJERSKA 2. Bedja tyst, för sig själf, varmt, innerligt, med hela sin själ, med hög röst, i Jesu namn. Bedja tanklöst. Bedja med knäppta händer. Bed och arbeta! När som j bedhen skolen j ey wara mongtaloghe såsom hedningena. Mat. 6: 7 (NT 1526). När iach nw bedher medh tungonne, så bedher min ande. 1 Kor. 14: 14 (Därs.). I bedhien och fåån intit, för ty athi (dvs. att I) bedhien illa. Jak. 4: 3 (Därs.). Läther oss bidhia. O. Petri Handb. A 4 a (1529). Bidia vtaff alt sitt hierta, thet är then förste gradh, till ett heligt lefwerne. Muræus 2: 44 (1648). Hvadh är bidia. Swar. Thet är holla it ödmiuckt och bootferdigt samtaal, medh Gudh, wår käre Himmelske Fadher, om alla wåra nödtorftigheeter til Kropp och Siäl. Laurelius i KOF II. 1: 120 (1659). Bedia är tyngre än plöya .. (dvs.) En alfwarsam Böön, är swårare än gå wedh Plogen. Grubb 42 (1665; möjl. oriktigt förklaradt af Grubb o. i själfva verket hörande till 4). Dhen intet kan bedia, han fare til Siöös .. (dvs.) Nödh lährer bedia. Därs. 148 [jfr t. not lehrt beten]. Hiertans Jesu lär mig rätt be och waka. Lybecker 154 (c. 1715). Låtom oss .. bedja med hvarandra. Ps. 1819, 500: 6. Låter oss .. bedja med andaktsfulla hjertan. Hagberg Pred. 6: 115 (1820). Dröj, lik Maria, med känslor rena, / Vid Jesu fötter, och hör och bed! Wallin Vitt. 1: 54 (1839). Låtom oss nu alla bedja. Handb. 1894, s. 28. — [jfr läsa till bords] (föga br.) Bedja till bords. Almqvist (1842); jfr η. — särsk.
α) oeg. o. bildl., med saksubj. Då far en dödens rysning igenom hennes (dvs. jordens) märg, / Då bedja alla dalar, då bigta alla berg. B. E. Malmström 6: 37 (1840). Bedjande i kyrkan såg jag nästan inga .. Men musiken bad; musiken var skön och full af innerlig andakt. Bremer N. verld. 3: 81 (1854); jfr β.
β) i p. pr. i mer l. mindre substantivisk anv. Dalin (1850). De andre kristianerna slogo en skyddande ring kring de bedjande. Rydberg Sägn. 33 (1874, 1884).
γ) med bön o. d. ss. obj.: (andaktsfullt) uttala l. läsa, frambära. Bedja sitt fadervår. Glöm inte att be(dja) din aftonbön! Bedja tre paternoster. Helias .. badh ena bön ath thet icke skulle reghna. Jak. 5: 17 (NT 1526). Ther epter skall presten .. bidhia Fadher wor. O. Petri Handb. B 1 b (1529). Bidhia sijn böön til Gudh. Judit 12: 6 (Bib. 1541). Fosz 534 (1621). Bed .. en bön för dina vänner. Tegnér 2: 460 (1821). Månget Ave be's. Böttiger 1: 254 (1841, 1856). Handb. 1894, s. 37. — jfr: (knappast br.) Bedja morgon (göra morgonbön), bedja afton (göra aftonbön). Almqvist (1842).
δ) med prep. till (jfr b β): uppsända l. rikta andaktsfulla böner till (Gud l. gudar l. i analogi med dem tänkta väsen). Bedja till Gud om styrka i pröfningen; jfr 1 q. Hanna .. badh til Herran. 1 Sam. 1: 10 (Bib. 1541). Ett annat slägte till främmande gudar ber. Tegnér 2: 59 (1813). Till trollen han bad. Dens. 1: 60 (1825). Visst är det godt .. att med tårar bedja till Gud. Fryxell Ber. 4: 26 (1830). Du (dvs. G. II A.) bad till Gud hvar gång du strida ville, / och han förnam din bön. Tegnér 2: 167 (1832). När vi nu varit ute i .. storm .., har jag .. bett till Gud, att jag under en sådan storm skulle få vara om bord på en örlogsman. Carlén Ensl. 1: 65 (1846); jfr 1 q. 2 Kor. 13: 7 (öfv. 1883).
ε) (numera mindre br.) med Gud o. d. ss. obj. utan angifvande af bönens innehåll: uppsända l. rikta (andaktsfulla) böner till. Hiskia .. badh Herran, han hörde honom. 2 Krön. 32: 24 (Bib. 1541; öfv. 1896: bad .. till Herren). Hur skall jag göra för at bli frisk? (Svar, lagdt i en magnetiserad pigas mun:) Be Gud och lät magnetisera dig. Kellgren 2: 113 (1787). Bedja Honom (dvs. Gud), utan andakt. Lindblom Kat. nr 27 (1811); jfr b α. Att bedja Gud, han sjelf oss böd. Ps. 1819, 258: 1.
ζ) med prep. för (jfr 1 l): vända sig till Gud med förböner för, anropa Guds nåd o. förbarmande för, nedkalla Guds välsignelse öfver. Bedher för them som göra idher skadha. Mat. 5: 44 (NT 1526). Munckarna .. skola altijd bidia för theras siälar. Petreius Beskr. 1: 9 (1614). Jesus beder för os. Spegel Pass. 122 (c. 1680). Helgon med böjda knän bedja för själarnes ro. Stagnelius 2: 357 (c. 1815). Bed för fader, bed för moder, tröttade på enslig stig! Tegnér 2: 482 (1825). Hon bad till Gud för honom hvar qväll, innan hon somnade. Rydberg Vigg 21 (1875, 1883); jfr δ. Bön med lyfta händer är ej nog, / landtman, då du ber för jordens gröda. / Bed med handen på din plog! Dens. Dikt. 1: 44 (1882). — särsk. om en församlings förbön, i sht för ngn l. några af dess medlemmar; äfv. med Gud o. d. ss. obj. Han måtte vara mycket sjuk, eftersom det bads för honom i kyrkan i dag. Bureus Suml. 29 (c. 1600). Den fölliande .. Söndagen bads för mig .. för och effter predikan på Predikestoolen. Dahlberg Dagb. 6 (c. 1660). Döpelsen måste och, så wijda möyeligit är, skee .., när then Christelige Församlingen är tilhopa, och kan samhälleligen bedia Gud för Barnet. Kyrkol. 3: 3 (1686). Alla Konungars Konung! Vi bedje Dig för vår älskade Konung. Handb. 1811, s. 39. Handb. 1894, s. 128.
b) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) tillbedja, åkalla, dyrka.
α) med föremålet för dyrkan ss. obj. (jfr a ε). Huru han (dvs. Gud) wil wara bedin, tiänt, ährat och dyrckat. Brahe Oec. 12 (1585). Araber månan bådo / Men Perser bittida för sielfwa Solen stodo. Spegel Återv. par. 8 (1711).
β) med föremålet för dyrkan föregånget af prep. till (jfr a δ). (De vise männen) funno barnet medh Maria thess modher, och föllo nedher, och bådho till honom. Mat. 2: 11 (NT 1526; Bib. 1541: tilbådho). Dieffwulen .. sadhe till (Jesus) .. Alt thetta will iach geffua tigh, om tw faller nedher och bedher till mich. Thå sadhe Jesus .. Thin herra gudh skal tw bedhia till, och honom allena skal tw tiena. Mat. 4: 9 (NT 1526; Bib. 1541: tilbidher .. tilbidhia).
3) [jfr motsv. anv. i fsv.] önska.
a) [jfr fsv. biþia sva sär guþ hollan, badh sigh sa gudh til hielp, d. bede sig saa Gud til hjælp, nor. bidja seg Gud til hjelp] (†) i de bedyrande, vid edgång använda uttr. bedja sig så Gud huld, bedja sig så (sant) Gud till hjälp, så sant önska sig Guds huldhet l. hjälp, bedyra inför Gud. Thet samma vitnade oc .. Matz Kaffle, oc bad siig saa Gud hullan att ffru Mätthe gaff aldrick penning .. ther fore. Vg. fornm. tidskr. 10: 35 (i handl. fr. 1526). Jag beder mig så sant Gud til hielp, som iag thetta troligen (dvs. troget) skal efterkomma. Kyrkol. 20: 2 (1686).
b) [jfr d. bede ondt over en] (†) i det bedyrande uttr. bedja ondt öfver sig, att .. icke, önska sig ondt l. nedkalla ondt öfver sig, därest; bedyra, att .. icke. Hon föll derföre på sine knä, och bad Ondt öfver sig, att hon intet kunde hexa, efter Mårten Börjeson kallade henne en Hexa. Kulturhist. meddel. I. 3: 79 (i handl. fr. 1706). jfr: To imprecate .. bedia ondt för en. Serenius (1734); jfr 1 q α slutet.
c) [jfr fsv. bidhia han vara väl komin gudhi ok mik] i uttr. be(dja) ngn vara välkommen (jfr 1), hälsa ngn välkommen. Serenius (1741). Dalin (1853, under välkommen). jfr: Min Broder Johan .. / Bad mig wara wälkommen hel och säll. Carl IX Rimkr. 60 (c. 1600) [jfr fsv. han badh thz folk helt ok sält].
d) [jfr d. bede farvel m. m., nor. bidja god natt m. m.] (mest i bygdemålsfärgadt talspr. i södra Sv.) i uttr. be farväl l. adjö, be god natt, säga, bjuda, taga farväl, god natt. Hagberg Shaksp. 3: 93 (1848). Vi bådo nu farväl åt den Ostindiska Archipelagens farvatten. Skogman Eug. 2: 170 (1855). jfr: (†) Blomstren, mina ungdoms leksyskon vid Stenbrohult .., bad jag nu fara väl. Linné Sk. 417 (1751) [jfr fsv. bidhia fara väl, nor. bidja vel liva].
4) [jfr d. bede for hver mands dör, nor. han gjekk og bad samt motsv. anv. i t.] (hvard., mindre br.) tigga; jfr BEDJARE 3 o. BETTLA. Gå och be. En som ber.
5) [jfr motsv. anv. i fsv. o. d.] bjuda, (vänligt o. uppmuntrande) uppmana, tillsäga, säga. Han bad oss vara vid godt mod, ej vara ledsna. Hvem har bedt dig förstöra andras arbete? Hvem bad dig gå dit? jfr 1. Menniskio tant (dvs. fåfänglighet) och ära, / then scrifften oss förkasta badh. Ps. 1536, s. 73. Huilken badh digh quäda om migh? Asteropherus 52 (1609). I allt jag hör Din ljufva röst / Som ber mig lycklig vara. Thorild 1: 15 (c. 1778). Bed en sorgsen att vara glad, eller en älskare att ej vara kär! Beskow i SAH 30: 205 (1857). — ofta om en tillsägelse i förtretad ton. Jag bad honom ej glömma, hvem han talade med. Be(d) honom dra så långt vägen räcker. Var bara icke förmäten du, det ber jag dig. Almqvist Drottn. j. 171 (1834); jfr 1 d α. — (†) med inf. med underförstådt subj. L. Petri Oec. 5 (1559). Ropte .. Staffan sigh haffua förloradt och badh ryma. .. Lasse Ericson .. badh falla an. Svart G. I 39 (1561).
6) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt. o. t.] inbjuda, bjuda; numera mest om mera familjära, ej högtidliga, bjudningar. Bedja någon till fadder. Brahe Oec. 29 (1585). Fursten .. bad mig til aftens måltid med sig. A. Brahe hos Loenbom Anecd. 3: 133 (1598). Jagh måste .. bedia fremmande wenner (näml. till kröningen). Gustaf II Adolf 154 (1617). Skepparn (gick) till sin redare / Att .. herr grossörn till bröllops be. Lenngren 368 (1793). På Clas på hörnet fins en sal .. / Du dit herdinnor skulle be. Stenhammar 226 (1795). Muntre kung Halfdan till gäst han bad. Tegnér 1: 22 (1825). Det .. föll henne (icke) in att bedja hem ett par af sina flickvänner. Roos Skugg. 41 (1891). Småstadens finaste societé / Man bedt till supé. Nordlund Bitar 30 (1894). — (föga br.) När maten var färdig, bådos vi till bords. Hertzberg Sak. Pyör. 50 (1886). Efter slutad måltid bad Maja oss i sin kammare. Därs. 51.
7) [af t. (ich) bitte (sehr, tausendmal o. d.)] (i sht i södra Sv.) i uttr. jag ber (jfr 1 p) o. d., ss. blygsam invändning mot erhållet beröm, mot erbjudet företräde (vid bordet, vid passerandet af en dörr m. m.), mot tacksägelse, mot ursäkt o. d.: för all del; ingen orsak; gör ingenting, skadar inte; äfv. ss. invändning mot framställdt påstående: ursäkta! Det var bra snällt af dig att hjälpa mig. — Å, jag ber! Ber så mycket! Almqvist (1842). ”.. Fägnar mig att se er, sir”. ”Jag ber tusen gånger”. Backman Dickens Pickw. 1: 64 (1871).
a) tr. Szå motte tå Bollenäs men .. krypa till krytze, falla till föga och bedias nåder. Svart G. I 141 (1561). Jag hafwer beditz Konung Burislaus Dotter åth eder. Reenhielm Olof Tr. 117 (1691); jfr I 1 g. Bedias något af en. Serenius (1741).
b) med prep. om. Jon Gertornson badz om förlåtelse. Växiö rådstur. prot. 1643, s. 1149. Lars .. badz om rådh huru han skulle bära sigh åth. Rääf Ydre 3: 201 (i handl. fr. 1661).
2) [jfr motsv. anv. i ä. d.] fria (till); jfr BEDAS 2. (Hertig Erik) simulerade sig willia bedias thill drothningen i Engeland. Brahe Kr. 65 (c. 1585).
Särskilda förbindelser:
1) (†) bedja att få slippa. The (dvs. allmogen) komma allenast till att bidja aff uthlagorna. RP 7: 148 (1638). RARP V. 2: 283 (1655).
2) [jfr d. bede af, t. abbitten] (knappast br.) bedja om tillgift för. Intet lugn jag finner, / Förr'n jag hos Hilma bedit af mitt brott. Stagnelius 1: 324 (c. 1815).
BEDJA BORT10 4. (mindre br.) till I 2: gm bedjande (söka) aflägsna; jfr BORTBEDJA. Rudin 2 Evigh. 2: 544 (1888). Bedja bort sorgen ur ett bedröfvadt hjärta. Topelius Evang. f. barnen 164 (1893).
BEDJA FÖRE. (†) till I 1: bedja att få slippa, undanbedja sig. A. Oxenstierna Skr. 1: 18 (1605). Änteligen .. måste jag fram till att låta tvätta fötterna, efter som vant är med alla främmande .. och intet står att bedja före. Eneman Resa 2: 114 (1712).
BEDJAS FÖRE. [jfr fsv. bidhias före] (†) till II 1: bedja om tillgift l. nåd l. förskoning; jfr BEDAS FÖRE samt språkprofvet från Lönnberg under BEDJA I 1 l. Kant tu dragha Leuiathan medh en krook ..? Menar tu, at han skal mykit bidhias före, eller smekia tigh? Job 40 (”41”): 22 (Bib. 1541). Så (som Adam o. Eva) skole wij icke giöra, när wij hafwe syndat Gvd emot; utan heller bekiänna wår Brott, och bidias före. Rudbeckius Kon. reg. 222 (1615). B. bekände sigh haffva skriffvit under (den klandrade supplikationen). Excuseradhe sigh och bads före. RP 7: 197 (1638). RARP V. 1: 198 (1654).
1) (i Finl.) till I 1: bedja (ngn) komma in: ”Bed henne in!” — ”Förlåt, hon är i stöket ..”. Topelius Läsn. f. barn 4: 179 (1871, 1883).
2) [jfr d. bede in] (hvard., mindre br.) till I 6: bjuda in. jfr: Een af dieknarnar .. badh .. honom ther inn och dricka med them. Växiö rådstur. prot. 1619, s. 389.
BEDJA KVAR10 4. (hvard. o. poet.) till I 6: bedja l. bjuda (ngn) att stanna kvar; jfr KVARBEDJA. Ingen röst bad henne kvar, / när hon gick bort. Karlfeldt Frid. vis. 31 (1898).
1) (i Finl., föga br.) till I 1: bedja (ngn) komma ned. Lila, bed Florinna ner! Topelius Läsn. f. barn 1: 171 (1859, 1883).
2) (ngn gg i högtidlig stil) till I 2: gm böner nedkalla. De veta att öfver sin kammare, sitt måltidsbord .. bedja Guds välsignelse ned hvar morgon, hvar middag och hvar aftonstund. Thomander Pred. 1: 391 (1849). Den Ängel, hon ber / ifrån himmelen ner. Wecksell Dikt. 1: 94 (1859); jfr 1.
3) (hvard., mindre br.) till I 6: bjuda ned.
BEDJA TILLBAKA10 040 l. 032. (enst.) till I 2: gm bön återkalla. ”Bed ej lifvet i mig tillbaka”: sade .. (den döende) med matt röst. Wallin Rel. 2: 143 (1824).
BEDJA UNDAN. (†) till I 1, i uttr. bedja ngn undan (ngt), bedja att ngn må få slippa, gm böner (söka) befria ngn från, bedja sig undan (för), bedja att få slippa, undandraga sig; jfr UNDANBEDJA SIG. RP 4: 7 (1634). Adelen (hade) Orsak, att bedie sig vndan för widere hielp (dvs. skattebidrag). RARP 3: 399 (1644). Mig likade intet särdeles detta .. tåget .., hvarföre jag gjorde all flit att bedja mig det undan. Eneman Resa 2: 84 (1712). Bedja dem undan det straffet, som de efter allas omdöme förtjänt. Mörk Th. 3: 415 (1758).
BEDJA UT. [jfr d. bede ud, t. ich bitte mir etwas aus] (†) till I 1, med l. utan refl. pron. ss. indirekt obj.: utbedja sig, bedja att få. När hon bad uth dhet godzet, haffver hon eij refererat att hennes man var en skelm. RP 3: 264 (1633). Är detta intet att bedja sig något ut af de döda tingen? Eneman Resa 2: 198 (1712).
BEDJA ÅTER10 40. (enst.) till I 1: bedja att återfå. Du .. ber af gudar åter / Deras alltför kort betrodda lån. Wallin Vitt. 2: 211 (1803).
Ssgr: A (†): (I 2) BED-FART. [af t. betfahrt] vallfärd, pilgrimsfärd; jfr BÖNE-FART. Bedhfarter, til Rom och andre orter. Fosz 221 (1621). —
B (†): (I 1) BEDE-MAN. [jfr d. bedemand] böneman? friare? person som framför inbjudning? (jfr språkprofvet från Grubb under BEDEL, sbst.1). Beede män, äre altidh beste. Sv. ords. A 4 a (1604).
C (†): (I 2 a ζ slutet) BEDJE-LÄNGD. Bedielängd .. register på the siuke, för hwilke Presten beder. Spegel Gl. (1712). —
(I 2) -SYSTER. [jfr d. bedesøster, t. betschwester] kvinna som idkeligen beder, bönesyster. En Christeligh brudh / som fruchter och ährer then milldhe Gudh / doch eij will leffue enn bedije sijster / Och lese sin messe ij nagre klöster. Polit. vis. 188 (1579).
Spoiler title
Spoiler content