SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
ANBINDA an3~bin2da, v. -er, -band, -bundo, -bundit, -bunden. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.). (se för öfr. BINDA, v.)
Etymologi
[af t. anbinden; jfr ä. d. anbinde, holl. aanbinden; jfr äfv. AN, adv. II 1 b]
— jfr BINDA AN.
1) i eg. bem.
a) († utom ngn gg trädg. o. tekn.; jfr ANBINDNING, ANBINDEPUNKT) fastbinda, (medelst bindning) fästa (vid); vidbinda, vidfästa. Widh een pijnestock .. anbunden. Lex. Linc. (1640, under furca). En stinn-fiäder .. anbunden widh et .. silkes-snöre. Stiernhielm Arch. D 1 b (1644). Siam 30 (1675). Cellarius (1699, 1729, under distringo). Fienden sköt ock pilar in, med anbundna små sedlar. Nordberg 1: 553 (1740). trädg. uppbinda. Man .. anbinder de qvarlemnade (rankorna) efter behag. J. P. Vennström i LAT 1862, s. 155.
b) (†) ombinda. Man (skall) .. skära barcken (på trädet) .., doch .. thet medh Lehra eller Dyngia anbinda. Risingh Landb. 44 (1671). Qwinfolken (i Nya Andalusien) anbinda .. theras (dvs. de nyfödda barnens) Hufwuden med Boomulls örnegått. Amer. 20 (1675).
2) (†) oeg. o. bildl.
a) binda l. förbinda l. fästa.
α) förena medelst släktskap o. d.; jfr ALLIERA I a β, äfvensom ANFÖRVANT, ANHÖRIG. (Assessorns) Sonasöner, med hwilkas hus höga Stånds-Personer anbundne blifwit. Peringskiöld M. Upl. 132 (1710). I ett hushåld äro monge anbundne personer. såsom man och hustru, föräldrar och barn, och lagstad tienstahion. Swedberg Dödst. 597 (”579”) (1711). jfr Dens. Schibb. 247 (1716).
β) binda l. fästa (ngn vid ngt). Wi prester .., som äre anbundne wid wissa församlingar, at them lära och förestå. Swedberg Dödst. b 1 b (1711).
γ) fästa (ett villkor) vid (ngt). Sådan förordning (voro) andre flere conditioner anbundne. N. Av. 9 Nov. 1658, Epist. A 2 a.
δ) språkv. sammansätta. De Præpositiones som med någre ord anbindas och sammanfogas. Österling Prononc. 7 (1700).
b) [jfr t. einen zank anbinden, mit einem anbinden, ä. d. anbinde med een; jfr äfv. it. attaccar battaglia; det it. verbet betyder dels vidfästa (fr. attacher), dels angripa (fr. attaquer)] upptaga strid, inlåta sig i strid l. tvist. Öfversten .., som .. med honom (dvs. generalmajoren) hade anbunnit. Dahlberg Dagb. 136 (c. 1660).
Ssg: (1 a) ANBINDE-PUNKT310~2. (föga br.) tekn. bindpunkt. Förenings-eller anbindepunkterna mellan rät- och afvigväfvarna. Ekenberg o. Landin 905 (1894).
Spoiler title
Spoiler content