ANDERSTÅNG an3der~stoŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. -stänger.
Etymologi
[fsv. andurstang, sv. dial. anderstang, ånderstång osv.; jfr ANDOR o. STÅNG]
(i bygdemålsfärgadt talspr.) (trä)skoning under en slädmed. Anderstång, assamenta trahæ. Schroderus Lex. 96 (1637). Anderstänger af trä — 2 par. Publ. handl. 6: 4355 (1756). jfr: En stång som sättes under slädmeden, prov(insord) anderstång. Schlyter Ordb. 27 (1877). — Anm. Schultze Ordb. 5057 angifver, möjl. på grund af anslutning till ANNAN [jfr sv. dial. anderstuga o. d.], för ordet bet. ”ny eller upplagad” slädmed; jfr ANDERSPÅNG.
Ssg: A: ANDERSTÅNG-NAFVARE301~200. nafvare l. borr, som brukas särsk. när man slår nya trämedar under kälkar. Brauner Tankar 83 (1756).
B: ANDERSTÅNGS-NAFVARE301~200. jfr A. jfr Ihre Dial.-lex. 5 samt Rietz.
