ANDÖFVA an3~dø2va, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -DÖFNING.
Etymologi
[jfr det likbetydande andöva i sv. dial. i västra Sv. (Hof Dial. Vestrog., Rietz), isl. andæfa, ipf. -dæfða, nor. andøva, ipf. -døvde; jfr äfv. motsv. vbalabstr. isl. andóf, nor. andov. Ordet är urspr. sammansatt, o. dess första led är AN-, prefix2 (jfr nor. andror, rodd emot strömmen); den senare är enl. A. Torp i Sprogl.-hist. stud. 171 (1896) besläktad med nor. dava, hvila på årorna. Aasen antager utveckling ur *andhöva (jfr isl. hæfa, gifva en viss riktning, nor. höva, afpassa). Rietz härleder ordet ur *andþöva (jfr isl. þæfa, tränga)]
med årorna hindra en båt att drifva med vind l. ström. (Då man ej har ankargrund) måste .. en af fiskarena hålla båten på samma punkt, derigenom att han, som det heter, andöfvar, d. v. s. med afmätta årtag motverkar strömmens eller vindens kraft att drifva båten från stället. Ekström 47 (1845). Genom rodd eller andöfning. Dens. 51. V. Rydberg i Sv. tidskr. 1873, s. 509. Larsen (1884).
