ANGIFVARE an3~ji2vare (a`ngifvare Weste), m.||(ig.); best. -en, hvard. äfv. -n; pl. =.
person, som angifver. — särsk.
1) till ANGIFVA 1 b β, särsk. jur. om person, som i visst mål först gifvit åklagaren (i ä. tid äfv. domstolen) de för målets anhängiggörande (l. afdömande) behöfliga upplysningarna; äfv.: person, som gjort angifvandet till yrke. Uppträda som angifvare. J. De la Gardie i Oxenst. brefv. 5: 48 (1613). Emoot the ypperste aff sine undersåter .. upwäckte han falske angifware. Schroderus J. M. kr. 263 (1620). Gånge af .. böter (för svordom) hälften til angifvaren, och hälften til the fattiga. MB 3: 1 (Lag 1734). Ej må then vitna .. i brottmål .., som angifvare är, eller the, som rychte therom utspridt. RB 17: 7 (Därs.). Reconvention .. kallas thet påstående, som then, hvilken .. blifvit utan skiäl .. anklagad, giör emot honom, som anklagare, eller angifvare varit. Nehrman Pr. cr. 271 (1759). Stockholm var (under E. XIV:s regering) upfyldt med hemlige spejare och angifvare. Dalin Hist. III. 1: 650 (1761). Ej må angifvare, tå han uti något brott sin medbrottslige uptäcker, undgå straff för delaktighet theruti. Förordn. 20 Jan. 1779, s. B 2 b. Du (må) icke framträda som angifvare, utan att vara fullkomligt viss om verkligheten af det du anger. Franzén Pred. 3: 227 (1843). Finnes särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens andel. SFS 1887, nr 44, s. 14. SvD (L) 1898, nr 54, s. 2.
3) (†) sufflör (å teater). Serenius (1734, under prompt).
Ssgr (till 1): ANGIFVAR-310~ l. ANGIFVARE-ANDEL3100~20 l. ~02. bötesandel, som (i vissa fall) tillkommer angifvare. —
