ANHALA an3~ha2la, v. -ar, -ade, -at, -ad, äfv. -halt. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[af nnt. anhalen; jfr holl. aanhalen, d. anhalede skøder samt t. anholen; jfr äfv. AN, adv. II 4]
sjöt. hala l. draga åt sig (ett tåg o. d.); hala styfvare, draga åt, spänna, sträcka. Skootetz anhalande. Rayalin Skeppsb. 188 (1730). Jag skulle segla om honom både med ”anhalta och utfirade skot”. Gosselman Sjöm. 1: 88 (1839). Allt efter som fartyget åker upp på bädden .. anhalas löstaljorna ombord. Witt 325 (1863). Mätbandet uppföres .. på det sätt mot garneringen, att detsamma, då det är styft anhaladt, visar noggrant tvärskepps. SFS 1874, nr 41, s. 16. Då fartyget skall ligga närmare vinden, anhalas skotet, hvilket kallas att skota seglet. Nissen i NF 14: 1310 (1890). Ett styft ”fall” eller annat hårdt anhaladt tåg. Dens. Därs. 15: 1223 (1891). — jfr HALA AN.
SAOB
