SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ANKA 3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr ANK.
Etymologi
[fsv. anka, vara missnöjd (öfver), af mnt. anken (motsv. t. dial. anken), sucka, stöna; jfr sv. dial. anka, ånka (Rietz), nor. anka, aanka, d. anke, klaga]
(numera bl. i bygdemålsfärgadt talspråk) klaga. Här stanckas, anckas, skrijas ach, och ai! ô wee! Stiernhielm Häls. (c. 1650). Dähnert (1784). — särsk.
a) i förb. med prep. : klaga på l. öfver, vara missnöjd öfver, gräma sig öfver. Spegel Guds verk 248 (c. 1710). Dens. Gl. 200 (1712). Lundell (1893).
b) (†) opers. Thet ankar migh, Angit me. Schenberg 2: 5 (1739).
Spoiler title