SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ANK, n.
Etymologi
[jfr sv. dial. ank, n., d. ank samt ANKA, v.]
(†) klagan, knot. Olycka, mootgångs skiffter i Strijd, blod, sårmål, och bane / Thola med okränckt mod, vthan anck, och omanliga Suckan (tillhör en adelsman). Stiernhielm Lycks. intr. 1 (1650). Een röst, uppfylt med ank och vee. Leyoncrona Vitt. 184 (c. 1685).
Spoiler title