SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
ANMARSCHERA an3~marʃe2ra, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr ANMARSCH.
Etymologi
[jfr d. anmarchere, holl. aanmarcheeren, t. anmarschieren]
(numera föga br.) i sht mil. rycka an l. fram, antåga; marschera (mot ngn l. ngt); vara i anmarsch. Oxenst. brefv. 1: 253 (1624). The Swenskas Krijgz Häär, som tå kom anmarcherandes emoot them. Skäl att fortsätta kriget med Danmark A 4 a (1659). Som fienden nu med all macht anmarcherade. Dahlberg Dagb. 248 (1678). Nordberg 1: 856 (1740). Ryktet om att franska armén anmarscherade. C. W. Bergman enl. Kindblad (1867). Björkman (1889).
Spoiler title
Spoiler content