ANMANA an3~ma2na (a`nmana Weste), v. -ade; se för öfr. MANA. vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.).
(i sht i mer l. mindre officiell stil) eg.: gm att erinra (ngn) om ngt l. framhålla ngt ss. en plikt l. ss. tillrådligt söka förmå (honom till ngt l. att göra ngt); uppmana l. uppfordra, i sht å ämbetets vägnar l. med en öfverordnads rätt. Nu föllier den 21. puncten (i min instruktion), som mig anmanar, at medh flijt taga i noga observance Landzens Politie och Regering. G. O. Stenbock i HSH 31: 388 (1662). Erik Kagg .. blef .. anmant, at gifva sig. Dalin Hist. III. 1: 574 (1761). Postiljonen .. anmanade alla, som .. tänkte resa, att .. stiga i vagnen. Nicander Minnen 1: 160 (1831). H. anmanades (af den akademiska styrelsen) att ”erkänna sitt fel”. Svedelius i SAH 40: 527 (1865). Den vördnadsvärde mannen .. / Med månget kraftigt skäl den djupt bedröfvade / Anmanar nu till kristligt tålamod. Kullberg Rol. 2: 399 (1865). Hjo borgare anmanades af Kon. Gustaf i bref .. att afflytta till någon annan stad, men befallningen torde väl ej hafva blifvit åtlydd. Forssell Hist. II. 1: 121 (1875). GHT 1896, nr 8 A, s. 3. — särsk.
b) (föga br.) uppmuntra, egga. Hwadan fåår Soldaten Modh, då hans Konung honom sielfwer anmahnar? Rel. cur. 63 (1682).
c) (föga br.) med afs. på häst: mana på, egga. Skall ryttarn anmana hästen till en stuttande eller rabatterad galopp. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 108 (1836).
d) [jfr t. mahnen] i sht handel. i fråga om (i sht officiell) uppfordran till gäldande af skuld. Anmana någon att betala. SFS 1830, s. 481. SAOB (1870).
e) (föga br.) om döden: mana, kalla. Carl (IX), som, redan anmanad af döden, reste ifrån Rysby skans. Nordin i 1 SAH 3: 69 (1789, 1802).
f) (föga br.) oeg. om en inre l. yttre impuls: drifva, mana. Naturen anmanar oss därtil. Möller (1790). Då man anmanas (dvs. känner sig manad) dertill (näml. att kasta sitt vatten). Hartman Husläk. 15 (1828). En fuktig och kall dimma, som anmanade oss att vända tillbaka. Nicander Minnen 1: 191 (1831).
