ANNKOST an3~kos2t l. aŋ3~, r. l. m. ((†) n. Dähnert(1784)); best. -en; pl. -er l. -ar.
Etymologi
[fsv. an(d)koster, redskap, husgeråd; jfr sv. dial. ankost, körredskap, lösöre, redskap, virke till kör- l. åkerredskap, samt isl. annkostr, ǫnnkostr; förra leden utgöres sannol. af, sammanhänger i hvarje fall med, fsv. an(d) (se AND, sbst.2), senare leden är fsv. koster (se KOST)]
(i bygdemålsfärgadt språk i Svld o. Nld) åkerbruksredskap af trä; redskapsämne; virke, företrädesvis till åkerbruksredskap; i sht koll. (I maj) Hugges allehanda Ankostar, och tårckas Hiwle-Biörck. Brahe Oec. 107(1585). Hugg Ankoster eller Bryggewärke (för Bygge-) vthi Kråkonedanet. I. Erici 1: 135 (c. 1640). När man ärnar något stycke trä af biörck eller annat til ankost och redskap. N. Brelin i VetAH 1: 166(1739). (Byskogarnas användning till) Skepsvärke .., Timmer, Bjälkar, .. Bräder, .. Laggkäril, .. Ankost (osv.). J. Faggot Därs. 2: 10(1741). Ankost .. (redskap) höltzern Geschirr, Acker-Geschirr. Lind(1749). Träd, som .. (bonden) kunnat nedfälla til Ankost, Slögde eller annat Behof. DA 1772, nr 276, s. 2. Annkost. Ämnesträ till slöjd .. för öfrigt är hvarje träd eller del deraf som kan användas till slöjd ”annkost”. Cnattingius(1894).
Anm. Ordet anföres af Möller(1790) ss. föråldradt, o. Modeer anser sig i Landtm. förordn. 48 (1765) böra förklara dess betydelse.
Ssgr: ANNKOST-HYGGE30~20. Ankosthygget .., löftägt, garfning och någon sko-sömning besörjes (i Laihela socken i Finl.) af en och hvar. E. O. Runeberg i VetAH 19: 160(1758). —
-VIRKE~20. Timber och Ankostvirke består af Ek och Bok. Dahlman Humleg. 44(1748).
