publicerad: 1898
ANOR a3nωr2 l. -or2 (a`nor Weste), sbst. pl.
Ordformer
(-er Svart G. I 1 (1561), Stiernhielm Herc. 479 (1668), Lind (1749). -or G. Oxenstierna i Oxenst. brefv. 3: 226 (1631), Stadga öfv. oordn. afskaff. 17 Dec. 1644, IX, Lind (1738) osv.)
Etymologi
[af mnt. anen, förfäder i andra l. tidigare led; jfr d. aner samt t. ahnen, först i början af 1700-talet uppvisadt med bet. förfäder, eg. gemensam pl. till ahn, farfar l. morfar, o. ahne, farmor l. mormor, sannolikt rotbesläktadt med lat. anus, gumma. Den af V. Såby i Blandinger 1: 37 (1881) framställda härledningen ur t. ahnherr, anherre (jfr mnt. an(h)ere) är ej hållbar]
Anm. Sällan påträffas den till pluralen anor nybildade singularen ana. Om jag nu icke ville räkna mer än 2. Styck von Achten (ett mynt) för hvar Ahna, skulle thet ändoch bestiga sig til en förbannad Summa. Berling Holberg Ranudo 14 (1745; i d. originalet: ahne). Han ägde ock en son, och af dess blod, med heder, / Allt, hvad Tobias nämns, en älskad ana leder. Bellman 6: 207 (1789).
a) (numera mindre br. utom i α) med tanke på de särskilda individerna. Fråger huru månge Ahaner (dvs. Ahner) räknade Servius Tullius tilbaka. Phrygius Föret. 28 (1620). Et Herrskap som kan räkna öfver 1733. goda och rigtige Ahnor skulle råka i armod? Berling Holberg Ranudo 14 (1745). Dock I, kan hända, först af mig begären veta, / Hvad qvinna jag väl är, och hvad min' anor heta. Kolmodin Qv.-sp. 2: 203 (1750). Ja, min Baron, var stolt: ni sexton anor har. / En enda oviss är: er far. Franzén 4: 286 (1832); jfr α. En mäktig Viking förde hem, som brud, / en utaf mina anor. Beskow Dram. 1: 37 (1836). Med rättvis stolthet ser jag min ädle son / I sina anors strålande krets (dvs. i ansalen) igen. Runeberg 1: 266 (1841); jfr γ. Tappert drogo hans anor sitt svärd. Arfwidsson Oisian 1: 272 (1842). Hans broder (har) .. / Vandrat redan ur sitt fängsel / Ned i sina anors graf. Oscar II Skr. I. 2: 125 (1859, 1886). oeg.: Philemon och Baucis .. (voro) grekiska makars stamföräldrar eller äldsta anor. Bremer G. verld. 5: 87 (1862). — särsk.
α) [jfr t. er hat sechszehn ahnen; jfr äfv. fr. avoir trente-deux quartiers] geneal. (antal) manliga o. kvinnliga adliga förfäder på såväl fäderne som möderne med beräknande bl. af den äldsta af de släktleder hvilkas samtliga medlemmar tillhört adeln gm sin börd. Hafva 4, 8, 16 (osv. i digniteter af 2) anor, i andra, tredje, fjärde (osv.) led härstamma från uteslutande adliga förfäder. Hans Kong. Majtz loflige twå och trettiye ahner. Svart G. I 1 (1561). När man frågar gode rådh, då frågar man intet efter 16 ahner, utan quid consilij? Rådsprot. 27 Mars 1648 (yttrande af drottning Kristina till förmån för Adler Salvius). Weste (1807). — omfattande äfv. ofrälse förfäder: förfäder i den äldsta fullständigt kända släktleden; jfr AN-TRÄD. Örnberg Sv. slägtkal. 1888, s. 329. (Ett anträd), hvilket så när som på en enda person är fullständigt in i 6:e ledet, d. v. s. af de 64 anorna är det blott en enda, som man ej lyckats uppvisa. O. Varenius i Sv. tidskr. 1894, s. 444.
β) [gm missförstånd af föreg.] (antal) adliga släktleder. Hon har fyra anor, She is noble by four Descents. Serenius (1741). Lindfors (1815). Han skryter öfver sina tio anor. Hahnsson (1884).
γ) om stamfäder representerade gm sköldemärken, bilder o. d. Man baar för thet Konungslige lijket thes wapn och ahner. Schroderus J. M. kr. 444 (1620). (Första och andra adelsklassen) vela inge fahnor hafva (vid begrafningar), men .. skildten medh ahnorne vela dhe behålla. RARP 10: 426 (1668). 16 St. aner à 31 1/2 daler .. 504 (daler kopparmynt). C. Sack i Ant. saml. 141 (1696; i räkning). De angrepo högadelns .. prakt och utmärkelser och ifrade till exempel mot seden att i likfärder bära den aflidnes anor och slägtvapen. Fryxell Ber. 14: 121 (1846).
b) sammanfattande, närmande sig bet.: ättelängd, härstamning, börd (i sht adlig l. åtm. berömd). Så skal man mera pröfwa ens loff och berömelse vtaff dygden, än som vtaff hans Aner och adelige herkomst. Schroderus J. M. kr. 56 (1620). At lyfta sina tanckar ur stoftet .. är större heder, än at .. kunna prånga (dvs. skryta) med de äldsta Ahnor. Mörk Ad. 1: 274 (1742). Upphöjandet af förtjenstens högadel till jembördig med och äfven framom anornas. Beskow Minnesb. 1: 102 (1854, 1860). Och utan höga anors lån / Kom denne man, en hyddans son, / Från obemärkta trakter. Runeberg 5: 60 (1860). — oeg. Nyss slog jag skogens kung så luden, / hans anor ärfde jag med huden. Tegnér 1: 8 (1825); jfr: En Lapp räknade anor efter antalet björnar personen sjelf, hans förfäder eller slägt dödat. Düben Lappl. 284 (1873); jfr β. om djur i fråga om ädel ras: Skarpsprungna vindthundar med förnäma anor betalas med höga pris. SD(L) 1898, nr 88, s. 1. — särsk.
α) i förb. leda (sina) anor från l. (upp) till l. (†) af (ngn, en viss tid osv.). Stiernhielm Herc. 472 (1668). De flesta berömda familjer (i Grekland) ledde sina anor från någon af de odödlige. Tegnér 3: 517 (1816). Barn af en stackars far, som, led från led, / Af bara bönder sina anor leder. Wallin Vitt. 2: 69 (1821). Han (dvs. Sigurd Fafnesbane) ledde sina anor upp till Sigge, Odens son. Strinnholm Hist. 1: 279 (1834). Lönnberg Cas. 101 (1882).
β) i förb. räkna (sina) anor (jfr a α). Åtskilliga af öns (dvs. Islands) namnkunnigaste slägter och män räknade Svenska anor. Geijer II. 1: 146 (1825). De Norrska Hlade-Jarlarna, som på mödernet räknade sina anor från Skade. Nilsson Ur. 1: 161 (1843, 1866). För att adliga personer skola kunna räkna anor, fordras, att alla deras förfäder inom vissa jämna leder varit af adlig börd. B. Schlegel i NF (1876). — oeg. o. bildl. Jag (dvs. Fru Ärbarhet) räknar mina anor bland de himmelborna dygder. Dalin Arg. 1: 188 (1733, 1754). Utur kojan steg du (dvs. biskop Hesslén) fram för verlden, / dina anor räknar du från dig. Tegnér 2: 430 (1811). Han (dvs. det nya året, 1816) kommer. Du pöbel, till jorden sjunk: / hans häst räknar anor; gif rum! Därs. 136 (1816).
2) i öfverförd anv., betecknande ursprung, historia, (ärfda) traditioner, ålder; i sht med (särsk. uttryckt l. underförstådt) bibegrepp af ädelt ursprung, lång ärorik förhistoria, stolta traditioner, vördnadsbjudande ålder. Om man följer Geometriens anor tilbaka til sin (dvs. dess) första Stam-fader, finner man, at de förlora sig i Bonde-hopen. Plantin Intr. i VetA 1784, s. 4. En lagerkrans I hemtat från Parnassen, / bevaren den och glömmen ej hans anor! Tegnér 2: 205 (1820). Sveriges anor. Skaldestycke. Beskow i SAH 11: 207 (1824; titel). Jernvapnens anor i Skandinavien äro vida äldre än man vanligen antagit. Nilsson Ur. 1: 90 (1838, 1866). Målarkonsten har i Grekland de yngsta anorna, och betraktades länge såsom en plastiken underordnad konst. Palmblad Fornk. 2: 291 (1844). (Vi) måste .. häfda våra vetenskapliga anor. Fries Utfl. 2: 4 (1852). Har ej bonden tusenåra / Goda anor, medan våra / Knappast hinna till i går? Strandberg 1: 150 (1861); jfr 1. Vid den tid, då Jakob .. säges hafva flyttat till Egypten, egde odlingen och det stadgade samhällslifvet i Nildalen två årtusens anor. Rydberg Urpatr. 3 (1873). I Sverige har den (dvs. lutfisken) gamla anor såsom vedertagen julrätt. NF 10: 311 (1886). Folket utan anor .. stod här (dvs. i spansk-amerikanska kriget) emot folket med anor. LD 1898, nr 164, s. 2. — i uttr. leda l. räkna l. (†) draga (sina) anor (jfr 1 b α o. β). Från tidens början drar hon (dvs. Svea) sina stålta anor. Nordenflycht Svea 5 (1746). Bland alla yrken är det i vårt land intet enda, som räknar så gamla anor som krigarens. Tegnér 3: 421 (1838). Den berömda Upsalasången räknar från honom (dvs. Samuel Ödmann) sina anor. Böttiger 5: 62 (1867). Alla namnen på våra veckodagar leda sina anor tilbaka ända till åsatiden. E. H. Tegnér i Ydun 68 (1869).
3) [gm utvidgning af 1] (†) släktförbindelser? Altså gå våra ahnor medh tijden temligh vidt ifrån husen. G. Oxenstierna i Oxenst. brefv. 3: 226 (1631).
-DIGER~20. (skämts.) rik på anor. Fältmarskalken grefve Meyerfelt .. var ej därtill (dvs. till att dekoreras med serafimerorden) nog andiger. Adlerbeth Ant. 1: 216 (c. 1792). —
-DRYG~2. (ane- SP 1780, s. 975, Thorild Svar på luntan 28 (1792)) uppblåst l. högfärdig öfver sina anor. Kellgren 2: 134 (1791). Månget gods ur andrygt välde / dök i ofrälst mörker ned. Scholander I. 1: 30 (c. 1850). Lundell (1893). —
-DRYGHET~02 l. ~20. Weste 1: 1951 (1807). En friherrinna af den beskaste andryghet. H. Lilljebjörn 1: 53 (1865). E. C. Tegnér Sv. bild. 4 (1896). —
-FADER~20. H. Samzelius i Ord o. bild 1893, s. 94. Fahlbeck Sv. adel 137 (1898). i bild: Bergström Litt. o. nat. 281 (1889). —
-FRÖKEN~20. (föga br.) ogift dotter till ngn af förfäderna. Topelius Vint. I. 1: 191 (1859, 1880). —
-HERRE~20. [jfr t. ahnherr] (adlig familjs) stamfader. (Gripsholm,) der hans (dvs. Stjernelds) förmenta anherres (dvs. E. XIV:s) vålnad ännu kringsväfvar det gråa fängelsetornet. Valerius 2: 202 (1836). Den väldigaste (strid) som någonsin utkämpats inför anherrarnes vapensköldar (dvs. på Riddarhuset). Wieselgren Samt. 213 (1880). oeg.: Calamiterna, de storväxta anherrarne till våra dagars fräkenväxter. Fries Grönl. 33 (1872). —
-KULT~2. dyrkan af aflidna förfäders andar; själadyrkan. (Den kinesiska) religionen (kvarstår) på ankultens ståndpunkt. Sv. tidskr. 1894, s. 566. —
-RIK~2.
(1 a γ) -SAL~2. —
-STOLT~2. De anstolta göternas afkomlingar. Kræmer Span. 27 (1851, 1860). Hennes anstolta hån. Fröding Nytt o. gammalt 50 (1897). —
-STOR~2. Nordforss (1805). På väggarna hänga porträtt af anstora förfäder i styfva krås. Langlet Gm Ryssl. 78 (1898). —
-TAFLA~20. tabellformig redogörelse för en persons anor; jfr -TRÄD, -VAPEN samt SLÄKT-, STAM-TAFLA. Utför man vidare denna antafla, så blir nästa led 16 och ledet därpå 32 anor. Schlegel o. Klingspor Her. 98 (1874). B. Schlegel i NF 1: 825 (1876). GHT 1896, nr 62 A, s. 2. —
-TRÄD~2. (ritadt osv.) träd som vid roten har en persons namn, bild l. sköldemärke samt vid grenarna motsv. beteckning för hans förfäder; äfv. om tabellformig uppställning af en persons härstamning; jfr SLÄKT-, STAM-TRÄD. Schlegel o. Klingspor Her. 98 (1874). B. Schlegel i NF 1: 825 (1876). Anträd i 4:e ledet, med 16 förfäder, för professor E. G. Geijer. Örnberg Sv. slägtkal. 1889, s. 78. Slägttaflor eller slägtträd omfatta en persons ättlingar; börja således med stamfadern. Anträd omfatta en persons förfäder å fädernet och mödernet i jemna led. Rosman R. Ludvigsson 25 (1897). —
-VAPEN~20. Gustaf d. 1:s vid 1702 års brand uppbrända antaflor .. voro 9 alnar långa och 3 breda och upptogo hans 32 anvapen. Schlegel o. Klingspor Her. 23 (1874). Hufvudbaner .. kallades en afliden adelsmans eget slägtvapen, till skilnad från anvapnen, hvilka voro mindre. B. Schlegel i NF 6: 1579 (1883).
B: ANE-BILD, -DRYG, -LÄNGD, se under A.
Spoiler title
Spoiler content