ANPREJARE an3~präj2are, m. l. r.; best. -en; pl. =.
Etymologi
[jfr sv. dial. (Kullen i n. v. Skåne) anprejare (Rietz 390). Ordet är förmodl. en folketymologisk ombildning af holl. lamprey; jfr mnt. lampreide, eng. lamprey, fr. lamproie (i vallonskan amproie, där l bortfallit, emedan det uppfattats ss. best. art.); se för öfr. LAMPRICK. Vid ordets anslutning till ANPREJA torde folkfantasien hafva fäst sig vid fiskens vana att suga sig fast vid föremål, dels vid stenar (jfr fiskens senlat. namn lampreda, lampedra, lampetra, af lambipetra, o. det gr. πετρομύζων, eg. ”stensugare”), dels vid andra fiskar (jfr den sv. benämningen SILLPIPARE), dels också stundom vid fartyg; jfr Lilljeborg Fiskar 3: 725]
