publicerad: 1898
ANROP an3~rω2p, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[fsv. anrop; jfr d. anraab, t. anruf]
eg. vbalsbst. till följ.
1) (föga br.) motsv. ANROPA 1. — särsk. konkretare: (högljudd) åkallan l. bön. Detta hans anrop till hämdens Gud: Utdrag din glaf, Mäktige! Leopold 3: 389 (1797, 1816). Hekate, sökt i korsvägsmörkret, med tjutande anrop. Adlerbeth Æn. 100 (1804, 1811). — om bön o. maning (till ngn att göra ngt): upprop, uppfordran. Hos hvem af Kungens och af landets vänner / Tror du han vinner för sitt anrop stöd, / Att Nordens arma barn förses med bröd. Franzén Skald. 5: 52 (1836).
2) [jfr mnt. anropen, gräla på (ngn)] (†) skrikande; pockande. The godhe herrer oc men aff vort oc riikisins rad .. haffue hört, huilkit skrij oc anroop vi liidit haffue .. aff the lypsche herrer fför æn .. (rikets) gæll bliffue bettalid. G. I:s reg. 1: 110 (1523).
a) mil. o. sjöt. motsv. ANROPA 3 a: visst rop (l. signal) af vaktpost o. d. till ankommande l. passerande att stanna för att gifva sig till känna osv.; rop hvarigenom man underrättar ngn om att man vill meddela sig med honom; rop hvarigenom vaktpost tillkännagifver sin närvaro för andra poster; tillrop. Posters anrop dig ej bry / Trummor ej din hvila störa. Arnell Sjöfr. 31 (1829). Prejningen (verkställes) genom anrop med lur från fästningen. SFS 1840, nr 19, s. 2. Efter besvaradt anrop. Tj.-regl. 1858, 1: 41. Då bevakningstjensten bör bedrifvas med så mycken tystnad som möjligt .. tillhålles hvar och en af egen armé att genast vid första anrop stanna. Tj.-regl. 1867, s. 100. Tystnaden, afbruten endast af vaktposternas anrop, utbredde sig öfver det mörka fältet. Topelius Planet. 1: 176 (1889).
b) [jfr motsv. anv. af eng. call] tekn. motsv. ANROPA 3 b: om viss ljudsignal hvarigenom ngn tillkännagifver, att han önskar meddela sig med ngn; jfr PÅRINGNING. Före telegraferingens början sker anrop, hvartill begagnas en särskild ”väckare”. Nyström Telegr. 253 (1869). Anrop af en station. Dens. Telef. 39 (1885). Vill man signalera på långa (telefon-)ledningar eller åstadkomma kraftigare anrop, begagnar man den elektriska ringklockan i en eller annan form. Uppf. b. 3: 511 (1897).
c) i allmännare anv., motsv. ANROPA 3 c: rop till ngn (ankommande) i afsikt att få honom att stanna för ytterligare meddelande o. d.; tillrop; maningsrop; ofta innehållande l. uttryckande ngn begäran af den ropande (jfr 1). Från fyra män, som legat i försåt / .. Kom detta anrop (dvs. pengar eller lifvet!), bäst han gick framåt. Strandberg 5: 147 (1862). Nu skulle man ha sett med hvilken fart jag vid första anrop (näml. till kyparen) fick både smörgås och ölseidel. N. P. Ödman Minnen 2: 191 (1881). Näktergalarnas drillar, afbrutna stundom af fårahjordarnas ensliga bjellerklang och herdarnes anrop. Topelius Planet. 3: 99 (1889).
(3) -FALL~2. [bokstaflig öfversättning af lat. casus vocativus; jfr ANROPA 3] (knappast br.) språkv. benämning på vokativen. Försök t. sv. spr. 42 (1847). Lyth Sv. spr. 8 (1848). —
(3 b) -LEDNING~20, å telefoner af ett visst system. Ett visst antal, t. ex. 100, abonnementsstationer äro (i England) intagna å en gemensam anropsledning, call-wire. Tekn. tidskr. 1896, A. M. s. 14. —
(3 b) -SIGNAL~02, särsk. å telefon. Induktorn, medelst hvilken anropssignalen åstadkommes, är inrymd under klaffen på Ericssonska (telefon-)apparaten. Nyström Telef. 4 (1885). —
(3 b) -SYSTEM~02. För att å centraltelefonstationen göra (påringnings-)klaffarne obehöfliga .. har .. ett särskildt anropssystem .. blifvit uppfunnet. Tekn. tidskr. 1896, A. M. s. 14.
Spoiler title
Spoiler content