publicerad: 1898
ANROPA an3~rω2pa (a`nropa Weste), v. -ade, hvard. o. i poesi äfv. -te; se för öfr. ROPA. vbalsbst. -AN (Nordberg 1: 809 (1740), K. F. Johansson i Hum. Vet. Samf. V. 7: 6 (1897)), -ANDE, -ELSE (se d. o.), -NING; -ARE; jfr ANROP.
Etymologi
eg.: ropa till (ngn).
1) (i sht i högre stil) i fråga om (vare sig högljudt l. tyst) bedjande l. åkallande; i sht om bön riktad till en högre makt. Invoco .. Åkalla, anropa. Lex. Linc. (1640). Denna (dvs. den forngrekiska prästpoesien) var väl icke blott episkt-legendartad .., utan äfven .. anropande och liturgisk. Palmblad Fornk. 2: 313 (1844). Långa, enformiga böner och anropanden till olika gudomligheter. H. Almkvist i NF 18: 205 (1894). jfr: (Den zoroastriska) Prestkasten .. var ursprungligen delad i 6 rangklasser, men nu återstår blott den första, zaotar (”anropare”), den officierande liturgen, som läser bönerna. Dens. Därs. 321. — särsk.
a) med obj. uttryckande den (l. det) som man vänder sig till med sin bön.
α) utan angifvande af det hvarom ngn beder: bönfallande ropa till (ngn), åkalla, ifrigt o. enträget l. högtidligt bedja till. Man (har) i nöden mer helgonen, än Gudh sielf, .. anropadt och tillbedit. RA 1: 347 (1544). Tegel G. I 2: 200 (1622). Det var .. en gammal sed hos de Romare, at altid lämna bistånd åt hvem, som dem anropade. Dalin Mont. 52 (1755). Re'n anropar hon (dvs. Sibylla) Hekate, mäktig i höjden och djupet. Adlerbeth Æn. 144 (1811). Dig bedje, dig anrope vi. Ps. 1819, 263: 5. Vill du att vi på Homeros' vis skola anropa Muserna ..? Dalsjö Platon Skr. 2: 369 (1872). Framför .. bönenischerna knäböjde några få araber, tyst anropande tystnadens och öknens gud. Heidenstam End. 189 (1889). jfr: Hoppet med bäfvan anropar dit (dvs. det nya årets) namn. Kellgren 2: 31 (1789). — med obj. som är bestämdt af en gen. l. ett poss. pron. o. betecknar en viss egenskap hos den till hvilken man vänder sig med sin bön; ofta i nära beröring med b α. Se, Evige Fader, med mildhet till ett folk, samladt i Din Helgedom, att .. anropa Din nåd för sitt andeliga och lekamliga väl. Handb. 1811, s. 17. Han är .. för stolt att anropa andras medlidande. Hagberg Pred. 2: 100 (1819). Hans gifmildhet blef anropad af en tiggare. Ljunggren Resa 62 (1871).
β) med det hvarom ngn beder uttryckt gm en förb. med prep. om: (enträget) bedja. Gud, hvilken jag ock anropar om dess Nåd ock bijstånd til samma Embetes tilbörlige utförande. S. Lagerberg i 2 RARP 2: 5 (1723). Vi fölle på knä; och anropade Gud om våra synders förlåtelse. Humbla 450 (1740). Ty skall jag, alla dagar, / Om hjelp anropa dig. Ps. 1819, 209: 3. Fåfängt var att anropa konungen om miskund. O. Sjögren hos Knös Ber. 167 (1879, 1890). — (†) anmoda. Huar han (dvs. profossen) .. nogre vm hielp anropandis vorde, the skole honom behielpelige vere. G. I:s reg. 10: 51 (1535).
γ) med det hvarom ngn beder uttryckt med att-sats l. att o. inf.: bedja. Ali sade; wij skolom annropa Altzmechtig Gud, att han gifwer oss seger. Reenhielm Olof Tr. 55 (1691). E. H. Tegnér i UVTF 12: 92 (1875). (K. XII) visste .. att många .. i sina stilla böner anropade Gud att gifva honom en bråd död. Heidenstam Karol. 2: 211 (1898).
b) med obj. uttryckande det hvarom ngn beder: bedja om, påkalla.
α) med obj. bestämdt af en gen. l. ett poss. pron. betecknande den af hvilken man väntar hjälp osv. I älskade Fruentimmers Gudinnor, jag anropar Er hielp. Dalin Arg. 2: 25 (1734, 1754). Han .. sträckte sina välgerningar till alla dem, som anropade hans bistånd. Rosenstein 1: 308 (1802). Offerpresten anropar himlens hämnd. Nilsson Ur. 2: 170 (1865). En olycklig varelse, som anropar vårt beskydd. Topelius Fält. 4: 324 (1864).
β) (knappast br.) utan dylik bestämning. De (dvs. Sveriges förra konungar) anropade det Rikes räddning, som hvar och en af dem i sina tidehvarf försvarat. J. G. Oxenstierna 5: 374 (1809). Frihetens skänk, anropad för alla. Fahlcrantz 3: 154 (1857, 1864). — jfr SKYDDS-ANROPANDE, HJÄLP-, SKYDDS-ANROPARE.
c) (mindre br.) utan obj. i uttr. anropa om (ngt). Tessin Bref 2: 368 (1755). Man kunde .. röras nästan till tårar af att se, huru det arma landtfolket .. anropade om .. förskoning för sin gröda. Lundgren Mål. 2: 162 (1857, 1874). Storvisiren, som i sin nöd anropade om fred. Beskow K. XII 1: 191 (1868).
2) [jfr t. einen als zeugen anrufen; jfr äfv. motsv. anv. af lat. appellare] (†) (högtidligt) taga (ngn) till vittne; vädja till, appellera till, åberopa. Flens Deos hominesque contestatus est; Anropade, tog till vittne. Schenberg 764 (1739). Biskop Hans Brask .. anropade et almänt kyrko-möte. Dalin Hist. III. 1: 114 (1760). Jag anropar här hvar och en Moders hjärtas känslor, som är närvarande, om man kan tro en sådan förbrytelse vara möjlig? DA 1793, nr 255, s. 1. jfr: Anropa til vitne .. prendre à témoin. Weste (1807).
3) [jfr motsv. anv. af t. anrufen] ropa till l. på annat hörbart sätt underrätta (ngn), att man önskar meddela sig med (honom); gm tillrop tillkännagifva för (ngn ankommande l. i närheten passerande l. varande), att (han) bör stanna för att gifva sig tillkänna l. för att afvakta ytterligare meddelande osv.
a) mil. o. sjöt. jfr ANROP 3 a. Tornquist Utk. 2: 106 (1788). Då två patruller möta hvarandra, skall den, som först med ”werda” anropas, gifva den andra fältrop. Tj.-regl. 1858, 2: 62. En post anropar med ”halt”! och, sedan den eller de anropade stannat, med ”werda”? W. G. Billmanson i NF 1: 827 (1876). Så ofta en vandrande närmade sig, blef han anropad och tillbakavisad. Topelius Fält. 2: 84 (1883; uppl. 1856: uppropad). Tj.-regl. 1889, s. 317. jfr: Schweitzarne, som .. stodo (vid slottsporten), satte sina bardisaner i kors; men uppå Flemmi(n)g(e)ns anropan giorde de öpning (för de kommande). Nordberg 1: 809 (1740). — särsk. sjöt. preja; jfr ANPREJA. (De) seglade igenom hela flottan .. utan at en gång blifva anropade. SP 1780, s. 314. I så starkt mörker, att till skeppet ankommande slupar .. ej kunna igenkännas, anropas dessa af den post, som först blir dem varse. Regl. f. fl. 1834, 1: 177. Tordenskiöld .. kom lyckligt förbi fästningen, ehuru anropad af en Svensk rundslup. Gyllengranat Sjökr. 2: 7 (1840). Konow (1887). jfr: Låt oss anropa båten, att vi må / I den få rum och in i viken segla. Franzén Skald. 6: 163 (c. 1840).
b) vid telefonering o. d.: gm viss signal tillkännagifva, att man önskar meddela sig med (ngn viss person l. ngt visst ställe); jfr ANROP 3 b. Nyström Telef. 5 (1885). Den expedierande .. kunde (direkt) göra förbindningen till den anropade abonnentstationen. K. Ericsson i Tekn. tidskr. 1889, s. 221. Innan afringning sker, bör den anropande tillfrågas, huruvida allt är klart. Telegrafverk. telefonförb. i Sthm 1890, s. 8. Anropningar till centralstationen besvaras .. derifrån med ordet ”kallad”. GHT 1895, nr 232 A, s. 1.
c) i allmännare anv.; jfr ANROP 3 c. Limonadförsäljaren anropade sina kunder i halfsjungande ton. Heidenstam End. 43 (1889). jfr: Inclamo .. Anropa, ropa in. Schenberg 102 (1739).
Ssgr: A (till 3): ANROPNINGS-DISTANS300~02. = -HÅLL. Då någon Round eller Patroull kommer et Fartyg på anropnings-distance, ropas af Posten Verda. Tj.-regl. f. fl. 1788, s. 83. —
-HÅLL~2. SFS 1835, nr 63, s. 22. Poster voro .. utsatte .. inom anropningshåll. Lind af Hageby Minnen 179 (1860). Tvenne kanonbåtar kallades inom anropningshåll. SD(L) 1895, nr 226, s. 10. —
-ORD~2. Halt! (användes ss.) anropningsord af en post vid fästning, läger (osv.). H. W. Westin i NF 6: 600 (1882).
Spoiler title
Spoiler content