ANSTORMA an3~stor2ma, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) (numera knappast br.) tr.
a) löpa till storms emot (fästning o. d.), storma. Keysar Karl .. haffuer .. angrippit Påwens Pallatz, thet anstormat, och .. öffuerwunnet. P. P. Gothus C 1 a (1590). Hektor, som främst anstormade skansen. Atterbom S. dikt. 1: 207 (1837).
b) bestorma (ngn) med böner o. d. Romarne, trötte af den långvariga belägringens många vedervärdigheter, anstormade Påfven att sluta fred. Strinnholm Hist. 3: 746 (1848). jfr: Dig (Kassandra) drifver någon fientlig gud, som anstormar dig med okuflig makt, att dödsklagans sång du stämmer sorgligt upp. Risberg Agam. 40 (1890).
2) intr.: rusa an, storma fram (mot ngn l. ngt); i sht i p. pr. l. ss. vbalsbst. — särsk.
a) i fråga om fientligt anfall. Vid Hunnernas anstormande kullkastades Alanernas magt. Strinnholm Hist. 1: 104 (1834). Under väldiga härskrin anstormade norrmännen emot vallarna. Dens. († 1862) enl. Kindblad (1867). Hans svärd nedmejade utan åtskilnad flyende egne och anstormande fiender. Topelius Planet. 3: 14 (1889).
b) mer l. mindre bildl. Så många i beständig vexling anstormande rörelser af glädje och smärta. Atterbom Minnen 630 (1819). Om jag än för de möjligen anstormande hårdare profven .. blottar svaga sidor. Wallin Rel. 4: 196 (1837). Den, som står på den klippan (dvs. Gud), han kan lugnt se det stora verldshafvets böljor anstormande. Wikner Pred. 338 (1877). Andre polfarare (än Andrée) föröda sina krafter och tillgångar i anstormningen mot polen. GHT 1896, nr 129 A, s. 2.
c) (föga br.) om stark tillströmning (af folk). Deraf .. förorsakades .. dyr tid och anstormning af fattige till Stockholm. Rääf Ydre 4: 349 (1865).
