publicerad: 1991
STORMA stor3ma2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (†, ArkliR 1563, avd. 22 (i bet. 5), Linc. (1640; under oppugnatio)), -NING (numera bl. i bet. 5); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(storm- (-å-) 1525 osv. störm- 1528—1560)
Etymologi
[fsv. storma; jfr fd. storme (d. storme, ä. d. äv. styrme), fvn. styrma (nor. dial. storma, styrma), mlt. störmen, stürmen (lt. stormen, störmen), mnl. stormen (nl. stormen), fht. sturmen (mht., t. stürmen), feng. styrman (meng. sturme, eng. storm); avledn. av STORM, sbst.1]
1) opers.: blåsa l. råda l. vara storm (se STORM, sbst.1 I 1); äv. med personlig konstruktion, dels om vind: blåsa mycket kraftigt l. häftigt l. med stormstyrka l. rasa (numera nästan bl. med anslutning till 2 l. 6), dels om vatten (se a); i sht förr äv. dels ss. vbalsbst. -ande i konkretare anv., närmande sig bet.: storm, dels i p. pr. i adjektivisk anv.: som är fylld av storm l. som kännetecknas av storm. Hör hur det stormar. Psalt. 35: 8 (öv. 1536: stormande; i konkretare anv., i bild). Jagh skal läta storma en wädherhwirffuel j minne grymheet, och itt slaghregn j minne wredhe. Hes. 13: 13 (Bib. 1541). Dett stårmade .. så att dee svensche mote löpe under Ölanndh. HH 20: 178 (c. 1585). Måste wij åter dee fahrliga Neptuni böllior försöka? Mig tyckes .. bätter, att man qwar dröjer till dess wintern med stormande wäder måtte lindras och sachtas. 2Saml. 1: 118 (i handl. fr. c. 1669). Ekeberg Res. 22 (1770, 1773: stormande dagar). En skarp nordanvind stormade häruppe (på toppen av fjället). Nilsson Dagb. 151 (1816, 1879). När det stormar julnatten, betyder det många rika ock förnäma personers död. Landsm. 1911, s. 402. — jfr FRAM-, UT-STORMA m. fl. — särsk.
a) om hav l. annat vatten: vara (våldsamt) upprört l. fyllt av storm, ha den sjögång l. de häftiga l. våldsamma vågrörelser osv. som råder i storm; äv. (numera bl. med anslutning till 6 (l. 2)) om vågor o. dyl. l. om hav (nästan enbart med tanke på vågrörelser): röra sig häftigt l. våldsamt resp. röra sig med häftiga l. väldiga vågor (under l. på grund av storm). Watnen sågho tigh Gudh, watnen sågho tigh och ängsladhes, och diwpen stormadhe. Psalt. 77: 17 (Bib. 1541; öv. 1536: beffuade; Bib. 1917: darrade). (Lat.) mare æstuosum. (Sv.) Itt stormande och brusande haf. Linc. C 4 a (1640). (Skeppet) syntes falla framstupa i Afgrunden, och dräncka dem i de stormande wattnen. Mörk Ad. 1: 119 (1743). Det var i Saimen på en ö, / Dit sällan någon länder, / Förutan måsar ur den sjö, / Som stormar vid dess stränder. Franzén Skald. 1: 278 (1793, 1824). Man kan nog föreställa sig huru, när hafvet stormar, vågsvallet kastas i höjden och rusar upp mot denna jättelika klippvägg. Lundgren MålAnt. 3: 41 (1873). Stormade Vettern, hade han å bryggan sin lävrå. Rydberg Vap. 79 (1891). SvFl. 1939, s. 67. särsk. i uttr. (hela) havet stormar, om lek. Pantlekar .. Hafvet stormar. Man sätter i en rad med ryggstöden tillsammans så många stolar som de lekandes antal på en när. Den, som ej har någon stol, kallas ”hafvet”. De öfriga erhålla fisknamn. Hubendick FlickLek. 75 (1879). Östergren (1947).
b) (tillf.) i utvidgad anv., i fråga om utsändande av luft genom munnen: kraftigt blåsa (se BLÅSA, v.2 3); anträffat bl. i bildl. anv. Just sysselsättningen med den nya literaturen, som höll på att storma luft i alla dåsande idéer, hade visat .. (K. A. Tavaststjerna) att tiden stälde andra och viktigare mål för ens tankar än det, på hvilket språk man skulle tänka dem. Söderhjelm Tavaststj. 18 (1900).
c) i bild; jfr 2. Visb. 1: 286 (c. 1640; opers.). Kongl. Maj:t hafwer .. alt stadigt haft sin hänseende på medel och utwägar at kunna genom en hugnelig fred hjelpa Riket utur det så swårligen stormande owädret. HC11H 14: 134 (1680). Gud gaf dig en skön arbetsplats i sin vingård. Det stormade — och du geck från din spade. Låt vara, du kunde ej predika till en tid; men din blotta härvaro hade dock gjort nytta. KyrkohÅ 1927, s. 303 (1842).
a) opers., i fråga om mörka känslor l. harm l. oro som rasar (i ngns bröst l. inom ngn) o. d.; äv. med personlig konstruktion, om ngns inre l. känslor l. passioner o. d. En ny krets af tankar öppnas (på landet), glädjen stormar ej; men sinnet är stilla. Lamm Oxenst. 24 (i handl. fr. 1785). Den harm och oro, som stormade inom konungens bröst. Fryxell Ber. 3: 103 (1828). Dmitri, frid vill jord och himmel äga, / Hvarför stormar utan ro ditt hjerta? Runeberg (SVS) 3: 209 (1841). Vikingen .. (var) vid ett allvarsamt, nästan dystert lynne, talade vid ingen .. Jag såg på vikingens blick att det stormade inom honom, och det gjorde mig fruktande. Bremer Dagb. 302 (1843). Passionerna storma. Cannelin (1921). Var skulle det storma, om inte hos ungdomen? Stiltje är något som hör åldern och döden till. Bergman Skyar 105 (1925, 1936).
b) opers., i fråga om oro i livet l. världen: råda l. vara storm (se STORM, sbst.1 I 2); äv. med personlig konstruktion, särsk. dels om tidsepok: hemsökas l. vara fylld av storm(ar), dels om strider o. d.: rasa. Franzén (o. Wallin) Profps. 1: 55 (1812). Werlden utom dig må wara fattig på glädje, det må storma rundt omkring dig, och om du blifwer miszkänd och förskjuten af alla, så (osv.). Hagberg Pred. 5: 14 (1819). I Frankrike stormade dagliga pöbelupplopp. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 316 (1856). Än står hon (dvs. kyrkan) fast på sin eviga grund, / Hur tiden än stormar och sjuder. Ps. 1937, 128: 3.
c) ljuda likt en storm l. brusa starkt l. dyl.; särsk. i den särsk. förb. STORMA EMOT o. (se 3 a) ss. p. pr.
d) om person (l. djur l. ngt sakligt): uppträda l. uppföra sig l. fara fram våldsamt l. tygellöst l. ohämmat l. med (överdrivna) känsloutbrott o. dyl. l. utveckla en våldsam l. hektisk energi o. d.; rasa; i sht förr äv. dels: med våldsam l. hektisk energi ägna sig åt ngt, dels i uttr. storma med ngt, ägna sig åt ngt utan sans o. måtta, ”frossa” med l. i ngt; jfr 5 f. Lika som ther, emoot Johannem alla Ständer, andelige och werldzlige stormat haffua, medh Consilier, herredagar .. och förbodh .. Altså (osv.). PErici Musæus 1: 30 a (1582). (Livland var efter G. I:s död) uti stor nöd och fara för Muskowiten, som .. nu mer och mer där i landet stormade och omildeligen regerade. Tegel E14 5 (1612). På detta sätt (dvs. i fråga om fiskfångst) stormar vår Körfogel hela hösten, särdeles när mulna och snöaktiga dagar infalla, in til dess isen ligger öfver alt. VetAH 1749, s. 192. Det har blifwit en plägsed, att .. (i predikan) storma med dygde-fordringar. Ödmann AnvPred. 56 (1807). (Skådespelaren) O. U. Torsslow .. vänjde sig snart vid att storma och sjuda öfver, hvarigenom han .. ryckte mängden med sig. Arfwidsson TeatFord. 16 (c. 1858). Sinnen som trängten till ro, / andar som stormat er trötta, / tankar som domnen nötta. Beskow Enhet 168 (1897, 1916). — särsk.
α) (numera mindre br.) leva vilt o. utsvävande, rasa (ut). En är af en swag natur, och seer förut, at han af för mycket supande måste sättia lif och hälsa til, stormar dock och wågar lif och hälsa ofta för en aftons roo skull. Lagerström Holberg Jeppe 79 (1735). Skarstedt Pennfäkt. 210 (cit. fr. c. 1893).
β) i fråga om rörelse: häftigt l. upprört röra sig av o. an l. upprepade gånger kasta sig (mot ngt) o. d.; jfr 4, 6. Hög och fri, på blåa skyar buren, / står Sångens Mö, ett barn af Nordens land, / allvarsam, dristig, enkel som Naturen; / i harpans strängar stormar hennes hand. Tegnér (TegnS) 2: 58 (1811). När barmen häfver sig, / Som vågen häfver sig ibland derute, / Och hjertat stormar så emot sitt stängsel / Som dömda fången i sin sista natt, / När på schavotten utanför det timras. Wikner Vitt. 218 (c. 1865); jfr a.
γ) (†) om mage, liktydigt med: vara i ”(våldsamt) uppror”. Torde hända jag kommer att dricka brunn i sommar. Min mage stormar som vanligt, oaktadt den verkligen dietetiska lefnad jag för. CFDahlgren 3: 277 (1828).
e) [jfr c] om person: i ord rasa (mot ngn l. ngt); (högljutt l. högröstat) fara ut (mot ngn); i sht förr äv.: (högröstat) gorma l. skälla (på ngn) l. skrika l. vråla (åt ngn); jfr 4. Förgät icke tina mootstondares röst, tina hatares stormande wexer iw meer och meer. Psalt. 74: 23 (öv. 1536). (Man kan) medh fogeligheet och Tolamodh meer .. winna hoos Hustrurna, än som medh stormande och pockande. Leuchowius Zader 324 (1620). Jag skall ta på mig altihop, ty ju mer han stormar på mig, ju mindre urväder har han qvar åt dig. Altén Fästm. 14 (1796). Stäck af din vrede, storma ej! Den trognaste / Bland våra få, snart nämnda vänner hotar du. Runeberg (SVS) 6: 213 (1863). Han .. stormade åt kyparen efter en romtoddy, på ett .. ohyfsadt språk, med en stämma som en korpral. Strindberg RödaR 185 (1879). Den ryske regeringschefen övergick (i sitt tal) till att storma mot Mao Tse-tung, hans ekonomiska politik, det stora språnget framåt och de kinesiska folkkommunerna. DN(A) 16/4 1964, s. 10.
3) i p. pr., motsv. 2 a—d [delvis möjl. äv. utgående från 5 l. 6 (jfr 6 d)] i adjektivisk (o. överförd) anv.: som stormar l. som rymmer l. kännetecknas av storm, stormig (se d. o. 2); häftig l. våldsam o. d.; ofta motsv. 2 a, särsk.: översvallande l. häftigt l. överdrivet svallande l. lidelsefull l. intensiv; äv. i adverbiell anv. En stormande ande. Ett vilt o. stormande liv. Stormande begär, lidelser, känslor. Stormande kärleksförklaringar. Stormande succé. Liufliga predikningar kunna offta mera beweka och vtretta, än hårde stormande och dundrande predikningar. Swedberg Dav. § 5 (1713); jfr 2 d. I alla tider hafva krigshändelser och de stormande förtienster uptagit mera rum i Historien, än de stilla och välgörande dygder. Schönberg Bref 1: 110 (1777). Ödmann StrFörs. 1: 220 (1799; om nöjen o. utsvävningar). Schönberg Bref 1: XXIV (1809; om riksdag). Jag fick en så stormande hjertklappning. Nyblom Bild. 228 (1864); jfr 2 d β. Han var en vild stormande, passionerad älskare. Runeberg AntRunebg 38 (c. 1878). Schybergson FinlH 1: 370 (1887; om partistrider). Mina bröders stormande böner gjorde tvekan kort. Friluftsbild. 179 (1893). En reform (på det pedagogiska området) .. kom genom den nya (humanismens) anda, som .. vände sig mot det gamla med en stormande kritik. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 31 (1898). Böök 4Sekl. 141 (1928; om glädje). Man behöver .. varken vara ung eller stormande för att dela denna uppfattning (att ett visst historiskt verk är präglat av en gången tids anda). HT 1955, s. 220. Werin Ekelund 1: 92 (1960). — särsk.
a) [delvis dock eg. utgående från 2 c o. 4] om bifall l. ovationer o. d.: ljudande likt en storm l. starkt brusande l. (högljudd o.) häftig; jfr 4 slutet. Han talte högt och häftigt, hans ansigte lågade, et stormande bifall afbröt hans ord. Eurén Kotzebue Cora 130 (1794). Hellberg Samtida 3: 116 (1871; om bravorop). (Han) instämde med full hals i de stormande skrattsalfvor, som ohejdadt dånade omkring honom. Wennerberg 2: LXXXIII (1882).
b) (numera föga br.) om mentalsjuk person (ss. patient på mentalsjukhus): våldsam l. våldsamt rasande (se RASA, v. II 5 b); äv. i substantivisk anv. Wadstena Hospital .. har trenne .. hufvudafdelningar .. en för obotlige, stormande och osnygga. Hygiea 1841, s. 123. I staden Kempten .. drogs vår uppmärksamhet från staden till en stormande och dock obunden vansinnig, som på gård och gata predikade. Fahlcrantz 4: 90 (1865). För våldsamma, stormande samt svårt osnygga patienter bör (på anstalt för sinnessjuka) .. finnas en särskild afdelning. SD(L) 1901, nr 45, s. 2.
c) (numera mindre br.) om oreda l. förvirring: (präglad av tumultartade l. planlösa rörelser l. handlingar o.) fullständig, total; jfr STORM, sbst.1 I 2 c. Den stormande förwirring, som öfweralt herrskade, föranlät mig at tro, det fienden redan befann sig i staden. Ödmann MPark 176 (1800).
d) med adverbiell anv.; äv. motsv. a; äv. övergående i förstärkande anv.: ”våldsamt” l. ytterst. (Sv.) Stormande .. (lat.) ferociter; furiose; violenter. Lindfors (1824). Hvad jag hört Berliner- och Dresdner-publiken stormande applaudera, har på intet vis kunnat jemföras med Bergs och Math. Fickers sång. Rydqvist i 3SAH LIX. 3: 85 (1836). Handeln gick stormande bra. Hirn AkadBokh. 49 (cit. fr. 1853). Han har varit ung, kanske stormande ung; men han har aldrig hållit af någon. Benedictsson Eftersk. 120 (1886). Du kan tro, att jag fått bref som gjort mig stormande glad. SLagerlöf (1891) i SvLittTidskr. 1940, s. 80. Armén är stormande populär (i Polen). Aurén ResMänn. 185 (1937).
4) om person (l. djur) l. (mera tillf.) opers.: larma o. stoja l. väsnas (stundom äv. ss. anföringsverb); jfr 2 d; äv. (o. numera nästan bl.) med särskild tanke på rörelse (jfr 2 d β, 6): (tumultartat) fara omkring l. leka o. föra oväsen l. larma, rasa; äv. (jfr 3) ss. p. pr. i adjektivisk anv. Såsom stoor watn storma, så skola folcken storma. Jes. 17: 13 (Bib. 1541; Luther: wie grosse wasser wüten, so werden die leute wüten, Vulg.: Sonabunt populi sicut sonitus aquarum inundantium; Bib. 1917: det dånar av folkslag, såsom stora vatten dåna); jfr 1 a. MHaraldi Kylander D 2 b (1630; om hund). Hwar och en ware skyldig strax vidh sin ankomst ingå i kyrkian, falla der på knä och göra sina böner, och der emoot allom förbudit storma, sittia uthe, och hålla fåfängdt samtaal. KOF II. 2: 13 (c. 1655). När Herrans heliga hwila skal hållas, tå reser man, tå toger man, tå bulrar, tå slamrar, tå swermar, tå stormar man på wägar och gator. Swedberg BetSwOlycko 44 (1710). En oförsökt Adelsman, en Krigs-Busz, en Magister .. stormade starkt om sin Tapperhet i supande. Dalin Arg. 1: 132 (1733, 1754). Han pekade åt borggården, uppfylld af folk, som oupphörligen stormade: ”lefve Carl Johan! hurra!” Crusenstolpe CJ 1: 243 (1845). Skogens rädda dufwa .. kommer icke .. till ett stormande slagfält med fladdrande fanor och blänkande wapen. Afzelius Sag. VIII. 2: 171 (1857). Barnen stormar och väsnas. SvHandordb. (1966). — särsk. ss. p. pr. i överförd anv., om ljud (skratt, sorl o. d.): larmande; utan klar avgränsning från 3 a. Den tanklösa Hopens stormande gap-löje. Lanærus Försök 79 (1788). Allas uppmärksamhet vändes åt ett stormande sorl på gatan. Crusenstolpe Tess. 3: 247 (1847).
5) (efter inledande beskjutning) inta l. söka inta (fästning l. befäst ort) gm att (snabbt framrycka l. rusa mot o. medelst stegar l. på annat sätt) forcera vall(ar) o. murverk o. d., medelst (beskjutning o.) forcering av vall(ar) osv. anfalla o. inta l. anfalla o. söka inta (befästning osv.); (i sht ss. led i försök till intagande av fästning osv.) anfalla o. forcera vall(ar) l. murverk; äv. (o. i fråga om nutida förh. i sht; mil.): ss. delmoment i anfall (efter den understödjande eldens upphörande) göra en kortare framrusning och (söka) inta (befäst terrängavsnitt o. d.); äv. utan obj., särsk. (utan klar avgränsning från 6 a): rusa fram o. anfalla l. för att anfalla l. ss. ett led i stormningen av ngt (se ovan) l. gå till storms (i sht i ssgrna AN-, TILL-STORMA o. de särsk. förb. STORMA AN, TILL); ss. vbalsbst. -ning äv. i individuell anv., om den enskilda handlingen (jfr STORM, sbst.1 I 5). Stormningen av staden följdes av ett ohyggligt blodbad. Fästningen motstod ett otal stormningar. G1R 2: 182 (1525). Tå han .. tijt (dvs. till fästningen) kom, sågh han ther en mechtigh stoor hoop folck vthan taal, som steghar och krijgsrustning båro, och begynte til at storma. 1Mack. 5: 30 (Bib. 1541). (Scipio) öfwerwan Carthaginem .. tå han honom några dagar ganska häftigt hadhe stormat. Schroderus Sleid. 43 (1610). Skaror svänga om, som skyndat bort förut, / Och Hertzens bataljon har stormat stranden. Runeberg 5: 114 (1860). Horns krigare stormade höjden, men förlorade den åter. IllSvH 4: 275 (1880). Kompanierna gingo .. till anfall mot fiendens flygel .. Skyttegrafven ytterst på hans flygel stormades. KrigVAT 1890, s. 185. Hela den 28 april gick åt för att rensa de tagna förstäderna och förbereda den sista stormningen. Estlander 11Årt. 5: 357 (1930). Striderna rör sig fram och åter med anfall och motanfall, stormningar eller trumeld. BonnierLM 1954, s. 479. — jfr AN-, AV-, BE-, TILL-, ÖVER-STORMA o. SKANS-STORMNING, O-STORMAD. — särsk.
a) (†; se dock β slutet) i uttr. storma på ngt l. ngn, göra stormanlopp l. stormanfall l. stormningsförsök mot ngt l. ngn. Ner regementerne wore framkomne (till Veprik) lätt konungen storma på staden. KKD 3: 138 (1709). (Kristian I) hade både til lands och watn belägrat, och ovphörligen stormat på Stockholms-Stad och Slott ifrå den 1. Septembris samma år (dvs. 1471). Rüdling 198 (1731). (Eng.) Assault .. (sv.) anfall, stormande på en fästning. Serenius B 4 b (1734). ÖoL (1852). — särsk. i allmännare l. oeg. l. bildl. anv.; särsk.: angripa l. ge sig på ngn l. ngt. CupVen. C 3 a (1669). (Biskop Adalvard d. y.) stormade (efter konung Stenkils död) med all makt på Afguda-beläten, dem han och Biskop Egin med wäpnad hand läto sönderslå kring hela Götarike. Dalin Hist. 2: 22 (1750); jfr f γ. Och kan man wäl säga, at satan, genom desza sina tienare (dvs. den romerska vaktstyrkan), stormade nu på Jesum med all kraft (efter domen mot honom), för at upreta Hans milda sinne och bringa Honom til otolighet. Bælter JesuH 6: 322 (1760); jfr 2 e. (Uppgiften att aktivera brunnssällskapet) tycktes mindre väl öfverensstämma med hans fetma, som, genom hans ansträngningar för andra, led stor smälek. Baron H. tycktes dock ha beslutit att låta den lida, ja, han tycktes med afsigt storma på denna börda. Bremer Nina 297 (1835). — särsk.
α) i uttr. storma på dörren l. porten o. d., angripa dörren l. porten gm att banka l. bulta l. slå våldsamt på den. De påfwiske läto sina poickar löpa omkring med facklor och stoora störar i händerna, därmed de klappade och stormade på alla portar .. att wäcka de sina upp till Missam. KKD 5: 193 (1710). Cederborgh OT 1: 50 (1810: på dörren). Det är ett förfärligt stormande på porten. Weste FörslSAOB (c. 1817). Cannelin (1939).
β) liktydigt med: fresta på (ngt) l. utsätta (ngt) för stora påfrestningar. Riksgälds-Contoret (har) stormat altför mycket på sin Credit. LBÄ 33—35: 180 (1800). särsk. (fullt br., med ngt vitter l. ålderdomlig prägel) i uttr. storma på sin hälsa l. hälsan, utsätta sin hälsa för stora påfrestningar (gm ett osunt liv); i sht förr äv. i uttr. storma på sin natur l. naturen l. ungdomen, fresta på sin natur l. naturen l. ungdomen (gm att föra ett osunt liv). KyrkohÅ 1914, s. 203 (1643: på naturen). Jag tyckte på en min Bruns-Cammerat, at han endast rest til Brunnen för det han mente där utan fara kunna storma på hälsan. Dalin Arg. 1: 216 (1733, 1754). Scherping Cober 2: 400 (1737: på sin hälsa). (Ungdomen kan lätt förledas att) utan omsorg storma på sina eljest goda naturer, och således bereda sig altför bittida sin graf. Hof Underr. 167 (1766). Fastän surkullorna wexa tätare ju mer man trampar på dem, så sliter man dock ut ungdomen fortare ju mer man stormar på den. Hagberg Shaksp. 3: 176 (1848). Storma .. inte för mycket på din hälsa .. Ingen har oändliga fonder att ta av. Dina ögon är så oroliga ibland. Siwertz JoDr. 290 (1928). SvHandordb. (1966).
b) (†) i uttr. storma för l. åt (befäst ort), göra stormningsförsök för att försöka ta (befäst ort). Kädieskär / then wdden .. nämpder ähr, / på hwilken strax en skantz giordes, / ingen åt then storma tordes. JMessenius (1629) i HB 1: 84. (Ett rykte sades) wara kommet till Bender att Ryssarna stormat för Rijga och lijdet stoort nederlag. KKD 5: 81 (1710).
c) [jfr t. losstürmen] (numera föga br.) i uttr. storma lös l. löst (på l. mot ngn l. ngt); jfr LÖS 10 c β.
α) i eg. anv.: (plötsligt o.) häftigt l. med full kraft storma an l. göra en stormattack mot ngn l. ngt l. stormande gå lös (på ngn l. ngt); jfr 6 a. När rytteriet flockvis stormade löst, blef Masistii häst .. sårad i sidan af en pil. Carlstedt Her. 3: 333 (1833). Den falska Warwick stormar löst mot mig / Med Burys borgerskap. Hagberg Shaksp. 4: 329 (1848). (Johan Banérs) högsta glädje var att i spetsen för en ståtlig ryttarskara storma löst på fienden och kasta honom öfverända. Mankell Fältsl. 390 (1858).
β) i bildl. anv.: (häftigt) angripa l. ansätta l. gå lös på ngn l. ngt. Den som stormar löst på sin helsa, borrtslösar en förmån. Rademine Knigge 1: 103 (1804); jfr a β slutet. Polyfem III. 33: 3 (1811: mot .. sedwanor). På honom (dvs. O. Rudbeck d. ä.) stormade nu (dvs. då han 1663 blev kurator vid Uppsala universitet) kamraternes ovilja löst. Atterbom Minnest. 1: 36 (1847). Hustrun stormade lös på .. (mannen) med vreda ord. Lagerlöf Körk. 131 (1912).
d) ss. p. pr. i adjektivisk o. överförd anv., i vissa uttr.
α) [jfr t. mit stürmender hand] (numera mindre br.) i uttr. med stormande hand, gm att storma, gm stormning; äv. dels: gm våldsam attack l. dyl., dels (allmännare): med militärt våld l. vapenmakt l. med väpnad hand. (Judas Mackabeus) föll .. in j then Stadhen Caspin, och wan then samma medh stormande Hand. Lælius Bünting Res. 1: 232 (1588). Tyrannen kunde intagha Rijket antingen medh Stormande hand, eller räffachtigh dagtingning. Phrygius Föret. 17 (1620). Efter 8 dagar skulle ändteligen Attaquen (från sachsarna mot Dünamünde) ske med stormande hand. Nordberg C12 1: 79 (1740). Byn togs av tyskarna med stormande hand och Pernå socken rensades .. från rödgardister. Schulze BöndSvFinl. 221 (1935).
β) (†) i uttr. med stormande vapen, gm stormning l. med vapenmakt. Lundberg Paulson Erasmus 129 (1728).
e) allmännare l. oeg., i icke militärt sammanhang.
α) med avs. på byggnad l. port o. d.; dels allmännare l. (o. numera bl.) med (bevarad) prägel av oeg. anv., dels speciellare (äv. om enskild person): med våld bereda sig tillträde till l. ta sig in i l. bemäktiga sig. Een westgöte student .. som haff(ue)r om nattetijdh öfwerfallit Carolum Benedicti och tree resor stormat M: Laure(n)tij port, och tridie resan sunderbrutit porten. UppsDP 23/7 1595, När man är intagen af det namnet frihet, så ser man intet, at uti Engelland folcket och pöbeln storma hus och sätta alt ting uti osäkerhet. Höpken 1: 449 (1770). En uppretad folkhop rusade upp mot Ursulinerklostret, stormade det och brände det till grunden. Lagergren Minn. 8: 46 (1929). DN(A) 12/12 1964, s. 1.
β) (†) med avs. på person: anfalla l. ge sig på (ngn). Eftersom Per Öde, utan någon gifven orsak, först utslog, hade Påvel orsak att slå igen. ”Men mycket mer, efter de andre honom tillika stormade, hade han orsak att hjelpa sitt lif, om han gat.” Hyltén-Cavallius Vär. 2: 391 (cit. fr. 1615).
f) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr a slutet, c β, e); särsk. (jfr e α) dels med avs. på lokal l. butik l. krog o. d.: rusa l. vältra in i o. fylla, dels med avs. på kaffebord l. disk (se DISK, sbst.1 II 2 f) o. d.: (rusa till o.) kasta sig över o. tömma fat o. d.; i sht förr äv. (jfr c β): ansätta l. anfäkta (ngn l. ngns själ o. d.). Meden Peder Hårdh .. hemeligen röffwedhe kyrckerne och clösterne, då stormede och M. Larentz och M. Oluff alltterne i Stockholm och spolierede till sigh kyrckiones ägodeeler. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 62 (1539). Siälen blifwer vthi Kroppen stormadt och anfächtadt vthaf allahanda onda affecter. Sylvius Mornay 300 (1674). Af harm och ilska full, han stormar alla fat / Och lemnar intet qvar af hvad som kallas mat. Lannerstierna Vitt. 11 (1777). Jag sätter ej hans dygd på något vis i fråga. / Dorsan har nog, min själ, bevisat dess förmåga, / Som, stormad natt och dag af denna tappra fru, / Syns lika sorgfri, glad och älskande ännu. Remmer Theat. 1: 180 (1808, 1814). (Det) föll ett jämnt stritt regn, medan vår Cadillac stormade den långa backe, som från Östra Karups kyrka leder upp till krönet av Hallandsåsen. Böök ResSv. 1 (1924). Det var ett i hög grad muntert följe, som frampå förmiddagen stormade Klaras ölsylta och Augustas mathål i Morastrand. SkogsarbMinn. 184 (1950). — särsk.
α) (numera föga br.) om lek i uttr. storma fästning l. skans. Bergius Småsak. 5: 65 (1756: skants). Storma fästning .. Lekkamraterne dela sig i två flockar. Den ena intar toppen af en sandkulle eller gräsbevuxen höjd och planterar der sin fana. Den andra flocken skall nu söka neddraga den första. Norman GossLek. 11 (1878).
β) [jfr t. den himmel stürmen, eg. med tanke på sagan om giganterna l. titanerna som angriper himlen] i uttr. storma himlen, åstadkomma det otroliga l. omöjliga; jfr HIMMEL 3 e. Och himlen stormar sist vår trupp / Med samma glada sinn (som anstår en husar). / Med sabeln slamrar man: låt upp! / Och Petrus ber: stig in! Lindh Dikt. 249 (1875; i bild). Vill du storma himlen, så bestorma den med dina böner! Strindberg Drömsp. 257 (1902). Romantikens djärva spekulation var ju ett av dessa försök att storma himmelen, som människoanden aldrig kommer ifrån, så länge det ligger i dess väsen att söka och spana. SvFolket 8: 198 (1939). jfr HIMMELS-STORMANDE.
γ) (†) i uttr. storma ngt utur ngt, häftigt o. med våld avlägsna ngt ur ngt; jfr a slutet. Keyser Leo leet storma vthur Kyrkiorna alla afgudha beläten. Schroderus Sleid. 120 (1610). (Luther lät) vthgå någre Skriffter emot the vproriske, som kallade sigh Himmelske Propheter, och war Carlstadius en ibland them, then ther stormade Beleten vthur Kyrkiorna. Dens. Os. III. 1: 70 (1635). jfr BILD-, KYRKO-STORMANDE o. BELÄTE-, BILD-STORMARE samt BILD-STORMERI o. BILD-STORMNING.
δ) (i militärt slangfärgat språk) i fråga om att roffa åt sig ngt ätbart som man (egentligen) inte har rätt till; särsk. i uttr. storma två portioner, roffa åt sig två portioner. Vid dessa paraddagsmiddagar (med god mat) idkades med ifver en särskild sport — att, såsom det på kadettspråket hette — ”storma två portioner”. Härvid tillgick sålunda, att man genast efter placeringen vid middagsbordet anammade någon frånvarande kamrats kuvert (osv.). Gripenberg Kadettk. 206 (1912). Ni tycks ha gissat på ”stormning” .. när man inte har några pengar .. och kropparna skriker efter något att stoppa i sej .. när man är trettio man .. då är det inte trettio samveten längre .. (Hela plutonen) kasta sej .. över den stackars nasaren .. de tog ifrån honom rubb och stubb. Sjögren TaStjärn. 96 (1957).
g) i p. pr. i substantivisk anv. i sht i pl., om person, särsk.: soldat o. d. som stormar l. deltar i stormning. 2VittAH 3: 413 (1788, 1793). Hakarne (dvs. hullingar på stora, vid rep fästade treuddar) fastnade i de stormandes sköldar. Därs. 20: 78 (1849, 1852). Slå tillbaka de stormande. Östergren (1947).
6) rusa o. d.
a) [utvecklat ur 5; möjl. delvis äv. bildl. anv. av 1 (jfr 2)] om hop l. skara av människor l. djur l. om enskild person (l. enskilt djur): med (mycket) stor fart (o. häftig rörelse l. häftiga rörelser) fara (fram l. i väg l. åt visst håll o. d.), rusa l. störta l. snabbt l. häftigt strömma; äv. (jfr 5) om krigsfolk: rusa l. spränga l. snabbt rycka fram. (Vid offerfesten) stormade Bönderne tätt in til Konungen och sade, at han skulle då äta Häste kiött: men Konungen wille thet ingalunda. Peringskiöld Hkr. 1: 145 (1697). När hungersnöd plågar inwånarne, så storma de ifrån landet hit til Canton 1000:tals, där de bättre kunna förtjäna sin föda. Osbeck Resa 162 (1751, 1757). Pöbeln stormade genom hufvudstadens gator och begingo våldsamheter. Palmblad Nov. 1: 54 (1840). Med blind oförvägenhet ej blott drefvo de fienden ned i dalen, utan stormade ock uppför den motsatta sluttningen. Malmström Hist. 2: 319 (1863). Hvem minnes ej den stridsmarsch, vid hvars trygga takt och kraftiga ljud de ”gossar blå” stormade mot Narvas vallar. Oscar II IV. 1: 122 (1871, 1890); jfr 5. (Han) gick med långsamma, tungsinta steg utför samma trappa, som han nyss stormat uppför i glada tankar. Tavaststjerna Inföd. 98 (1887). (Älgen) stormade i vildaste flykt inåt skogen. Lagerlöf Holg. 2: 17 (1907). Siwertz i 3SAH LX. 1: 8 (1949). — jfr AN-, FRAM-, IN-, NED-, UT-STORMA m. fl. — särsk. (numera föga br.) oeg. i uttr. storma efter ngt, jaga (efter ngt; se JAGA 4). Så stormade han (dvs. C. Livijn) efter sinliga njutningar, och derpå öfverfölls han af en dof nedslagenhet. Ljunggren SVH 3: 583 (1881).
b) [i bildl. l. överförd anv. delvis av a, delvis av 1 (jfr 2)] om ngt sakligt: rusa l. störta l. strömma l. dyl. Jag wil ej nämna de söliga Critiquer och hotelser, som här om dagen, under et tappert rus, owåligt stormade genom halsen på en wisz man. GbgMag. 1759, s. 95. Från Suffolks panna stormar dystert hat. Hagberg Shaksp. 4: 311 (1848). En verld af tankar stormade genom hans hufvud. Cederschiöld Riehl 1: 30 (1876). En gång .. stormade barnens vilda jagt genom rummet. Därs. 2: 58 (1878). Ut från krogen midt öfver gatan stormade en doft af bränvin, svagdricka, sågspån och granris. Strindberg RödaR 312 (1879). En krithvit, i blomstrande trädgårdar halft fördold, utför kullarnes branter stormande villastad. GHT 1897, nr 246 B, s. 2. BonnierLM 1954, s. 602.
c) (numera mindre br.) delvis oeg., om den rörelse som uppstår på börsen då man vid misstanke om statsbankrutt löser in landets sedlar i hårdvaluta; jfr 2. I England uppstår ofta hvad man kallat en Panik .. d. v. s. misstroende att stats-banken ej skall kunna inlösa sina sedlar. Man skyndar sig att få dem inlösta. Det uppstår en Run .. eller hvad man kunde kalla stormning på banken. Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 104 (1854). (Sv.) stormning på banken (t.) Ansturm auf die Bank. Klint (1906).
d) i p. pr., i adjektivisk o. överförd anv. (om fart, utveckling o. d.), med anslutning till 3. Kulturutvecklingen (i Nordamerika) går med stormande fart. Svedelius Statsk. 4: 37 (1869).
7) (†) (slå larm l. mana till uppror l. dyl. gm att) ringa i stormklocka. (Sv.) Storma .. (fr.) Sonner le tocsin .. le beffroi .. l'alarme. Nordforss (1805). Lindfors (1824).
1) (numera föga br.) till 5; tr.: göra ett stormanlopp l. stormanfall mot (ngt l. ngn); anträffat bl. i bildl. anv. (jfr storma 5 f), med avs. på person: bestorma (se d. o. I 2 d α), anstorma (se d. o. 1 b). Rephanus, Hans, och Paidax, och du, Esaias den digre, / Stormade ifrigt de tvistande an, med varning och böner. MarkallN 1: 56 (1820).
2) till 5, 6; i abs. anv. l. intr.
a) mil. (anfallande l. för att (söka) inta ngt) rusa fram l. mot fienden, attackera. Likt vågor då om hösten / de begge storma an, / och stålbeklädda brösten / slå tätt emot hvarann. Tegnér (TegnS) 4: 75 (1824). Nejden genljöd .. af ropet Gud och kejsaren, under hvilket legionärerna stormade an. Rydberg Ath. 397 (1859). (K. XII var) landsflyktig hos Storturken, Sveriges rike värnlöst, hotadt, snart ödelagdt. På alla sidor stormade fiender an. Forssell i 2SAH 58: 271 (1882). Mot våra (tyska) krigares lefvande mur i väster har fienden hittills förgäfves stormat an. PT 1915, nr 121 A, s. 2.
b) allmännare l. i bildl. anv. Fahlcrantz 5: 217 (1850, 1865). Så höll han (dvs. flugan) på en stund; vilade sig emellanåt på rutan, stormade så an på nytt. Forsslund Djur 126 (1900). Isen stormade an och klämde till, (fartyget) .. kämpade i dödskampen. Hedin Pol 2: 527 (1911). Kvinnor med något vilt i blicken stormade an mot realisationsdiskarna. SvHandordb. (1966). —
STORMA AV10 4, äv. UTAV04.
1) (†) till 5, i uttr. storma ngn ngt utav, gm stormning ta ngt från ngn l. vinna ngt från ngn; jfr avstorma 1. Kunne wij jnthet beueka thom (dvs. borgmästare o. råd i Varberg) att gå oss tilhonde .. eij heller haffue wij någhen råd till att storma them byn vtaff. G1R 9: 378 (1534).
2) (numera mindre br.) till 6 a: storma iväg, rusa iväg (som en stormvind). (Bocken) gjorde ett hastigt helt om, kastade sig in på vägen och stormade av i vild panik. Fröding ESkr. 2: 17 (1890). —
STORMA EMOT10 04 l. MOT4.
2) till 2 c (o. 6 b): stormande (se storma 3 a) l. starkt brusande l. dundrande l. dånande komma emot (ngn). Weste (1807). Sandels han kom till sin här i galopp, / Der vid stranden den segrande stod. / .. ett jubel stormade honom emot, / Och i jublet hördes hans lof. Runeberg 2: 81 (1848).
1) till 6 a: (hastigt) rusa l. störta fram; särsk.: anfallande l. för att inta ngt häftigt l. snabbt rycka fram l. spränga fram. SvTyHlex. (1851). (Pojken) stormade .. muntert fram och ropade: ”Jaså, Pelle, du ska' .. läsa med mig, du?” Ödman UngdM 1: 7 (1862, 1881). (G. M. Armfelt) satte sig sjelf i spetsen för lifbataljonen af Nerikes och Vermlands regemente och stormade fram mot den fiendtliga ställningen (vid Savitaipale 4/6 1790). Tegnér Armfelt 1: 349 (1883). Donaulinjen får .. känna på huvudtrycket, ty här storma år 238 goterna för första gången fram och bryta ned det under kejsar Marcus' dagar med så stor möda tillkämpade jämviktsläget. Almquist VärldH II. 2: 356 (1931).
2) till 6 b, om ngt sakligt: rusa l. störta fram o. d. De ord som ville storma fram öfver hans läppar. Mellin Nov. 2: 407 (1849, 1867). Känslorna inom honom stormade fram. Wieselgren Hvirfl. 2: 110 (1891). Som bevis på den ursinniga fart, hvarmed elden stormade fram, må anföras, att ett par karlar .. i sista ögonblicket räddades medels rep och stegar. GHT 1895, nr 239 B, s. 2. Det var en obeskrivlig förnimmelse av tidens djupa svek, där den stormar fram genom nya liv och med kall likgiltighet lämnar de förbrukade i sticket. Siwertz Pagoden 194 (1954). —
STORMA FÖRBI10 04. (häftigt) rusa l. störta förbi.
1) till 6 a. Vildåsnor, som stormat förbi. Hedin ErövrTibet 34 (1934). Den fria trälen stormade förbi Holme i sin stridsiver och snart var de ute på tunet. Fridegård Offerrök 231 (1949).
2) till 6 b. Topelius Fält. 3: 229 (1858). Mina upplevelser och minnen här ute (i Canada) stormade förbi min inre syn i en lång, lång rad. Macfie Lägereld. 80 (1936). —
STORMA IGENOM10 040, l. 032, äv. GENOM40 l. 32. till 6 a, b: häftigt l. våldsamt fara l. rusa l. störta igenom (ngt). Unga Otto stormade genom angläsen med Adelaide. Bremer Pres. 76 (1834). Känslorna stormade igenom min själ, så att jag tyckte, jag ville kväfvas. Geijerstam KampKärlek 218 (1896); möjl. icke särsk. förb. —
1) (numera föga br.) till 1, 1 a, om vatten l. sjö: vräkas in (särsk. i fartyg) av stormen l. vara stormande o. vräkas in; äv. i pass., om ngt flytande: drivas l. vräkas in (mot ngt). När .. (hålet) kom up, stormade watnet så fast in, at det blef öfwermäcktigt, och förfylte skeppet så, at det straxt sanck til grund. Tegel E14 131 (1612). Stranden rik af stormens håfvor, / Fångstens stim, som stormas in mot grunden. Högberg Vred. 1: 131 (1906).
2) (†) till 5: storma o. intaga (ngt). Effter middagen läth Kongl. Maij:t stårma in skantzen, sedan sloge wij oss igen utj läger. KKD 7: 200 (1686).
3) (numera mindre br.) till 5 (o. 6 a), i uttr. storma in på ngn l. ngt, storma fram o. komma i kontakt med l. tätt inpå l. stormande anfalla l. gå lös på ngn l. ngt; i sht i oeg. l. bildl. anv. (jfr storma 6 b): kasta sig l. störta l. häftigt komma över ngn l. ngt; jfr 4. Sjelfkärlek, fåfänga, egennytta, sinneslust storma in på det obevarade hjertat. Wallin 1Pred. 1: 212 (c. 1830). De tre vilda bröderne stormade med både nordan och sunnan in på den stilla systern. Nu skulle hon fort besluta sig (för en av friarna). Bremer Nina 98 (1835). (Hon blev) nästan öfverväldigad af de glädjande känslor, som stormade in på henne. Braun Calle 180 (1843). Låt då icke .. ängsliga och enfaldiga tankar storma in på dig. Lidforss DQ 1: 455 (1890). De onda efterdömen, som allestädes och dagligen storma in på våra barn. Rydberg Vap. 148 (1891). Allt (av nya idéer) samtidigt! .. Allt stormande in på en, då man vid aderton-, nittonårsåldern stod med (osv.). Hellström Malmros 193 (1931).
4) till 6 a: (häftigt) rusa l. störta in (t. ex. i byggnad l. rum); särsk.: (anfallande l. för att inta staden osv.) häftigt l. snabbt rycka l. spränga in (i en stad l. fästning o. d.) l. äntra o. ta sig ombord (på ett skepp); äv. i bildl. anv. (Under predikan gå gudstjänstbesökarna) gerna och spathzera .. på kyrckie vallen .. Men så snart predikan är endat, storma the in (i kyrkan) till att see uphöjelssen (av brödet o. vinet). KyrkohÅ 1904, s. 195 (1595). War them (dvs. kung Rolfs kämpar) och ogörligit at storma in på drakan (i sjöstriden): ty han war så hög som itt slott. Verelius Gothr. 156 (1664). Ey skal Wachten hafwa tilståndh at storma in i huuset (där ordningen störs), och någon wåldsamligen der antasta, eller fängzlig der vthur bortföra, vndantagandes (osv.). Stiernman Com. 3: 596 (1667). Han sporrade sin engelska häst så länge, tills hästen skenade: med flåsande näsborrar stormade han in genom Haga grindar. Almqvist DrJ 79 (1834). Med samma friska, glada förtröstan (som i barndomen) stormar han sedan in i lifvet. Ljunggren SmSkr. 2: 33 (1879). Han stormade in i folks medvetande häftigt och oförberett (gm sin reklamkampanj). Johnson Kommentar 70 (1929). Jag hör Blondie prata med en karl. Jag sparkar upp dörren och stormar in. Östlund Cheyney BeskPill. 46 (1959). Efter många timmars artillerield stormade de in i staden. SvHandordb. (1966).
5) till 6 b, om ngt sakligt: (häftigt) rusa l. störta in o. d.; äv. med klar anslutning till 1 [l. att uppfatta som bildl. anv. av 1]. Sådane (jämförande) tankar stormade mig in i hufvudet. Wallenberg (SVS) 1: 214 (1771). Det är en ny tid, som med nya vindar stormar in; följ med, Botvid, eller seglar du omkull. Strindberg SvÖ 2: 66 (1883). —
STORMA NED10 4 l. NER4.
1) (†) till 5: storma o. rasera l. krossa (ngt). (E. XIV) vant (år 1564) Rothnebys stad och stormade honom nijd i grund. HH 20: 217 (c. 1595).
2) till (5 o.) 6 a: anfallande l. för att inta ngt häftigt l. snabbt rycka l. spränga ned (mot fienden l. dyl.); häftigt rusa l. störta ned; jfr nedstörta I 1 d. Sexhundrade krigare stormade ner / Mot den trotsande fiendens hop. Runeberg 2: 80 (1848). Vilda av glädje stormade vi ned efter de vuxna. Hallström Händ. 131 (1927). —
STORMA PÅ10 4.
1) till 1, 1 a; särsk. (om vind l. sjö): storma o. ligga på (ngt); äv. abs. Lijka såsom en bratt klippa som uti skyn giömmer sin Spitz och förachtar wädret som stormar på henne, lika så war Mentor fast och oryggelig uti sitt kloka upsåt. Ehrenadler Tel. 739 (1723). Mitt fasta hopp är siälens anckar, / Tå wind och wågor storma på. Kolmodin Dufv. 144 (1734); jfr 2.
2) till 2: fortsätta att storma; särsk. till 2 d. Att dränka sin livsgnista i ett rus av tumlande och vild överlägsenhet och storma på natten ut. Hallström LevDikt 48 (1914).
3) till 6 a: (häftigt) rusa på, komma stormande. UpplDomb. 7: 85 (1555; om vallhundar). (Butiks-)Dörrarna hinna knappast öppnas, förrän man stormar på (i reafeber). Vallentin London 368 (1912). —
1) (†) till 5 (o. 6 a).
a) utan obj.: göra ett stormanlopp, storma; företa ett stormanfall l. häftigt anfalla; äv. bildl. (jfr storma 5 f). Så stormade tå the Swenske till annan gången (mot Kalmar slott). Svart G1 91 (1561). (Djävulen) plägar altijdh medh första rycken, hefftigt öffuerfalla, och storma til, lijka som han wille alt riffua nedh i grund. Balck Ridd. B 7 a (1599). (Drabanterna hade) ifrån sigh lagdt alla sina Wärior .. och stormade allenast til medh Sniöbållar. Petreius Beskr. 2: 163 (1614). (Fältherren) stijger .. i full Gewär vnder dhen nysz vpkastade Wallen, och geent dher öfwer befaller han några Compagnie storma til. Widekindi KrijgH 190 (1671). (Sv.) Storma til, (lat.) Certamen incipere. Verelius 246 (1681). Lindahl o. Öhrling (1780).
b) med avs. på stad, fästning o. d.: göra stormanfall l. stormanlopp mot, storma; äv. i bildl. anv.; äv. med avs. på person, allmännare (jfr storma 5 e): rusa emot (för att driva i väg l. dyl.). (De) stormadhe alle .. til honom (dvs. Stefanus), och drijffuo honom vthur stadhen, och stenadhe honom. Apg. 7: 57 (NT 1526; Bib. 1917: stormade .. emot honom; NT 1981: störtade sig över honom). Konung Karll och her Christiern Benctsson (gjorde) theres skep redha til storm, så at the actadhe storma til stadhen (dvs. Sthm) på alla sijdhor. OPetri Kr. 234 (c. 1540); möjl. icke särsk. förb. Tattarne fingo .. Stadhen (Moskva) in, och stormade alla daghar til Slottet, Men Rysserna .. höllo them ther ifrån. Petreius Beskr. 1: 73 (1614); möjl. icke särsk. förb. (Gud bor i hjärtat.) Satan är vtanföre, therföre stormar han til titt hierta medh sina listiga anlop. Muræus Arndt 2: 442 (1648). Norby stormade .. samme dag (som Gustav Vasa kom till Kalmar) til fästningen, som ej länge giorde motstånd. Dalin Hist. III. 1: 12 (1761).
2) (numera mindre br.) till 6 a (äv. oeg. l. bildl.), b: rusa l. störta l. häftigt strömma till. (Borgarna i Sthm) slogho låsen sönder som för portanar woro, och the ther vthan före woro stormadhe .. fast till. OPetri Kr. 186 (c. 1540). Skulle .. kiötsens lifegne trälar, som sålde äro vnder syndena, storma til och säija; hwad wil (osv.)? Swedberg Dav. § 52 (1713). Hwad oändelig hop siukdomar storma icke til (på ålderdomen) och anfäkta på alla sidor. Lundberg Paulson Erasmus 71 (1728). Brandvakten stormar til. Björn FörfYngl. 122 (1792). Kalle etablerade sig som fotograf .. och rekommenderade sig hos allmänheten. Landtbor och arbetare stormade till för det billiga prisets skull. Hedenstierna Marie 222 (1896). Barnen stormade till på en vink af fadern. Strindberg Fagerv. 320 (1902). —
STORMA UPP10 4, äv. OPP4.
1) (mera tillf.) till 1; särsk. till 1 a, om hav: torna upp sig i stormvågor l. dyl.; jfr 3. Hafwet stormar up i sky, / Wädret månde fasligt gny. Österling Lärops. 42 (1724).
2) till 6 a: (häftigt) rusa l. störta l. häftigt strömma upp; jfr 3. Snabbare än stjernors bränder, / slungade ur Englars händer / mot de andars djerfva tropp, / som till himlen stormar opp / flyger Peri från det höga. Arnell Moore LR 1: 80 (1829); jfr storma 5 f β. Det har hänt att kunskaparen .. sett bådarna fulla av säl .. men när fångstmännen sedan kommit roende .. för att storma upp kring sällägren, har det varit tomt överallt. TurÅ 1938, s. 180.
3) [eg. bildl. anv. av 2 (l. möjl. utgående från 1); jfr dock äv. storma 5 f β] (†) om berg l. borgar, ungefär liktydigt med: höja sig l. torna upp sig mycket högt (mot skyn l. himlen); jfr 1. Inga höjder kunna storma / Upp till honom. Runeberg (SVS) 2: 243 (1847). Öfver allting, borgar lika, / storma bärgen opp, / solen med nyanser rika / målar hvarje topp. Reuter NSång. 177 (1888). —
1) till 1, 2: storma färdigt, ebba ut; särsk. (o. numera i sht) till 2. Jagh förmodar .. at tilkommande åhr våra saker lära komma på bättre foot, sedan dhet nu i några åhr hafft nogh tidh at stårma uht. Carl XII Bref 132 (1714). Har stormen stormat ut nu? Hagberg Shaksp. 11: 335 (1851). När renässansen hade stormat ut och Ludvig XIV:s regelrätthetstidehvarf och förfining lagt sin kapson på fantasien. Verd. 1890, s. 206.
2) (numera föga br.) till 2, med obj.
a) till 2 c (o. d), om (person spelande på) musikinstrument: gm höga o. våldsamma o. upprörda toner ge uttryck åt ngt l. ropa ut l. skrika ut ngt. När lutan stormar ut en hymn till Gud, / Då glömmer visst ej mig min barndoms brud. Nybom SDikt. 2: 51 (1840, 1880). Välan! gå ut i Tiburs lund, der Flaccus / på lutan stormar ut sin själs lyrik. PHScherini i 2SAH 25: 64 (1849).
b) till 2 d: basunera ut (ngt). Tro fritt, at frie Swenske män icke äro nu mera så försagde och flepuge, at de tillåta hwar och en löpare och skrikhals onäpst storma ut i sällskapet alt det onda honom kommer i hufwud. Oelreich 302 (1755).
3) till 6 a (o. b): (häftigt) rusa l. störta l. häftigt strömma ut. När Trojanerne stormade ut at se på Grækernas Trähäst. Dalin Arg. 1: 36 (1733, 1754). (Man bör) vara tilstädes vid flustret, at efter behof öka eller minska det, då Bien storma ut. VetAH 1777, s. 191. Lejonet sprang fram och tog en man och stormade ut genom häcken. Hedin Pol 2: 189 (1911). Jag går ned till nomadskolan och möts i dörren av trettio lappbarn, som storma ut till rast. Blomberg Städ. 190 (1931). —
STORMA ÅSTAD10 04. till 6 a: storma i väg, rusa åstad; äv. mer l. mindre oeg. Swedberg BetSwOlycko 45 (1710). Ynglingar och män äro stridslystne, och man undrar ej stort uppå om de storma åstad och falla hoptals. SKN 1843, s. 4. —
STORMA ÖVER10 10.
1) till 1, 2, 2 b, om storm l. oväder o. d., särsk. i bildl. anv. om känslostorm l. upprördhet l. dyl.; särsk. i opers. anv. Jag märker at det har blifvit annat liud i biälran (angående en viss tvistefråga). Det tor väl storma öfver med guds hielp. Bark Bref 2: 203 (1707).
2) till 6; särsk. till 6 b, med saksubj.: häftigt l. våldsamt komma farande l. dra fram över (ngn). ”Sariving är fallen!” Detta hemska rop stormade öfver hela Berongulernes folk. Almqvist Parj. 39 (1817); möjl. icke särsk. förb. Outsägliga känslor stormade öfver honom. Rydberg Sägn. 67 (1874). Minnen stormade över mig som om molnen dykt från novemberhimlen för att förvirra mig. Martinson MötDikt. 323 (1950).
B (till 5): STORMNINGS-ANFALL~02 l. ~20. (numera mindre br.) stormanfall. KrigVAH 1843, s. 331. Alexanderson Sept. 5 (1868). —
Avledn.: STORMARE, i bet. I m.//(ig.), i bet. II r.
I. om person.
1) till 2 d (o. e): person som stormar l. rasar; person som mycket häftigt l. ohämmat vänder sig mot det vedertagna l. mot gällande ordning o. d.; i sht förr äv. liktydigt med: uppviglare l. upprorsmakare. Warde wij .. såsom fredhbrytare, stormare och vproreske, förfolgde och försmädde, så (osv.). PErici Musæus 2: 286 a (1582). (Sv.) Stormare .. (lat.) qui motus ciet, tumultum edit; clamator. Lindfors (1824). Statsminister Johan Sverdrup är ej mera den forne stormaren mot all auktoritet och konservatism. Oscar II Mem. 2: 144 (1888). (I Sthm uppfördes år 1835) Stamfrun av Grillparzer. Publiken lärde nu känna Sapphos skald som romantisk stormare och fick till livs ett representativt skräckfullt ödesdrama. Nordensvan SvTeat. 1: 296 (1917). Alla stormare (mot äktenskapet) hade senare slutit fred (o. gift sig), även Brandstädter. Hallström Halbe Io 432 (1918). Han (dvs. Z. Höglund) slogs mot Branting och de andra ”gamla” / som satt i ledningen i arbetareparti't. / Han krävde andra toner och lyckades att samla / omkring sig stormarna och ungdomens elit. ArbP 1948, nr 18, s. 3. jfr himmels-, regel-stormare.
2) (numera mindre br.) till 2 e (o. 4): person som (övermodigt) bullrar l. väsnas l. uppträder störande; äv. (i sitt tal l. uppträdande) argsint l. hetsig person; äv.: (högröstad l. storordig) skrävlare l. förryckt svärmare l. dyl. The swermare eller störmare .. the ther mykit kunna tala om euangelium och then euangeliska sakena besynnerliga när the äre druckne. OPetri 2: 40 (1528). Stormare .. (dvs.) En som stormar .. bullrar mycket, gör oljud el. oväsen; äfv. En som utfar i häftiga ordalag el. tillmälen. Weste FörslSAOB (c. 1817). (Sv.) Stormare .. (fr.) tapageur, homme emporté, furieux, enragé, criailleur. ÖoL (1852). Hon knöt vid sidan sin näfve blott, / Det var så madamens maner, / Och den rike stormaren fann ej godt / Att försöka närma sig mer. Runeberg 5: 28 (1860).
3) (numera knappast br.) till 5: man (soldat l. krigare) som deltar i l. verkställer stormning l. (storm)angrepp; äv. allmännare: man (krigare) som stormar fram i striden (närmande sig bet.: rask kämpe l. dyl.). Mootstrijdare, stormare. Linc. (1640; under oppugnator). Ty med svärdet dig vann, till sin dyra gemål / Ajas stormaren dig af kärlek valt. Spongberg Soph. 17 (1866). Stormare .. av en fästning. Auerbach (1913).
4) i bildl. anv. av 3 (jfr storma 5 f); jfr 5. ”Jag väntar honom, den starke stormaren,” brukade hon säga om kärleken. Lagerlöf Berl. 1: 95 (1891). särsk. [efter motsv. anv. av amer. eng. stormer] (†) om ensam, framskjuten anfallsspelare (i ishockey enl. ä. spelsätt). SD 1896, nr 86, s. 2. Längst i förgrunden (befinner sig) ”stormaren”, under det att bollen ligger på isen i sjelfva midten af (ishockey)-banan mellan de båda ”stormarne”. TIdr. 1896, s. 73.
II. särsk. i pl. om ngt sakligt; särsk. (vard., tillf.) kortsp. till 5 f: stormkort. SAOBArkSakkSvar (1988). —
STORMBAR, adj. (numera mindre br.) till I 5: som kan stormas; särsk. om bräsch i mur: som (är så stor att) man kan ta sig igenom vid stormning, som man kan storma igenom. Brechen, i bastionsfacen, för hundra mans front, var nu stormbar. KrigVAH 1833, s. 167. 2NF 27: 228 (1917). —
Spoiler title
Spoiler content